Barnen berättar -projektet

Projekten Medlemmar Publikationer Publikationsrådet Sagoteringsmetoden Diskussion
Den nordiska Sagofärden Seminarier

LEKANDE BARN BERÄTTAR

Monika Riihelä pol. dr. Finland
Stakes, Utvecklings- och forskningscentralen för social- och hälsovården i Finland

Lekens tid - 4. nordiska konferensen om barns lek. Tavastehus 3.-6.8.2001-07-26

En vidsträckt forskning har visat på, att barn överlag hamnar i skymundan. De står i väntrum, på sidan om, för att växa och utvecklas till vuxna varelser. Barnen anses inom pedagogiken, hälsovården, socialvården, teaterkulturen, litteraturen osv. för alltför små och obetydliga för att bli tagna på allvar, som tänkande individer med egna åsikter värda att lyssna på. Barnen blir synliga först sen, när de lärt sig väsentlig kunskap av vuxna. Allmänt anses det, att barn inte kan göra sinsemellan någonting alls innan vuxna har lärt dem att förmedla sig med var-andra. Barn kan inte tänka, känna, tala eller leka, har man trott, förrän vuxna har lärt dem hur man gör.

Rubriker:
Ett projekt med stolar
Lekande forskare
Att leka utan ord
Att sagotera för att veta mera
Sagotering - Sadutus - Storycrafting
Kultur skapad av barn är olika vuxenkulturen
Nya infallsvinklar behövs för den kultur barnen skapar
Litteraturhänvisningar

Att nå in till det barnen förmedlar i sina lekar har för mig som vuxen stött på många problem, medan barnen har förstått varandra lekande lätt. Min egen gryende lyhördhet för barnens genuina berättelser stötte länge på hårda tabubelagda föreställningar om barn och deras sätt att leva. När jag i början av min yrkesverksamhet som psykolog och forskare på barninstitu-tioner, inom barntillsyn, dagvård och skolor mötte barn hade jag i bagaget kartor och anvis-ningar för att finna vägen till barnet. Jag var övertygad om att genom att följa dessa kartor gör jag barnet rättvisa och behandlar henne med respekt.

Det kanske viktigaste rättesnöret föreskrev att jag före mötet med barnet borde dra mig till minnes allt jag visste om hur barn just i hennes ålder är. Att åldersbestämma allt barnen gör var den föreskriften nummer ett för sakkunniga rörande frågor om barn. Och det är det än idag. …??

Och så fanns kravet på att noga uppmärksamma allt det barnet inte ännu kan, för att kunna ge det stöd och hjälp. Speciellt diagnosticeringen av barn är problembaserat och på bekost-nad av en resursinriktad förståelse. Tester av olika slag utgår ifrån att hitta luckor i vetande och förmåga. Samtidigt hamnar allt det barnet redan kan, allt hon eller han redan förvärvat sig i skymundan i kontakten mellan barnet och experten. Den negativa diagnosticeringen belastar barnet ofta med skuld och med känslor av mindre värde. En positiv, främst på bar-nets resurser baserad undersökning däremot gör det som för barnet självt är viktigt även synligt för den vuxne.

Den tredje föreskriften var kravet på absolut koncentration på barnet som individ. Det var och är även idag väsentligt att beakta barnet som subjekt och inte som en liten kugge i en stor grupp. Vi är som experter visavi barnen individorienterade. Att uppfatta och förstå det indivi-duella anses långt viktigare än att ge rum för det gemensamma. Vi betraktar individen och förbiser gruppen. Ändå är grupptillhörigheten viktigast för barnet: familjegruppen, syskon-gruppen och speciellt lekgrupperna med kamraterna.

Det har tagit mig trettio år att revidera dessa anvisningar och förhållningssätt för att göra bar-nens egen värld mera synlig, hörbar och gemensam.

Det åldersbestämda betraktelsesättet tär främst på barnets rätt till subjektivitet, och på möj-ligheterna att bli uppfattat som en person med unika upplevelser och egna tankar och idéer. Den problemorienterade inställningen gör problemen viktigare än de positiva sidorna och lockar fram negativa känslor av t.ex. misströstan. Det individcentrerade arbetssättet ställer barnet på sidan om och avskärmar henne eller honom från den viktiga gemenskapen i bl.a. lekarna med lekkamraterna. På grund av dessa etablerade sätt att se på barnen har det varit så otroligt svårt att se leken och sätta sig in i den ur barnperspektiv.

Jag ställer mig frågan: Är det leken som utvecklar barnen eller barnen som utvecklar le-ken? Vad berättar barnen då de leker?

Jag förbigår här de många undersökningarna om lekens betydelse för barn, ävensom filoso-fiska, kulturella, pedagogiska, psykologiska och neurologiska förklaringsmodeller. Här vill jag föra fram några aspekter på vad barnen själva ger uttryck för när de skapar sina lekar, natur-ligtvis tolkade av den vuxna iakttagaren. Jag använder mig av dokument upptagna på video-band. På det första bandet får vi följa med hur tre barngrupper skapar gruppspecifika rytmer för sin gemensamma lekfulla verksamhet. Filmen är inspelad med hemkamera. Bandet är inte redigerat. På bandet visas "projektet stolar". Det andra bandet är filmat av proffs. Det är sedan redigerat på basen av de analyser jag som forskare kommit fram till. Det reviderade bandet är publicerat tillsammans med en skriftlig forskningsrapport under namnet: Riihelä, M. Leikkivät tutkijat (2000, Edita); samt Playing Researchers (2001, Stakes).

Jag berättar här något om vad man som vuxen kan få syn på genom att lyssna, se och jäm-föra gång på gång samma band om igen under en period av tre till fyra år..

Vad gör barnen och hur gör då de utvecklar en lek?

Ett projekt med stolar

Barnen som var i fem- sexårs ålder hade ett par dagar innan "stolprojektet" startat i sam-ma förskola. Bara några av barnen kände varandra från förut. Även lärarna och byggna-den var nya för barnen. I den här förskolegruppen fanns det tjugo barn. Som utomstående forskare var jag på plats med min kamera. Vi hade med läraren tyckt att det skulle vara intressant att se vad allt barnen kunde hitta på att göra med stolar. Vi hade hämtat in i sto-ra salen stolar och bänkar av olika storlek och höjd. Utanför salen bad vi barnen att fritt bilda tre grupper. Sedan fick var grupp för sig komma in i salen och göra försök med sto-larna och hitta på olika sätt att använda stolarna till. Tillsammans med läraren ställde vi oss bakom kameran. Vi avslutade inspelningen när barnen sa att de var färdiga. Varje barngrupp tog cirka 20 minuter på sig. Och varje grupp skapade sin egen genuina lek- och forskarsituation med stolarna.

Då den första gruppen kom in i salen, var det ett av barnen som satte sig på en stol, ett annat ställde sig på knä och det tredje barnet ställde sig att stå på stolen. De flesta av bar-nen stod vända mot oss vuxna och förundrade sig över vad de vuxna nu väntade sig av dem. Barnen började med att hitta på vad stolarna i gemen kan användas till. "Man kan stå, gunga, sitta, hoppa … på stolarna." När vi vuxna inte gick med i barnens spörsmål, vände de sig så småningom mot varandra. "Man kan göra ett tåg av stolarna," föreslog ett av barnen. Idén förenade barngruppen i ett ögonblick och ett ivrigt tågbyggande tog fart. Och tågresan kunde börja, men resan avbröts, för att tåget gick sönder och måste repare-ras. När tåget igen startade började en av flickorna att med fötterna trumma på stolsbe-nen. Barnet som satt bakom föll in i samma rytm. Och strax trummade alla barnen med fötterna på stolsbenen. Efter en tid steg någon av barnen upp för att starta ett husbygge och snart fick han sällskap av de övriga barnen. Och nu fick stolarna en ny funktion som byggmaterial. Väggar och tak restes och huset växte. Och sedan som genom en gemen-sam tyst överenskommelse fortsatta barnen med att trumma på stolarna. Till slut hade barnen byggt så fina och stora utrymmen, att de kunde gömma sig i källaren, bort från ka-meran och de vuxna blickarna: "Nu kan de där inte mera filma oss," konstaterade barnska-ran förnöjt.

Den gemensamma rytmen i de två andra grupperna blev helt olika. Den ena koordinerade gruppen genom fartfyllda språng, hopp och ihärdigt simmande på den blåa mattan. Filmen kan dock berätta långt mera än ord förmår.

På våren följande år bad vi på nytt samma grupper till salen, stolarna och kameran. Det var med stor förvåning vi vuxna såg hur grupperna, var för sig en stund diskuterade hur de skulle göra. Och så var den gamla rytmen återfunnen och nya lekar med stolarna tog vid. Allt gick nu mycket snabbare, då barnen så väl kände varandra, och rytmen hade de ju redan för nästan ett år sedan gemensamt kommit på.

I dessa grupper var barnen 5 eller 6 till antalet. Flera år senare gjorde vi ett nytt projekt med stolar i salen och med andra barn i en annan barnträdgård. Förskolan var mycket större och barnen i en del grupper var upp till 8 och 9 till antalet. Det mest intressanta den här gången var, att då gruppen växer och barnen blir flera än 7 uppstår igen spontan verksamhet där alla i gruppen skulle delta. I de stora grupperna delar barnen spontant upp sig i två mindre grup-per, som var för sig bildar sina egna lekar. Det här stöder väl de antagen som gjorts, att barn spontant helst leker i grupper på 3 till 6 barn.

Projektet med stolarna visar tydligt, att olika grupper skapar sina egna rytmer med vars hjälp de åstadkommer en större gemenskap i den lek de bygger upp. Denna speciella rytm var i vårt experiment svår att upptäcka då vi befann oss som åskådare i samma rum. Men den var även omöjlig att få syn på vid genomgången av banden med normal hastighet. Det var först på en nivå av stor hastighet som den speciella rytmen blev synlig. Den lekande gruppen tycks först behöva finna en gemensam rytm för att kunna koordinera de individuella lekkam-raternas rörelser till en helhet, en grupptillhörighet. Inom denna grupptillhörighet producerar barnen sedan händelserna i leken. Möjligen kunde man jämföra denna lekförberedande grupprytm med den rytm och koordination arbetslag måste uppnå, för att t.ex. med häv-stänger och muskler kunna flytta på stenblock, eller då en båt skall ros av flera par åror och många roddare.

Vi vuxna har svårt att få syn på grupprytmen. Barnen däremot tycks vara helt på det klara med rytmen för sin grupp.

Lekande forskare

Jag går vidare till det andra bandet: min forskningsrapport Lekande forskare, som be-handlar barngrupper från 1 till 6 år på två olika barnträdgårdar i södra Finland.

Första exemplet är från en förskola för barn i sex års ålder. Barnen hade redan under en längre tid jobbat med olika projekt i små grupper. Till tema för en period hade barnen valt elden. De hade berättar eldsagor med hjälp av sagoteringsmetoden . De hade lekt eldsvåda och brandkår, de hade ritat och gjort pysselarbeten. De hade ställt frågor och berättat om egna tankar och erfarenheter. Projektet med elden räckte ett halvt år och gav ständigt upp-hov till nya försök och nya lekar.

Att tända en tändsticka på riktigt och med lek
Den här gruppen heter Pupugruppen och de experimenterar med att bränna sina egna käp-par och ta reda på om det alltid kommer rök när det brinner. De är nu ute i snön och startar med att försöka få eld på ute ljuset.

Kristian skrapar med stickan på asken: Det är hårt, riktigt hårt… Nå nu brast den.
Emma: Den kanske inte behöver brista.
Kristian fortsätter: No oj, varför brinner den inte.
Emma: Låt mig försöka.
Kristian: Den här stickan är dum.
Emma: Hej sätt den i snön.
Nu är det Emmas tur att få eld på tändstickan: Nä annat åt.
Försöket får barnen att skratta…..
Äntligen får sedan Kristian tändstickan att brinna. Emma upptäcker hur stickan gör stora rö-relser medan elden förtär den och den blir till kol: Titta på den där stickan… Titta nu stiger den upp.
Kristian: Hej, nu går den ner.
Emma: Nä nu stiger den igen.
Och stickans beteende ser i barnens ögon ut som en lustig lek. De har mäkta roligt.

De fenomen som drabbar stickan när den brinner tas upp av barnen Och plötsligt leker stick-an för barnen. Barnen upptäcker en förändring och förändringen är lustfylld och man kan leka med den för ett ögonblick. Att iaktta nya saker kan också bli till lek.

När man har en eld och en vak, snö och några stickor
I nästa exempel från rapporten Lekan forskare är fyra och fem år gamla barn ute på isen på Tusby sjö. Barnen har en längre tid bekantat sig med vattnets många möjligheter. Lärarna har gjort upp en eld på isen och borrat vakar i isen för att öppna vägar in i vattnet. Jussi, Ville och Roosa har varit intensivt sysselsatta med genomföra experiment och bygga upp lekar med eld, vak, snö och stickor. Lekarna är många. Plötsligt blir läraren medveten om barnens lek att med hjälp av en snöboll på en sticka och en annan brinnande sticka lura fisken att komma upp från vaken.

Barnens experimenterande och lek med eld och vatten hade fortgått i 45 minuter. De vuxna avbröt leken, för att nästa grupp skulle komma för att experimentera och leka. Barnen var missnöjda över avbrottet, de hade ännu massor att undersöka. Läraren som hade följt med vid sidan om utbrast: "Barnen orkar då leka hur länge som helst."

Barnen jämför och iakttar, anammar idéer av varandra, skapar lekar genom att kombinera olika företeelser med varandra på helt överrumplande sätt. De hade en stund tidigare varit med om hur en fiskare tagit upp en liten fisk ur vaken med ett spö. Barnen prövade på lek med att skrämma fisken från en vak till en annan med en brinnande sticka, för att sedan ta upp fisken från den andra vaken. I nästa ögonblick tänker barnen fiska med snöbollen som bete. Det ena ger det andra i rasande fart. Barnen är totalt koncentrerade på den gemen-samma leken, på att ständigt förändra den, för att uppehålla intensiteten i leken. De prövar på idéer som de omedelbart delger varandra, de diskuterar, säger emot varandra och gör överenskommelser. De är totalt närvarande, på ett sätt som får betraktande vuxna att känna sig totalt utanför och borttappade. För att komma in i en del av barnens lek, är det ända man kan göra att gå hem med sina dokumenterade band, sätta in dem i videon och använda mist ett år till att minutiöst gå igenom materialet, för att lära sig att inse och att förstå någonting om leken som i ens egen barndom var helt naturligt och självklart.

Har det någon betydelse för barnen och deras lek, vem som kommer fram med förslagen, hur de läggs fram osv? Vi vet ännu väldigt lite om barnens sätt att genomföra turtagning. Vi vet betydligt mera om våra egna fördomar och vuxna begrepp, såsom vuxen orienterad roll-fördelning och maktstrukturer ….

En modell för vuxna att synliggöra lekens dimensioner:

Att leka utan ord

Iida & Henry, vatten, snäckan och strömmingen. Att se, lyssna, känna, uppleva och dela.

Iida och Henry är ett år gamla och de har nyligen lärt sig att gå. De två barnen bildar en egen grupp. Här leker de med vatten, sand och små snäckor i en skål. Lärarna har även satt fram några råa strömmingar. Henry försöker aktivera fotografen utan att lyckas. Han fortsätter se-dan med sina vattenlekar. Iida följer noga med, lyssnar iakttar. Till slut prövar hon hur ström-mingen känns i handen och hur saliven - vattnet i munnen känns och hörs när tungan leker på munnens slemhinnor.

Att sagotera för att veta mera

Att dokumentera på videoband är bara ett dokumentationssätt. Ett annat sätt är sagote-ringsmetoden. Här kort om bakgrund och användningsmöjligheter. Mera information finns bl.a. på internet: www.stakes.fi/childknowledge.

Den finländska Sagofärden med den breda försöksverksamheten av sagoteringsmetoden hade startat hösten 1995. Redan följande vår 1996 ägde en livlig brevväxling rum mellan 23 orter, mellan 57 finländska sagopedagoger och mellan 800 barn i åldrarna 8 månader till 12 år. Då intresset i Finland var stort kändes det helt naturligt att utvidga kontakterna till de övri-ga nordiska länderna. Den nordiska Sagofärden startades 1996 med forskare och sagope-dagoger från alla fem nordiska länder. Ledningsgruppen för barn- och ungdomskultur vid Nordiska Ministerrådet beslöt i juni 1996 att stötta projektet. Syftet med den nordiska Sago-färden har varit att barnen ges möjligheter att själva påverka innehållet i de kulturella kon-takterna mellan olika länder.

Sagotering - Sadutus - Storycrafting

Den nordiska Sagofärdens mål har varit att ge små barn större möjligheter till att komma till tals via egna tankar, egna historier, sagor och lekar hemma och i internationella samman-hang. Meningen var att locka vuxna till att ge rum för det genuina små barn vill ge uttryck för såväl i den levande vardagen med barn som i forskningssammanhang rörande barns värld. I den nordiska Sagofärden knöt vi kontakter mellan små barn från olika länder med de berät-telser barnen själva ville förtälja varandra.

Hur kan vuxna nå barns tankar? Hur skall den vuxna gå fram för att inte förråda barnens för-troende? Hur visar man uppskattning för barnens berättelser? I den nordiska Sagofärden gjorde vi vuxna barnens berättarkultur synlig, spred den, talade med barnens egna ord, gjor-de böcker, väggtidningar, fester och konferenser med barnens kultur från de olika nordiska länderna i centrum. På Sagofärden har vi använt sagoteringsmetoden, en ny lyssnarmetod som utvecklats i Finland under två decenier i olika forskningsprojekt (se Riihelä 1991, 1996).

Sagoteringsmetoden (på finska: sadutus, på engelska: storycrafting) ger barnen möjlighet att berätta det de vill och på det sätt de tycker är bra. Hemmen och föräldrarna tas med från början, så att de kan ge sitt tillstånd till att deras barns berättelser kan förmedlas till en vidare publik och vara ett led i brevväxlingen orter och länder emellan.
Initiativet till sagoteringen kan komma från den vuxna eller från barnen. Den vuxna behöver bara penna och papper och ett lyssnande sinne. Det har visat sig att alla barn har massor med berättelser som bara väntar på lyssnande öron och skrivande händer.

Instruktionen för sagoteringen lyder:

Berätta en saga, hurudan du vill. Jag skriver upp den. Och när den är färdig läser jag den för dig, så att du kan ändra på någonting ifall du vill.

När barnet börjar berätta skriver den vuxna ner berättelsen ordagrant utan att ändra t.ex. tal-språk till skriftspråk, eller själv upphittade ord till ord begripliga för vuxna. Det krävs övning i att skriva ner det den andra berättar utan att gå in på s.k. språkfel. När berättelsen är färdig, läser den vuxna upp texten från papperet. Och barnet rättar på beskrivningar, ord eller ut-tryck, ifall han eller hon tycker att det behövs.

Sagan läses upp för andra barn, ifall barnet inte har någonting emot det. Ofta sker sagote-randet i grupp. Andra barn följer med skapararbetet. Även en grupp barn kan berätta en ge-mensam saga. Den färdiga sagan kopieras och skickas hem till föräldrarna. Den sättes upp på väggen, den sändes vidare till brevvännerna eller till Sagobladet för att komma i tryck. Den arkiveras, för att senare kunna användas i forskningen kring barns egen berättarkultur.

En del barn ritar gärna bilder till sina berättelser. Andra ritar först och berättar sedan. Barn kan också leka sig fram till sin egen saga. När sagoterandet riktigt kommit igång, blir variatio-nerna oändliga. Barn lyssnar med stor behållning och uppenbar glädje på sagor berättade av andra barn, men också på sina egna sagor. Barn berättar sagor hemma, på resa, på stora bokmässor i sagolabyrinter. Blyga barn lyssnar länge på andra barns sagoberättande, samlar sedan mod till sig och berättar kanske under ett bord sin första saga: två små meningar, som väcker kamraternas beundran. Livliga barn kan i sin saga ge uttryck för sin stora även-tyrslusta, uppleva att andra, såväl vuxna som barn blir glada över de vilda historierna och nå en ny mera sansad kontakt med andra. Barn med språkproblem eller mentala svårigheter, kommer genom sagoteringen till tals på ett helt nytt sätt. Deras tankar och sätt att uttrycka sig blir accepterade och får ett positivt gensvar. Den egna genuina berättelsen gör barnens värld synlig och ger värde åt barnens egen berättarkultur.

Metoden, som på engelska heter storycrafting har en del gemensamma drag med det man på engelska kallar storytelling. Båda metoderna innebär att berätta och att lyssna. Men till skillnad från storytelling dokumenterar man i storycrafting berättelsen för att kunna återge den så naturtroget, äkta och levande som möjligt och för att ta vara på berättelsen på mot-svarande sätt som den skrivna kulturen i alla tider har bevarat berättelser för framtida bruk.

Huvudparten av forskningen kring barns värld värderar barnens göranden med utgångspunkt från vuxna beteendemönster. Barnens språkförmåga har analyserats med hjälp av de "vux-en" -ord och begrepp barnet kan förmedla forskaren. Barnens egna kommunikationssätt har inte accepterats. Som exempel kan nämnas blickens, mimikens och gesternas språk, vilka alla utgör en väsentlig del av den mänskliga kommunikationen, och som barnet behärskar redan från spädbarns ålder.

Tidigare har det varit helt uteslutet att man skulle utgå från att barnet kan berätta, utan att först bli inlärd av vuxna. Oftast har forskare vid insamlandet av material berättat en vuxensa-ga, eller visat bilder och sedan bett barnet återberätta den vuxna sagan, eller hitta på berät-telser kring de stimuli vuxna ger barnen. Barnens berättelser har värderats utgående från vuxnas sätt att skapa berättelser med en början, ett avsnitt med själva handlingen och ett slut, med en logisk följd i historien, där en eller flera höjdpunkter ingår och med ett problem som får sin lösning.

I Sagofärden startade vi med att benämna allt det barnen berättar för deras egna sagor. Or-det saga lämpar sig speciellt bra för små barn, då de i begreppet ser ett tillfälle för endera fritt fantiserande, en tankeväckande iakttagelse, en vits, en visstump eller en berättelse om nå-gonting som hänt på riktigt. Det visade sig, att barnen är så vana vid att inte bli tagna på all-var, att många barn ville vid starten av sagoterandet kolla om det stämmer, att den vuxna skriver ner ord för ord vad barnet berättar. En pojke upprepade samma korta mening: "ja si-ellä oli koira" (och där var en hund) femton gånger. När sagopedagogen hade skrivit alla femton gånger på papper och sedan läst upp alltihop, blev pojken nöjd och övertygad om att hans egna initiativ, även de mest absurda, accepteras, blir upptecknade och berättade åter.

Resultatet av att tillämpa sagoteringsmetoden blev att en mängd korta och långa, hemska och soliga, spännande och vanliga, kaotiska och logiska, glada och sorgsna berättelser sän-des in till vårt sagoarkiv på Stakes. Inom ett och ett halvt år hade vi över 5000 sagor berätta-de av barn. Den yngsta berättaren var en åtta månaders pojke och den äldsta en omhän-dertagen flicka i 15 års ålder. I detta stora material finns inte två likadana berättelser. Materi-alet har våren 2000 överlämnats till Finska litteratur sällskapets arkiv för folkdiktning i Hel-singfors.

Barnens egen genuina berättarkultur hade trätt fram med hjälp av sagoteringsmetoden. Det visade sig att barn berättar på ett speciellt sätt, som andra barn ofta förstår bättre än vuxna. Barn skapar spontant en genuin berättarkultur till glädje för sig själva och för andra barn. De fyra tidningarna Lasten Satulehti - Barnens Sagoblad samt de många sagoböckerna som utkommit i de olika nordiska länderna och som innehåller barnens egna berättelser och bilder är ett övertygande bevis för att denna form av berättarkultur har legat i skymundan till dags dato. Berättandet har fått en ny genre, barnens egen sagokultur.

Men sagoteringsmetoden gav ytterligare någonting nytt. Metoden visade oss vuxna i arbetet med barn och i forskningen att vi har mycket att lära av barnen. Att lära sig och att utvecklas är inte enkelriktat, med vuxna som initiativtagare och barn som mottagare, utgående från vuxna till de små barnen. Lärandet har flere infartsvägar. Den mest effektiva inlärning är öm-sesidig. Vuxna och barn lär sig ömsesidigt av varandra i demokratiska dialoger, där alla par-terna har lika rätt till initiativ och till att bli tagna på fullt allvar, även i lek och med humor.

Kultur skapad av barn är olika vuxenkulturen

Det finns vissa speciella faktorer i vuxnas dagliga umgänge med barn som gör barns tankar osynliga och obetydliga. Vill man nå en äkta gemenskap med barnen gäller det att ge akt på dessa mönster, som nästan omedvetet leder till ett nedvärderande av barnen och deras ska-parförmåga och initiativrikedom.

Det som allmänt går under beteckningen kultur är kultur skapad av vuxna. Man lär de små barnen en barnkultur skapad av vuxna, såsom läsandet av sagoböcker skrivna av vuxna, visande av teater och film gjorda av vuxna för barn. Man anser att barn inte kan producera egna kulturaktiviteter innan de lärt sig av vuxna hur man skall göra.
Den nyaste lekforskningen visar dock tydligt på, att barn föds med en utmärkt lekförmåga, en för vuxna dold eller redan glömd kunskap om hur fantasilekar, lek med ljus och skugga, med de egna tårna, med bilar, hundar och dockor samt med andra barn förs framåt, så att leken blir både spännande och intressant. Denna kunskap innebär en medfödd förståelse för tur-tagning och insikt i hur man kommer fram till en gemensam uppfattning av lekens innehåll samt en medkänsla för vad olika roller kräver av de lekande.

En bred forskning av nyfödda, ja till och med av ännu icke födda barn i livmodern visar på en tidigare oanad medfödd otroligt effektiv inlärningsförmåga i väldigt tidig ålder. Denna förmåga består framförallt i att barnet konfronteras spontant med världen på ett dynamiskt sätt. Upp-levelser och iakttagelser, olika människors sätt att kommunicera, ord och begrepp varierar och variationerna är både fantasieggande och stimulerande för det unga sinnet.

Det dynamiska i barns sätt att uppfatta världen innebär i praktiken, att barnet står i beredskap för allt nytt. Barnet ser noga efter olika ansiktsuttryck, lyssnar på olika röstlägen, olika sätt att röra sig, som andra människor i hans eller hennes omgivning har. Barnet lär sig redan i liv-modern att skilja på familjemedlemmarnas olika röster. Dofterna är en annan ofta förbisedd dimension, som används till att registrera sinnesstämningar och varierande situationer i den mänskliga samvaron. Allt i den nyfödda människans kontakter med andra människor och med tingen, med vårt beroende av jordens dragningskraft är långt mer komplicerat än vi i forskningen tidigare tagit för givet. Då två - tre år gamla barn leker tillsammans och gör upp-täckter om vart vattnet på gården tar vägen kan man med att sagotera deras vattenförsök följa upp den mångfald av idéer och infall barnen sysselsätter sig med i sin kommunikation sinsemellan och i förhållandet till vattnets lagbundenheter. Och det är inte bara det påtagliga barnen sysslar med, utan också det fantasifulla får sin givna plats när barnen leker, forskar och har roligt. Sagorna, leken och verkligheten kopplas samman. Men det bisarra i barnens företag är bara något som finns på ytan, eller i den vuxnas ögon. Barnens livliga upptäcktsre-sor på olika nivåer är i själva verket det mest effektiva sättet för människan att lära sig nytt. Att små barn lär sig nya språk mycket snabbare än vuxna är väl känt. Men att barn skapar en egen kultur, som passar in i deras öppna och oförbehållsamma sätt att ta sig an världen, det är någonting vi inte tidigare känt till. Barnens egen lek- och berättarkultur gör den vuxna uppmärksam på väsentligheter man inte ens kommit att tänka på.

Nya infallsvinklar behövs för den kultur barnen skapar

Med hjälp av sagoteringsmetoden har även forskningen försetts med en hittills oanad mängd av nytt material av barns tankar och funderingar, upptäckter och skapande i samspel med barn och vuxna. Det största problemet i forskningen har visat sig vara att ta tillvara och ana-lysera barns genuina utsagor utan att deras egna röster går förlorade i vuxenvärldens intel-lektuella diskussioner. Hur dokumentera vetenskapliga rön utan att tappa bort barnens ofta irrationella humor och fantasifulla logik?

I Finland har forskargruppen Barnen berättar gått in för att lösa en del av dessa problem. Gruppen startade sitt arbete år 1996, då det första stora materialet av barns berättelser i Sagofärden stod oss tillbuds. Barnen berättar -projektet undersöker och publicerar informa-tion och kunskap som barn själva ger uttryck för. I centrum står barnens egen kultur, delak-tighet och gemenskap med vuxna. Gruppen koordinerar forskning och utvecklingsarbete från olika områden; litteraturvetenskap, musikpedagogik, etnologi, socialpsykologi, psykologi och pedagogik. Att mötas, att skapa, att leka, att fostra och att lära ges nya infallsvinklar och me-toder. I gruppen arbetar doktorer, doktorander, studeranden för akademiska slutexamina och personer verksamma med utvecklingsarbete på fältet. Gruppen leds av Monika Riihelä och är ett forskningsprojekt i Stakes' regi.

Litteraturhänvisningar

- Corsaro, W. 1997. The Sociology of Childhood. Thousans oaks: Pine Forge press.
- Kalliala. M. 1999. Enkeliprinsessa ja itsari liukumäessä. Leikkikulttuuri ja yhteiskunnan muutos. Gaudeamus.
- Karlsson, L. 1996. Barnperspektiv och barnkultur i Sagofärden. 32/1996 Kvalitet med barn, Aiheita. Helsinki: Stakes.
- Karlsson, L. 2000: Lapsille puheenvuoro. Ammattikäytännön perinteet murroksessa. (Giving Children the Floor. Transition in the Tradition of Professional Practice. University of Helsinki) Helsingin yliopisto Kasvatuspsykologian yksikkö.
- Kemppainen, K. & Riihelä, M. (red.) 2000. Voitko olla? - E du me mej? Lapset kertovat Suomessa ja koko Pohjolassa. Barnen berättar i Finland och i hela Norden. Nordiska Ministerrådet. Stakes. Helsingfors: Edita.
- Kemppainen K. 2000. Pättäni - Lapset kertovat erityisopettajalle. (Barnen berättar för specialläraren). Video. Filminova. Stakes.
- Meronen, R. & Hokkanen, P. 1997. Barn från nordiska länder berättar sagor på video i Vasa. Filminova.
- Mouritsen, F. 1996. Legekultur. Essays om børnekultur. Leg og fortælling. Odense Universitet. Odense.
- Riihelä, M. 1991. Aikakortit - tie lasten ajatteluun. (Tidskorten - vägen till barnens tankar). Helsingfors: VAPK.
- Riihelä, M. 1996. Mitä teemme lasten kysymyksille? (Vad gör vi med barnens frågor?). Helsinki. Stakes. Tutkimuksia nro 66.
- Riihelä, M. 1996. How do We Deal with Children's Questions? Helsinki. Stakes.
- Riihelä, M. 1997. Kerro satu I, II, III ja Kerro satu. (Berätta en saga). Videokooste. Filminova. Stakes.
- Riihelä, M. 1997. Tell a story. Childens' stories on videotape. Filminova. Stakes.
- Riihelä, M.. Storyride. 1999. I: Mental Health Promotion for Children up to 6 Years. Directory of Projects in the European Union.
- Riihelä M. 2000. Leikkivät tutkijat - video kirjoineen. (Lekande forskare - en videobok). Filminova. Helsinki. Edita
- Riihelä M. 2000. Playing Researcher - video and text. Filminova. Stakes
- Riihelä, M 2001. Nordiska barn berättar. Filminova. Stakes.
- Riihelä, M. 2000. Nordiska barn skapar en ny berättarkultur. Nordiska Ministerrådet. Video. Filminova. Stakes.
- Riihelä, M. (red.- toim.) 2001.Barnens sagonätverk bygger broar - Den nordiska Sagofärdens slutrapport till Nordiska Ministerrådet Stakes, Helsingfors, Finland. Lasten satuverkko rakentaa siltoja - Pohjoismaisen Satukeikan loppuraportti Pohjoismaiselle Ministerineuvostolle:
Þóra Kristinsdóttir: Skýrsla frá Íslandi - "Söguferðin" 2000, Reykjavik, Island
Stig Broström: Rapport vedr. Den danske del af det nordiske projekt Sagofärden 2000 København, Danmark
Liisa Karlsson: Saduttamalla lasten kulttuuriin. Verkostotyön tuloksia Kuperkeikkakyydissä 1999, Helsingfors,
Finland (Sagoteringsmetoden gör barnens kultur synlig. Resultat av nätverksarbete inom projektet
Kullerbyttafärden) Stakes rap 241. Gummerus.
Turid Fadnes: Til rapporten til Nordiska Ministerråd 2000, Barnas Hus Barnekultursenter, Bergen, Norge.
Ingrid Pramling Samuelsson & Anna Klerfelt: Rapport från den svenska delen av det nordiska projektet
"Sagofärden" 2000, "Skapa med dator", Göteborg, Sverige
- Rättyä, K. 1999. Föredrag på Biskops Arnö. I: Palmenfelt (red.). Aspekter på narrativitet. Barnkulturforskning i Norden. Del 2.

Till sidans topp

Till början av Barnen berättar sidorna


Kontaktperson: