Barnen berättar -projekten

SAGOTERING- ETT METODUTVECKLINGSARBETE 
av Lina Pettersson linapettersson@hotmail.com , vid Lärarhögskolan i
Stockholm 2002.

Handledare  Susanna Ekström, Sagostunden 10p

"Berätta en saga för mig. Jag skriver ned den, ord för ord. När den är klar läser jag upp den för dig, så att du kan ändra på någonting, ifall du vill."

INLEDNING
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
TEORETISK BAKGRUND
METOD
RESULTAT
Sagorna
DISKUSSION
Sagoteringsmetoden
Barnens sagor
Det var en gång
Annan litteratur
Muntligt berättande
Annan kultur
Olika kategorier
Huvudpersoner
Våldsamheter
Vidare forskning
Litteratur

INLEDNING

Jag arbetar som förskollärare i en helt svenskspråkig barngrupp. När jag funderade på vad jag skulle göra inom ramen för metodutvecklingsarbetet tänkte jag dels på vad jag är intresserad av men också vad min barngrupp skulle behöva. Jag kände att de flesta av de barn jag arbetar med har ett rikt och bra språk, men kanske inte så många vuxna som verkligen har tid att lyssna på dem och är intresserade av vad de har att berätta. Därför valde jag att arbeta med sagotering, en metod som ger barn möjlighet att berätta och känna sig viktiga och lyssnade på. Metoden läste jag först om i Statens Kulturråds informationstidskrift Barn+Ungdom nr 2001/6.

Sagotering är en lyssnarmetod som har utvecklats inom det samnordiska projektet Sagofärden som inleddes i Finland 1995 i Stakes (Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården i Finland) regi, se även Riihelä (2002). I Sagofärden har man valt att beteckna allting som barn berättar som deras egna sagor. "Ordet saga lämpar sig speciellt bra för små barn, då de i begreppet ser ett tillfälle till endera fritt fantiserande, en tankeväckande iakttagelse, en vits eller en visstump eller också en saga om något som har hänt på riktigt" (Riihelä 2002, s12). Jag har valt att använda samma tillämpning av begreppet saga och kommer därför att kalla alla barnens berättelser för sagor.

Sagotering är alltså en metod där barn får berätta för vuxna och de vuxna lyssnar och antecknar utan att lägga sig i och föreslå. Varje berättartillfälle inleds med instruktionen "Berätta en saga för mig. Jag skriver ned den, ord för ord. När den är klar läser jag upp den för dig, så att du kan ändra på någonting, ifall du vill" (Statens Kulturråd 2001/6, s3). Sagotering är alltså ett sätt för oss vuxna att lyssna på barn och ta deras berättelser på allvar.

Då jag inte arbetat med metoden tidigare vet jag inte hur lång tid varje sagotering tar men min avsikt är att under våren låta alla barn berätta och sedan skriva rent deras sagor. Jag har sedan tänkt att de ska få illustrera sin saga och sedan ska jag samla alla sagorna i en gemensam sagobok. Så långt kommer jag nog inte hinna inom tidsramen för det här projektet men jag tänker fortsätta mitt arbete under hela våren.

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Jag har tre syften med mitt metodutvecklingsarbete. Dels att prova en ny, mer strukturerad, metod att arbeta med barns eget berättande på, och dels att genom både det praktiska arbetet och mina litteraturstudier utveckla min kunskap om barn och deras språk- och tankevärld. Jag vill också att barnen som deltar i sagoteringen ska få ökad lust till berättande och bli stärkta i sin tillit till sin egen förmåga.

Min första frågeställning är hur metoden sagotering fungerar som arbetsmetod för mig? Då är jag speciellt intresserad av hur själva nedtecknandet ska fungera, d v s hur jag ska hinna med att skriva det barnet säger utan att behöva stoppa barnet, samt hur jag ska bemöta de barn som inte vill berätta - hur jag ska kunna inspirera dem och locka dem till berättande.

Min andra frågeställning rör vilka sagor barnen bär inom sig och hur påverkade dessa sagor är av våra traditionella sagor och annan litteratur/kultur.

En tredje frågeställning som jag bär med mig, men inte har för avsikt att studera närmare, är om, och i så fall hur, det påverkar barnen att få bli lyssnade på så intensivt och sedan att få se sin saga nedskriven för andra att läsa.

TEORETISK BAKGRUND

Att det är viktigt för små barns språkutveckling att få höra berättelser och sagor har forskningen länge varit överens om. Pramling, Asplund Carlsson och Klerfelt (1993) skriver "Litteraturen, i form av sagor och andra berättelser, ger nya erfarenheter och stimulans för fantasin" (s29). Vidare skriver de "I all synnerhet ska litteraturen stimulera språkutvecklingen och då särskilt med avseende på läs- och skrivutvecklingen" (s30).

Att använda oss av vår gemensamma litteratur- och sagoskatt tror jag generellt att vi är ganska bra på inom förskolan med högläsning, sago- och berättarstunder och olika temaarbeten kring sagor och barnböcker. Det som har börjat uppmärksammats på senare år är att även barns eget berättande är viktigt. Då menar jag inte återberättande som länge setts som ett hjälpmedel i barns språkutveckling (Eriksen Hagtvet 1990, s 52) utan det berättande som sker på barnets villkor där det är barnet som är aktivt och styr berättarsituationen och den vuxne är en passiv lyssnare. Det är viktigt för barn att bli lyssnade på och det tror jag tyvärr att vi är sämre på i dagens förskola. Vi har svårt att ta oss tid att gå undan med bara ett barn och lyssna på vad det barnet har att berätta. Jag tror att det är viktigt för barnen att vi hittar stunder att göra det så att de känner att vi tar dem på allvar och att det de har att säga eller berätta är värt vår tid. Detta kan vara svårt med dagens allt större barngrupper, men jag tror att vi får mycket tillbaka om vi lyckas få barnen att känna sig viktiga och sedda. Jonstoij och Tolgraven (1995) skriver "att höras är att visa att man finns, att tillfrågas är att ges betydelse - att beredas plats i medierna är att existera och ta plats i samhället. Detta gäller lika väl för vuxna som för barn och är i grunden en fråga om demokrati" (s24). Deras resonemang gäller att göra barns röster hörda i radio, men jag tycker att det även gäller inom förskolan, och att tillsammans ha gjort en sagobok är verkligen att beredas plats i medierna, även om det sker i liten skala.

Asplund, Carlsson och Pramling (1995) hävdar i sin rapport att "det märks vilka barn som är vana vid uppmärksamhet från vuxnas sida och som är vana vid talutrymme, att få hålla en monolog. Det kan vara ett mål ifrån förskolans och skolans sida att ge barnen tid att få prata färdigt" (s24). Att låta barnen berätta en saga enskilt för en pedagog är ett sätt att främja deras språkutveckling genom att ge dem tid att prata utan att känna pressen från alla andra som också vill berätta något. Arnqvist (1993) skriver att "En viktig utgångspunkt för den språkliga stimulansen är att utveckla barnens förmåga att med ord beskriva och förklara" (s126). Det är just detta barn får chans att göra när vi ger dem vår fulla uppmärksamhet, och de inte stressas av andra barn eller andra aktiviteter.

Att få berätta för en vuxen utan att den vuxne lägger sig i och tycker om innehåll, form och uttal ger även barnen en möjlighet att helt följa sin fantasi och släppa på sina egna krav på logik och realism. "I andra sammanhang, när det gäller barns situation i samhället, brukar jag hävda betydelsen av att man beaktar det som ibland kallas 'locus of control', d v s att barn är i egen kontroll av sin situation i stället för att låta sig kontrolleras (styras) av någon annan. Men i det här sammanhanget, när det handlar om verklighet och fantasi i barnens sagor, samtal och lekar, kan vi se att barnen på ett sätt släpper kontrollen över det verkliga, det logiska och det realistiska i sin situation" Berefelt (1993, s64). I sagoteringssituationen ges barnen möjlighet att behålla kontrollen över situationen samtidigt som de får släppa kontrollen över det logiska och realistiska genom den saga de berättar. "Sagoteringsmetoden ger barnen möjlighet att berätta vad de vill och på det sätt de tycker är bra" (Riihelä 2002, s10).

Detta, att få berätta själva, tror jag kan påverka barnens självkänsla på ett positivt sätt. I och med att barnen själva väljer vad de vill berätta och genom att de får göra det utan vuxenpåverkan kan de känna en genuin stolthet över det färdiga resultatet. Detta är något de åstadkommit på egen hand utan hjälp. Att, som i sagoteringsssituationen, en vuxen skrivit ner sagan spelar ingen roll eftersom den vuxne bara skrivit exakt det barnet har sagt, det vet ju barnet i och med att det har fått sin saga uppläst för sig och kunnat ändra om den vuxna skrivit fel.

Sammanfattningsvis kan sägas att det som framkommit genom mina litteraturstudier är hur viktigt det är för barnets språkutveckling och fantasi att vi vuxna läser och berättar för barn och att vi tar oss tid att lyssna på barns egna sagor och berättelser. Att sagotera med barn är ett sätt att göra detta.

METOD

De metoder jag använt mig av för att nå mitt syfte är dels litteraturstudier och dels en praktisk metodutveckling i två steg.

Den litteratur jag använt till min litteraturstudie har jag till stor del hittat genom Svenska Barnboksinstitutets databas ELSA där jag sökt på orden sagotering, storytelling och barns berättande. Jag har även använt mig av litteratur jag har sedan tidigare studier och litteratur vi läst under den här kursen. Efter e-mail kontakt med Monika Riihelä som är projektledare för sagofärden har jag även fått tillgång till ett manus till en bok om sagofärden som ska ges ut senare i år.

Den barngrupp jag har valt att genomföra min metodutveckling med består av totalt 21 barn varav fyra är födda -98, elva är födda -97 och sex är födda -96. Av de 21 barnen är 13 flickor och 8 pojkar. Jag har valt att använda alla barn i gruppen för att ge hela gruppen samma stimulans och erfarenhet och för att få ett stort och förhoppningsvis varierat material att använda mig av vid min genomgång av barnens sagor. Det är också viktigt att alla får chansen att bli lyssnade på. Barnen ska individuellt få berätta en saga för mig utifrån de instruktioner jag beskrivit tidigare. Då det inte spelar någon roll i vilken ordning barnen berättar, utan det viktiga är att de gör det, tänkte jag låta de barn som är sugna på att berätta börja och på så sätt förhoppningsvis inspirera även de mer motvilliga, om sådana finns. De insamlade sagorna med kommentarer redovisar jag under rubriken resultat. Där har jag förutom det datum sagoteringen genomfördes även angett barnets ålder i decimalform beräknat från april då sagoteringarna ägde rum.

Den praktiska metodutvecklingen sker i två steg. Först ska jag utvärdera själva sagoteringsmomentet och analysera fördelar och nackdelar som jag upplevt med metoden. Sedan ska jag studera barnens sagor och se hur påverkade de är av våra traditionella sagor och också av annan litteratur/kultur. Dessutom ska jag titta på några andra aspekter av barnens sagor som jag tycker är intressanta.

RESULTAT

Jag inledde mitt sagoteringsarbete med att läsa allt jag kunde hitta om sagotering. Det finns ännu ingen litteratur på svenska om sagotering så det jag läst är några artiklar på Stakes hemsida, www.stakes.fi, samt ett manus till en bok som ska ges ut i år. När jag kände att jag förstått hur jag skulle gå tillväga började jag sagotera med barnen. Nedan följer alla barnens sagor i den ordning de berättat för mig samt mina kommentarer efter varje tillfälle.

Sagorna
1. Alice D 6,1 år. 2/4 2002
Det var en gång en lam en blind och en naken och den blinde såg haren och den lama sprang ifatt haren och den nakna läggde haren i byxfickan. Men vem skulle få haren, vem skulle få haren tror du?
(L) Jag tror att deras mamma skulle få den.
(A) De har ingen mamma.
(L) Vem får haren då?
(A) Man får hitta på slutet.
(L) Vem tror du då?
(A) Den nakne för den kan klämma fast haren, och den lama kan inte springa!
Kommentar:
Alice var det första barn jag sagoterade med. Vi satt på fel ställe och blev störda av telefonen och personer som gick in i rummet. Alice visste direkt vad hon skulle berätta. Hon kan läsa och skriva och hon väntade in mig efter varje mening hon berättat så att jag hann med att skriva. Alice berättade en historia hennes mamma lärt henne under påskhelgen. Hon ville inte ändra något i sagan.

2. Fanny 4,10 år. 3/4 2002
Vet du, det var nåt läskigt där jag såg. Vet du vad det var för nåt med läskiga ögon? Det va en krokodil. En jättestor spindel som kröp i mitt ben och sen bet han i mitt öga. Den stora spindeln som hade tänder bet i mitt öga å då kom de blod. Det va jätteotäckt. Jättefarligt, man får inte bita i nåns öga, de ä jättefarligt. Sen stampade ja på den. Då va spindeln död. Då bodde han uppe i himilen.
Kommentar:
Vi satt i ett avskilt rum men blev ändå störda utifrån en gång. Fanny berättade väldigt fort så jag hann inte med att skriva i samma takt. Vid krokodilen var jag tvungen att be henne vänta för att hinna skriva ikapp. Det störde hennes berättande för efter det kom hon in på ett nytt spår med spindeln. Fanny ville inte ändra på något i sin saga.

3. Kasper 6,0 år. 3/4 2002
Det va en gång pojke som va ensam på dagis å då hitta inte nåt att göra. Och då va det en sak på dörrn som sa iiaaoouu osså kom et nåt mörkt in som va lite kladdigt och slemmigt, osså kom e lite närmare å närmare. Osså han va ensam osså gömde han sig under en filt osså såg han att de va lite vitt. Osså kom de lite närmare å sen osså var de nåt som gick me sex armar framåt osså va det inget mer…Osså tändes lampan å sen vet jag inte. Sen va det inte mer. Nej för det är en film som jag har hemma me kapitel som jag har osså berätta dom inte mer.
Kommentar:
Kasper satte igång direkt och gjorde tankepauser då och då för att komma på fortsättningen. Dessa pauser gjorde att jag i stort sett hann med att skriva. Han ville inte ändra på något.

4. David 5,3 år. 3/4 2002
--------
Kommentar:
David var det första barnet som inte ville berätta något. Jag försökte hitta på öppningar genom att säga att han kunde berätta om en bok, Ett TV-program, en film eller något hans mamma eller pappa berättat men han ville inte alls så efter ett tag fick han gå utan att ha berättat något.

Andra försöket 19/4
Jag vet vad alla heter nästan. Styraroccasaurus, den har jättemånga horn. Jag vet vad den äter men jag kommer inte ihåg så jag måste tänka då. Stegosurius. Den äter gräs. Den har ryggplatter på ryggen. Allosurius. Den anfaller stegosaurius. Jag tror att den ska äta upp den. Två allosaurius som ska äta upp den.
Kommentar:
Jag kände att jag ville ge David ett nytt försök så att även han kunde få känna att han hade något att berätta. Jag valde då att be honom att berätta om dinosaurier som jag vet att han kan mycket om. Jag hjälpte honom fram i sagan genom att ställa frågor. När jag läst upp sagan var han mycket stolt.

5. Karin 4,9 år. 3/4 2002
Det var en gång en kanin som hade ingen att leka med men då fick han syn på en kanin men hann inte fråga honom. Men då, högst fem minuter, fick han syn på en hund som han kände, och sen kom ett lodjur. Och sen hann kaninen springa undan och han fick göra så här att han gjorde en pilbåge och pilar. Och så hörde man nåt som lät så här: ding-dång-ding-dång å sen visste han va det var - kyrkoklockan. Det var allt min saga.
Kommentar:
Karin funderade en stund innan hon satte igång, och resonerade högt med sig själv - vad ska jag berätta, jag vet inte, jo nu vet jag. Jag fick stoppa henne för att hinna skriva ikapp men hon kunde hålla tråden. När jag läste upp sagan gjorde hon två ändringar. Jag hade skrivit "så kom en fågel" efter att kaninen hann springa undan men hon sa bestämt att det inte fanns någon fågel. Dessutom heter det kyrkoklockor och inte kyrkklockor som jag hade skrivit.

6. Filippa 4,2 år. 3/4 2002
En gång var det ett spöke som skulle gå och hämta Lina. Spöket tog Lina och då kom häxan och dödade Lina. Å då kom en tjuv/polisen och tog häxan och tjuven å så kraschade spöket huset. Å så ritade häxan på huset och på fönstrena å på spelet å på pusslet. Å då kom en mamma å tog en kniv hemma å tog in kniven i tjuvens mage så tjuven dog.
Kommentar:
Filippa började berätta på en gång och berättade rakt upp och ner, utan tvekan eller ändringar. Jag var tvungen att stoppa henne för att hinna skriva men hon fortsatte på samma ställe i sagan.

7. Alice B 4,11 år. 9/4 2002
Så kom de en stor, stor troll. Så dog han. Så blidde de mörkt och sen skulle ett annat tjoll ta lilla barnet, och så kom en liten, liten flicka och så blidde hon död också. Så kom en stor, stor hund och sen dog han. Och sen kom en stor, stor katt och så dog den. Och så kom en stor, stor katt, ähhhm, me rosett så dog den, hihi. Och så kom en stor, stor get och så dog den. Det handlar om djur och så ett spöke. Så kom en stor, stor, stor rasande gubbe och så dog den. Så var sagan slut.
Kommentar:
Alice njöt av uppmärksamheten och var nöjd med hela situationen. Hon förstod när hon behövde pausa för att jag skulle hinna skriva och när jag skrev ikapp gjorde hon pausmusik.

8. Axel J 6,1 år. 9/4 2002
Patriks verkstad
Patrik ska till sin verkstad. Han har bråttom. Patrik skulle snickra en bil i sin verkstad och se om den kunde fungera. Ett samtal - han måste åka till ett hus och måla så att det blir finare färg på huset. En gubbe, han hade så ful färg på taket så han måste byta tegel på taket.
Kommentar:
Axel funderade en stund på vad han skulle berätta men berättade sedan snabbt. Jag var tvungen att pausa honom men han hittade tråden igen. När han berättat färdigt ville han att jag skulle läsa upp sagan för hans mamma som var ute på gården.

9. Hanna H 5,2 år. 9/4 2002
Det var en gång en liten flicka som skulle gå med lite mat till sin mormor. Så sa hennes mamma:
- Gå raka vägen hem till mormor, gå inte av från stigen!
Och det lovade hon. Så gick hon på stigen som hon hade lovat och sen träffade hon vargen:
- Godda Rödluvan!
- Godda!
- Var ska du?
- Jag ska till mormor med mat.
- Ska du inte plocka en blukett blommor åt henne?
- Ja det vore bra.
Och så tänkte vargen att om det tar lång tid för henne så hinner jag hem till mormor, och så gick vargen hem till mormor och knackade på.
- Vem e det? Sa mormor.
- Det är Rödluvan, jag kommer med mat.
- Kom in!
Då kom vargen in och åt upp mormor. Så satte han på sig nattlinnet och nattmössan och kröp ner i sängen. Då kom Rödluvan och knackade på och sa:
- Vem e det?
- Det är Rödluvan, jag kommer med mat.
- Kom in!
Och så kom Rödluvan in och sa:
- men mormor, vilka stora öron du har!
- Ja det är bara för att jag ska kunna höra dig bättre.
- Men mormor vilka stora ögon du har!
- Ja det är bara för att jag ska kunna se dig mycket bättre.
- Men mormor vilken stor mun du har!
- Ja det är bara för att jag ska kunna äta upp dig mycket bättre!
Och sen hoppade vargen på rödluvan och då somnade vargen och så kom en jägare förbi stugan och så hörde han hur vargen snarkade ZZZZZ och då sa han:
- det var värst vad gumman snarkade, jag måste ta en titt på henne.
Då såg han att det var vargen.
- Du har jag letat efter länge.
Så tog han en sax och klippte upp magen. Först hoppade Rödluvan ut och sen kom mormor.
- Usch va det var mörkt därinne!
Och sen så hämtade mormor synålar och tråd och så hämtade Rödluvan några tunga stenar och Rödluvan hällde stenarna i vargens mage och mormor sydde ihop vargens mage. Sen gömde dom sig och då vaknade vargen och sa:
- usch vad jag känner mig törstig.
Och reste sig upp ur sängen.
- Usch vad jag känner mig tung.
Och gick till brunnen och lutade sig över kanten och innan han hinnde öppna munnen ramlade han ner i brunnen. Och då kom Rödluvan och jägarn och Rödluvan fram och så äte dom av den goda maten. Och så var sagan slut.
Kommentar:
Hanna visste precis vad hon skulle berätta. Hon kunde sagan som ett rinnande vatten. Jag fick stoppa henne hela tiden för att hinna skriva men Hanna tvekade inte var hon skulle fortsätta. När jag läst upp sagan för Hanna gjorde hon ett tillägg och det var att jag glömt att skriva att vargen hoppade på Rödluvan.

10. Elsa 5,11 år. 9/4 2002
Det var en liten katt i mörka natten och det börja bli dag och han sprang fort hem till sig och kröp in för han gilla inte när det blev ljust. Och då blev katten rädd för han ville prova å va ute i ljusa dagen och då blev han lessen för han inte kunde det. Då kom dom som sköter om den katten och sa att han fick va ute på ljusa daget. Och sen va det slut.
Kommentar:
Elsa tänkte en stund innan hon började berätta. Hon väntade in mitt skrivande och stannade upp och tänkte under berättandets gång på hur hon skulle fortsätta. Hon ville inte ändra något i sin saga.

11. Matilda 5,2 år. 9/4 2002
Det var en gång sälen och älgen och då fyllde älgen år och då kom sälen och gratta. För att det är ju inte så att dom äter tårta riktigt där. Och då smet dom ut och sprang ut på gården och dom var väldigt försiktiga så att ingen såg dom och då sprang dom ut till staketet och smet genom hålet som dom snickrat ut. Då sprang dom ner till trottoaren och väntade på bussen och så åkte dom bussen in till stan till konditorien och då satt dom där och bedde om en stor, stor tårta, den största dom hade gjort. Och då ringde dom till bagaren och berättade att dom ville ha den största, största tårtan. Och då gjorde han den och tog den till konditoriet och då åt dom upp den och blev så mätta så dom inte orka gå. Och då gick dom - kröp dom sin väg ut och då kom dom till parken där och då kom chefen som var på sälens och älgens djurpark, jo och sa:
- Har ni smitit igen, men ja kör hem er. Slut på den sagan.
Kommentar:
Matilda var fundersam över hur hon skulle berätta och varför så jag fick förklara för henne vad jag skulle ha sagorna till. När hon förstått det berättade hon gärna. Hon gjorde pauser mitt i sagan och pratade om annat men hittade ändå tillbaka till handlingen. Hon berättade för mig att det är hennes pappa som brukar berätta om Älgen och Sälen. Matilda tyckte att det var väldigt busigt att de var på konditori för djur äter ju egentligen inte tårta.

12. Johan 4,11 år. 9/4 2002
Det var en sjörövare som ville bli en vanlig man som hade jobb istället för att stjäla och då tog han jobb på en restaurang och då sa han, för han visste ju inte hur han skulle säga:
- Jag har åkit på skepp med en stor svart flagga.
Men vet du, dom visste inte att det skulle va en döskalle i den. ´Kej, och vet du vad han sa då när han tog jobb på en disk på en restaurang sa han jag har jobbat på en disk på en båt.
Kommentar:
Flera gånger när jag har frågat Johan om han har velat berätta för mig har han vägrat. Nu hade han tänkt ut en historia som hans mamma berättat för honom som han ville berätta för mig. Han var ängslig att inte bli förstådd eller att jag skulle tycka att hans historia var fel, men han tyckte själv historien var väldigt bra och var nöjd när han var klar.

13. Stella 3,8 år. 15/4 2002
En gång kom det en liten gumma. Hon skulle gå en väg. Då såg hon en prins som sa godda. Gumman gick hem. Hon skulle äta mat men hon sagde o vilken fin tårta. Men hon komde ut och då var det stängt på hennes dörr och då kom det en jättestor varg med vass klor som kunde rivas. Men då skulle vargen ta Rödluvan men Rödluvan springde på vargen men då kom de en prins. Men hon bara springde iväg och då komde en häst och det var en prinsessa som red på hästen men hästen springde så fort med sina löv. Men prinsessan skulle gå ner från hästen och då sa hon mm mm, så sa hon. Hon villde inte men då gick hon jättelångt mens gatan och då komde prinsessan upp på hästen. Men han springde så fort ner till havet att han blev blöt om sina strumpor som han fick av mormor. Men då, mormor springde med sin nyckel men hon tog den och läggde i sin korg men då hitta hon en sak - hästens strumpa. Då sa hon vänta. Då kom prinsessan och hämtade henne. Nån mer som skulle rädda. Polisen skulle ta vargen till, sägde till vargen -Jag e så trött. Så sägde vargen -Du, kan inte du gå hem och vila i min säng. Hästen springde så fort, men han springde så sakta nu. Prinsen tog mormor i famnen och krama henne för hon var så snäll. Men prinsessan sägde till rödluvan -Du måste sjunga. Tack och djö mormor. Nu var sagan slut.
Kommentar:
Stella berättade mycket och snabbt och sagan bara rann ur henne. Jag hann inte alls med att skriva och även när jag bad henne vänta hade hon inte tålamod att vänta så lång stund som det tog för mig att skriva ikapp. Jag missade säkert något i hennes saga men hon var nöjd och ville inte ändra på något. Stella var väldigt intresserad av vad jag skrev och sa vid ett tillfälle att "nu ska jag bara berätta en skrivning till."

14. Gustav 5,0 år. 15/4 2002
Jag ska berätta en spökhistoria.
En natt var runt Peters hus. Det klinga lite på fönstret och dörren knakade knaaak. Han blev rädd. Han visste vad som öppnade dörren, för det stog ett skelett i dörren och hans hjärta var av sten. Han ville ropa på mamma och pappa men det trodde han inte gick för han hade några kompisar som åt kött, skelettet alltså. När skelettet närma sig täcket blev han så rädd för skelettet såg inte att han hade en eldpistol som satt där på väggen. Han blev så rädd så han tog eldpistolen och siktade på skelettet. Och när han siktade fast det gick inte att skelettet blev död för den sprang förbi eldslågan. Och sen blev han så arg för han hade bara ett skott och det hade försvunnit nu så han hade ljus och en pinne som han tände eld på. Och sen gådde han ur sängen och skulle elda upp skelettet men det gick inte för skelettet blåste så ljusen slocknade och till och med pinnens eld och tändstickorna ramlade huller om buller in i ett råtthål. Och han hade inte sett det råtthålet förut, han visste inte, men nu såg han att det fanns massor med fladdermöss utanför sitt fönster.
Kommentar:
Gustav funderade lite innan han började berätta. Han var fascinerad av att jag skrev och väntade in mig när jag inte hann med. Han kommenterade att jag skrev fult och slarvigt. Första gången jag läste upp sagan tyckte han att det var för kort - att så långt på sidan måste vara en längre saga. Så då fick jag läsa sagan en gång till och peka på varje ord jag läste så att han såg att jag inte hoppade över något. Sen var han nöjd.

15. Hanna L 3,9 år. 15/4 2002
Det var en gång en flicka som hete Isabell. Hon gåde till sjön och hämta lite vatten som man skulle äta. Då kom en fe runt omkring och döda hon till Isabell och hon blev en fin prinsessa och hade väldigt fin klänning. Då gådde hon och dansade med en prins och hon åkte vagn och hon blidde fin ändå. Då va hennes saga ingen annans saga. Men hon skulle gå till skolan men hade ingen fin klänning så då gådde hon med fula klänningen men de gick inge bra. Det var så att Isabell fick faktiskt en fin klänning idag på skolan för dom skulle ha kalas idag. Det va så här för hon fick inte ha en fin klänning idag för hon fick bara ha en krona, och då lekte dom törnrosa var ett vackert barn och då fick Isabell vara ett vackert barn för hon hade en fin klänning. Då hon gådde till skolan igen med sin fina klänning och dom skulle ha kalas igen för då fyllde Mattis år. Då vare så här hennes mamma hade dött snart men det var bara en ramsa. Sa så här att hon inte skulle vara död men hennes mamma skulle va död idag. Då va så här att ingen endas mamma dog men jag lekte med en annan flicka fast jag kände inte den flickan. Då vare så där ingen blomma stog för mamma hade vaknat. Då slickade hunden på mamma så hon vaknade.
Kommentar:
Hanna hade kunnat berätta i all oändlighet. Hon berättade mycket och ganska snabbt och bestämde sedan plötsligt att nu är det slut. När jag läst upp sagan för henne lade hon till meningen med hunden som jag hade missat.

16. Erik 5,11 år. 15/4 2002
Det var en gång en pojke. Och en natt då vakna pojken av en förskräcklig storm. Och då gådde han ut i det piskande regnet. Och han gick in i skogen, med långt borta ute. Där såg han ett hus. Han gåde in i det för han skulle inte ha gjort det för det var ett spökhus. Men då gick han in men då blev han jagad av en mördare och sen som tur var gömde han sig. Och då gåde han vidare fast då träffa han en till mördare och mördaren fångade han. Men som tur var kunde han rumma. Och då gåde han bort från spökhuset och då såg han en björn. Han hoppade på björnen och krigade och dödade den. Och sen det var morgon. Då såg han att han var rövare på ett sjörövarskepp. Då som tur var kunde han också rumma på den. Och han simmade och kom på land och sprang hem till huset och smygde sig in i sängen och sov. Snipp, snapp snut - så var sagan slut.
Kommentar:
Länge ville Erik inte berätta en saga för mig, och han stönade och suckade i protest så fort jag föreslog att han skulle komma in till mig. Nu föreslog jag att han skulle komma in och prata i alla fall och det gick han med på. När jag förklarat vad jag ville att han skulle göra och gett honom sagoteringsinstruktionerna tänkte han en stund och sedan började han berätta. När jag läste upp sagan villa han ändra stycket med björnen. Först hade han sagt att björnen blev rädd, för björnar blir ju rädda men det ändrade han till det som står nu.

17. Sigge 5,0 år. 15/4 2002
Mjau krigar mot Choi-choi. Han har eld på svansen och kan spruta eld, och flyga kan Choi-choi. Mjau kan spruta taggar. Den har en katapultsvans som den kan kasta iväg med. Mjau är en dum och Choi-choi är en snäll. Turbine är också snäll. Turbine kan spruta sprängtaggar som kan sprängas. Han kan också göra nåt mer. Jag vill berätta digimon nu, men jag kommer inte ihåg vad dom heter, jag kan bara dom dära. Dom dumma kan dö, Mjau kan dö. Nu kommer jag ihåg. Tentamon kan spruta bubbler. Han kan också spruta nåt mer och det är eld. Stoutamon kan spruta bara eld. Den kan inte spruta nåt mer. Agamon kan också bara spruta eld. Agamon kan utvecklas till Greymon, men Greymon kan också bara spruta eld. Men Greymon kan göra mer och det är att stångas med sina tre horn. Greymon kan inte utvecklas till nån. Gumamon kan utvecklas till Bicapemon. Gumamon kan spruta tagghorn och Bicapemon kan spruta cocumped och det är horn. Nu kunde jag inte mer om digimon. De finns inte när dom träffas för dom träffar bara dom dumma. Det finns en till som är dum - Leymon. Dom bara krigar och Leymon kan spruta eld från sin hand. Det finns två till dumma. Chenchamon som sprutar lava från sin hand och den kan också stångas fast den har bara två horn. Den har också en spikklubba som den slår dom snälla med. Det är en till dum men vi struntar i den för jag kommer inte ihåg. Den är svart och kan också flyga. Den har helt röda ögon. Jag har glömt nåt med Leymon, Leymon har helt vita ögon.
Kommentar:
Sigge ville gärna komma in och berätta men han kunde absolut inte komma på något att berätta. Efter att försökt de vanliga idéerna fick jag till svar "Jag har ingen fantasi". Jag vet att Sigge har ett stort intresse för digimon och pokemon så då bad jag honom att berätta om dem. Jag hjälpte även till under sagans gång med frågor för att få Sigge att berätta mer.

18. Lovisa 4,7 år. 17/4 2002
Det var en gång en flicka som gick ute i skogen och plocka blåbär. Åsså hitta hon en koja där de fanns lite såhär att sitta på. Och sen gick den ur kojan men då gick den ut till affärn och köpte apelsiner. Och sen gick hon hem och äte mat. Sen lekte hon, sen städa hon, sen gick hon ut igen för att åka bort. Sen kom hon hem igen. Sen hämta hon sin cykel och cyklade långt bort. Sen skulle hon åka hem och titta på TV. Slut.
Kommentar:
Lovisa funderade en stund på vad hon skulle berätta och satte sedan igång. Jag fick be henne stoppa några gånger så att jag hann ikapp och hon kunde fortsätta på samma ställe i sagan efteråt. Lovisa ville inte ändra på något i sin saga.

19. Isabelle 5,3 år. 17/4 2002
Alfons fyller år. Milla är uppe och går med en skylt. Pappa vaknar precis. Faster kommer med blommor och en tekanna. Det var ett långt ord - visst? Mormor kommer med tårta och kaffe och sockerbitar. Alfons vän skrattar. Katten spinner. Alla är glada.
Kommentar:
Isabelle ville gärna följa med in men kunde inte komma på något att berätta. Till slut efter att vi pratat och försökt hitta inspiration tog jag fram en ask till ett Alfons-pussel och bad henne berätta om vad som hände på bilden. Det gick bra och jag ställde lite frågor för att få henne att berätta mer.

20. Amanda 4,1 år. 17/4 2002
Blönen fölsedag. Hunden och katten och musen. Bä bä vita lamm. Vetu hur man kommer på en flicka? Händernas färg. Cirkus. Godisaffären. Lisakaffären. Madicken å Lisabet åsså Alva å sen en till mamma åsså pappa. Pippi Långstrump. Pesson å Findus. Åsså en spis som man kan ha på händerna. Säkert räkningen som man kan ha där (pekar på väggen). Klockan tickar, åsså en stol så man kan sitta. Åsså Lina sitter på toaletten. Diskar. En gubbe å en flicka som slåss. Åsså en tavla som en flicka bajsar på nån. Kattungen och hunden och jåttan och musorna. Åsså bygga pussel. Åsså en cykel, om man jamlar på en cykel och håller i cykeln. Åsså en små Nalle Puh väska. En lampa som Micke och Milla som jagar suvar. Åsså en batmanfilm som man lägga i åsså en läskig lilla hjärta åsså draken å soffan, Katla å soffan. Åsså en såndär hjul som man kan skriva namn och göra släcka, släcka släck åsså gör man så och så, så som snigel. Åsså en såndär Amanda och Olivia och Malin ska gå hem till varandra.
Kommentar:
Amanda tyckte att det var väldigt spännande att få berätta för mig. Hon började berätta på en gång och berättade det som föll henne in. Hon tittade sig mycket omkring i rummet och vävde
in det hon såg i sagan. När jag läst upp sagan för henne var hon väldigt nöjd.

21. Axel E 5,4 år. 17/4 2002
Det är orden. B U R K I och G, ett U, ett R - färdigt.
Det blev fel.
Jag berättar Dennis!
Dennis va på ett spökhotell. Han busade där med några gräshoppor. Och sen gick han ut. Färdigt.
Kommentar:
Axel ville till att börja med inte komma in till mig och berätta, men jag skojade till det och "kidnappade" honom, så då följde han med. Han kom först inte på något alls att berätta om så jag kom med olika idéer, att han skulle berätta någon bok, något han sett på TV eller om något han kan och är bra på. Då berättar Axel första delen av sin saga. När jag läser upp den för honom säger han att den blev fel och berättar istället om Dennis.

DISKUSSION

Jag tänker inleda med en diskussion kring själva sagoteringsmetoden för att senare gå över till att fundera kring barnens sagor.

Sagoteringsmetoden
Under projektets gång har jag kommit fram till att sagotering är, för mig, en bra metod för att lyssna på barn och samla in deras sagor. Innan jag började sagotera var jag fundersam över hur det skulle fungera att skriva ned sagorna och inte ha bandspelare, men jag har sett att den metoden är bra av flera olika skäl. Först och främst ser barnen att jag verkligen lyssnar på dem när jag direkt skriver ner det de säger. En nackdel är att det, eftersom man skriver hela tiden, är svårt att titta på barnen och på så sätt bekräfta att man lyssnar. För barnens läs- och skrivutveckling är metoden till hjälp då barnen ser att varje gång de pratar leder det till att jag skriver och de får således en direkt koppling mellan tal och skrift. Två barn som tydligt reflekterade över detta var Stella (13) och Gustav (14). Jag har också sett, när jag läst upp sagorna för barnen, att det är viktigt för deras självkänsla att få höra det de berättat, berättas för dem av mig, på en gång. Speciellt de barn som tyckt att det var jobbigt att komma på något och som jag fått hjälpa i berättandet blir väldigt stolta när de inser att de faktiskt också kunde göra en saga. Läroplan för förskolan 1998 säger att vi inom förskolan ska "ta vara på barns vetgirighet, vilja och lust att lära samt stärka barns tillit till den egna förmågan" (s 14), och det känns det som jag gör genom att sagotera med barnen. Visst hade man kunnat spela in barnens sagor och låtit dem lyssna till bandet, men jag tycker att man då skulle förlora viktiga moment som man får genom sagoteringsmetoden. När jag skriver sagan är det bara sagan jag läser upp när barnet berättat färdigt. Om jag hade använt bandspelare hade allt annat också kommit med och barnet hade inte fått någon tydlig bild av sin saga i färdigt skick. Man skulle också kunna vänta med att återberätta sagan till man hunnit skriva ned den, men då får inte barnet den direkta återkopplingen som jag tycker är viktig. Att det faktiskt är viktigt har jag sett på hur koncentrerat barnen lyssnar på sin saga och på hur nöjda de är när de går ut till sina kompisar och kan berätta för dem att de berättat en jättebra saga för mig.

Genom att göra så många sagoteringar har jag lärt mig hitta olika lösningar för de problemsituationer som kan uppkomma vid en sagotering. Mitt sagoteringsprojekt har verkligen varit metodutveckling då jag efter hand fått hitta på lösningar för de situationer som uppstått. En svårighet är de barn som berättar fort utan att stanna upp så att jag hinner skriva ikapp. Under de första tillfällena insåg jag att jag var tvungen att bromsa dem på ett sådant sätt att de fortfarande tänkte på sagan och inte hamnade i andra tankebanor och sedan hade svårt att hitta tillbaka, som det blev för Fanny (2) som tappade bort krokodilen under tiden jag skrev. Ett sätt, som jag använde mig av när jag kände att jag började få för mycket att komma ihåg var att läsa högt när jag skrev det jag lyckats memorera. På så sätt måste barnet vara tyst och vänta samtidigt som det hör vad det berättat och kan ta vid där det slutade när jag skrivit klart. Den metoden använde jag bl a med Karin (5), Hanna H (9) och Lovisa (18). För att metoden ska fungera gäller det dock att man kan hålla längre meningar i huvudet, men barnen hjälper ofta till om man har glömt slutet på en mening.

En annan utmaning är de barn som inte tror sig kunna berätta, eller inte tror sig ha något att berätta. Första gången det inträffade, med David (4) försökte jag genom samtal få barnet att berätta, men när det inte gick gav jag upp. Efteråt tänkte jag att det måste gå att få alla att berätta något och jag insåg att detta var mitt tillkortakommande och inte barnets. Efter att ha funderat och diskuterat med kollegor kom jag fram till några alternativa vägar som jag sedan fick använda mig av. Om barnet inte kan eller vill berätta, men har ett starkt intresse för något, eller är bra på något, kan man få barnet att berätta om detta, som jag gjorde med Davids andra försök (4), Sigge (17) och Axel E (21). Det blir inte en berättelse eller saga som vi tänker oss sådana, men det blir något som det barnet har berättat och kan få känna sig stolt över. Ett annat sätt är att ha en bild, med en för barnet igenkännbar händelse på, och be barnet att berätta om denna. Så gjorde jag med Isabelle (19). Detta ger också en saga som även om den inte är påhittad av barnet, kommer från barnets sätt att läsa bilden. De fyra barn som inte kunde komma på något att berätta själva (4, 17, 19, 21) var alla väldigt nöjda när jag läste upp deras saga, och de kände sig stolta att de kunnat berätta något de också. Jag hade ytterligare två barn Johan (12) och Erik (16) som inte ville komma in till mig och berätta då de kunde inte komma på något. I dessa fall var det tydligt att barnen hade höga krav på sina berättelser redan innan jag hunnit beskriva lite mer vad de skulle göra. Jag kan tänka mig att för dessa barn gjorde ordet saga att de trodde att de var tvungna att berätta en "riktig" saga. När jag väl lyckats förklara att de fick berätta vad de ville tyckte båda att det var roligt att berätta och berättade gärna.

En annan situation som jag ganska snart var tvungen att ta ställning till var vad som tillhör själva sagan och inte. Matilda (11) och Alice B (7) var två barn som pratade om annat under tiden de berättade. Jag har i mina nedteckningar valt att bara skriva det barnen sagt som tillhör historien och inte allt annat de säger under tiden, eftersom barn, liksom vuxna, har en förmåga att även prata om det som inte hör till ämnet.

Sagoteringsmetoden fungerade bra för mig och det intryck jag fått är att även barnen tyckte att det var spännande. Som vuxen är det en tacksam uppgift att vara nedtecknare av barnen sagor för barn tycker nästan alltid att det är kul att få göra något ensamma med en vuxen. Alla barn var nöjda och stolta när de berättat färdigt för mig och de flesta barnen tyckte också att det var roligt att få berätta vad de ville utan att jag kommenterade eller tyckte.

Barnens sagor
Jag har inte för avsikt att analysera varje enskild saga utan jag tänker framförallt leta efter impulser från befintliga sagor och annan litteratur/kultur, men även titta på några andra aspekter som jag tycker är intressanta.

Det var en gång
En tydlig markör och rituell inledning för att det som följer är en saga är den klassiska inledningen "det var en gång" (Ärnström & Hagberg 1991). Av de 21 sagor jag fått berättade för mig börjar tolv av sagorna (1, 3, 5, 6, 9, 10, 11, 12, 13, 15, 16, 18) med denna klassiska början, eller någon variation på den. Att så många av barnens sagor har denna inledning kan bero på att barnen av mig fått instruktionen "berätta en saga för mig" och att jag därmed i viss mån styrt in deras tankar på traditionella sagorna och traditionella sagostrukturer. En annan orsak kan vara det Engel (1995) beskriver "When children tell stories with the only goal to fulfil the request of an experimenter or teacher, conventional story characteristics are salient" (s110). Alltså att barn, när de berättar på uppmaning av vuxna ofta berättar sagor där de traditionella dragen är framträdande.

Traditionella sagor
Den enda som återberättar en hel klassisk saga är Hanna H (9) som ger oss en fullständig återberättelse av rödluvan med alla nyckelhändelser berättade med hennes egna ord. När hon berättade sagan blev jag överraskad över hur väl hon kunde komma ihåg hela sagan med hela dess händelseförlopp och alla detaljer. Stellas saga (13) är ett hopkok av olika traditionella sagofigurer med en liten gumma, Rödluvan och vargen, Prinsen och prinsessan, hästen och mormor med sin korg. Stella lyckas väva samman alla dessa delar till en ny saga med eget innehåll. Även Hanna L (15) gör som Stella och tar med klassiska sagoinslag i sin saga. Det kommer en fe och huvudpersonen har ingen fin klänning, men får en och får dansa med en prins och åka vagn. Här kan man se hur Hanna inspirerats både av Törnrosa och Askungen. Längre fram i sagan heter pojken som fyller år Mattis, kanske inspirerat av Ronja Rövardotters pappa.

Annan litteratur
Amanda (20) tar också upp många litterära figurer i sin saga. I hennes saga märks det att hon på förskolan varit med i en grupp som har haft tema Astrid Lindgren under våren och då pratat om Madicken och Pippi och också besökt Junibacken med Katla som fastnat i minnet.
Axel E (21) berättar om Dennis som han sedan berättar att hans mamma läst för honom. När Axel J (8) berättat färdigt om Patrik säger han att han inte kom ihåg så bra för det var längesedan han läste boken, så hans saga har också en litterär förlaga. Isabelle (19) berättar om Alfons men det är helt styrt av mig då det var jag som valde en bild med Alfons för henne att berätta om när hon inte kom på något själv.

Muntligt berättande
Matilda (11) berättade om älgen och sälen och när hon berättat färdigt förklarade hon för mig att det är hennes pappa som brukar berätta om dem och deras äventyr som godnattsaga. Alice D (1) och Johan (12) berättar också sagor som deras föräldrar berättat för dem. Även Gustav (14) berättat en saga som har en annan berättelse i bakgrunden och det är en spökhistoria som han och jag berättat tillsammans vid matbordet.

Annan kultur
Sigge (17) berättar om digimon och pokemon, som finns som tv-serie och i bokform, men det är på mitt initiativ. Kasper (3) berättar en saga baserad på någon tv-serie eller video som finns i olika avsnitt, eftersom han ännu inte sett slutet.

Om man sammanfattar detta kan man se att 13 av barnen berättat sagor med inspiration från annat berättande av något slag. Dessutom kan det ju i de övriga åtta sagorna finnas inspiration från böcker eller berättelser som inte jag känner till.

Olika kategorier
Engel (1995) delar upp barnens sagor i tre olika kategorier, sagor som innehåller personliga erfarenheter, sagor som berättas tillsammans med andra samt påhittade sagor (s83). Hon menar att den första kategorin är den absolut vanligaste bland barns sagor (s85), men då räknar hon med allt spontant berättande som "vet du fröken, jag åt pannkakor till middag igår". Mitt material innehåller inte något sådant spontant berättande och inte heller några sagor ur kategori två, sagor som berättas tillsammans med andra. Jag anser ändå att det kan vara intressant att titta på barnens sagor utifrån kategori ett, sagor med personliga erfarenheter, och kategori tre, påhittade sagor, för att se vilken slags sagor barnen väljer att berätta. Av de 21 sagorna är det endast en (20) som direkt återspeglar berättarens erfarenhet. Den dagen Amanda berättade för mig hade vi för första gången sen i höstas tagit fram cyklarna på gården, hon hade med sig en Nalle Puh väska till förskolan och hon skulle gå hem till Olivia den dagen. Det är säkert så att flera andra sagor också innehåller barnens erfarenheter men Amandas saga är den enda där jag vet att barnet relaterar till saker som har hänt eller ska hända. Detta visar då att de övriga 20 sagorna tillhör kategori tre, påhittade sagor. Även om jag ovan visat att många av dem inte är helt påhittade av barnen själva utan att de har inspirerats av existerande sagor och litteratur.

Huvudpersoner
Några andra intressanta aspekter jag sett när jag gått igenom materialet är skillnaden på vem pojkar respektive flickor väljer att ha som huvudperson. Sex av pojkar berättar om pojkar (3, 8, 12, 14, 16, 21) och de övriga två berättar om dinosaurier (4) och pokemon (17). Flickornas huvudpersoner är flickor i fem av sagorna (2, 9, 13, 15, 18) och djur i tre av dem, en kanin (5), en katt (10) och en säl och en älg (11). I de återstående fem sagorna (1, 6, 7, 19, 20) finns ingen direkt huvudperson, utan dessa sagor handlar om flera olika människor eller djur. Den här jämförelsen visar tydligt att barnen oftast väljer att berätta om någon de kan identifiera sig med, d v s någon av sitt eget kön.

Våldsamheter
En annan sak som slog mig var hur våldsamt innehållet är i flera av sagorna är. I 7 av sagorna (2, 6, 7, 14, 15, 16, 17) finns det någon som dör, ska dö eller kan dö. Det intressanta här är att flickornas sagor är mer våldsamma än pojkarnas. Alice B (7) frossar i alla som dör och när hon berättade för mig fick jag en känsla av att hon tog i så mycket hon kunde för att se hur jag skulle reagera, och om jag skulle fortsätta skriva. I Fannys saga (2) kastas läsaren direkt in i läskigheterna med inledningsfrasen "Vet du, det var nåt läskigt där jag såg". Även Filippa (6) frossar i otäckheter och både Lina och tjuven dör. Jag tror att mycket av det farliga barnen berättar om är bearbetningar av TV-program eller videofilmer de sett och inte riktigt förstått.
Tre av pojkarnas sagor (3, 14, 16) är spökhistorier och spökhistorier är något som, enligt min erfarenhet, ofta förekommer i barns berättande. Många gånger är spökhistorierna ett sätt att få känna spänning och utmana tryggheten, utan att det blir för farligt (Evenshaug och Hallen 1992, s405).

Vidare forskning
Idén med sagotering är att det ska vara något man gör ofta och gärna inom alla områden i förskola, skola och annan barnverksamhet. Jag ser det här metodutvecklingarbetet som en inledning på mitt sagoterande med barn. Efter att jag sagoterat med alla barn har de även fått illustrera sin egen saga så att vi ska kunna göra en egen sagobok. Detta har berikat sagorna och att göra en sagobok tillsammans med barnen är något jag vill fortsätta göra med varje barngrupp. Jag är också nyfiken på att prova att sagotera med barn i grupp och se vad det ger för sagor och för respons i gruppen. Riihelä (2002) skriver "Sagoteringsmetoden har visat sig vara mycket flexibel och användbar bland annat för att förstå hur små barn tänker när de jämför föremål och företeelser med varandra, hur de arbetar i grupp med att ta reda på lagbundenheter hos olika naturfenomen eller hur de bygger upp sina gemensamma spontana lekar. … Det förekommer bland annat matematiksagotering, barnens experimentsagotering, leksagotering och terapisagotering." (s15). Hur allt detta går till, utifrån den givna sagoteringsinstruktionen, har jag ännu inte förstått, men jag vill gärna förstå. Jag tycker definitivt att metoden är värd att läsa mer om, när det kommer litteratur, och utforska genom att pröva sagotering i olika situationer, med olika mål och med olika antal barn i olika konstellationer.

Litteratur
Arnqvist, A. 1993. Barns språkutveckling. Lund: Studentlitteratur.
Asplund Carlsson, M. & Pramling, I. 1995. Det var en gång. Göteborgs Universitet: Institutionen för metodik i lärarutbildningen.
Berefelt, G. (red) 1993. Den barnsliga fantasin. Stockholm: Printgraf AB
Engel, S. 1995. The stories children tell. USA: W.H Freeman and company.
Eriksen Hagtvet, B. 1990. Skriftspråksutveckling genom lek. Stockholm: Natur och Kultur.
Evenshaug, O. & Hallen, D. 1992. Barn och Ungdomspsykologi. Lund: Studentlitteratur.
Jonstoij, T. & Tolgraven, Å. 1995 En liten bok om att lyssna på små barn. Kristianstad: Kristianstads Boktryckeri AB
Pramling, I., Asplund Carlsson, M., Klerfelt, A. 1993. Lära av sagan. Lund: Studentlitteratur.
Riihelä, M. (red) 2002. Barnens sagonätverk bygger broar. Manus, ännu inte utgiven.
Skolverket. 1998. Läroplan för förskolan. Västerås: CE Fritzes AB.
Ärnström, U. & Hagberg, P. 1992. Berättarboken. Stockholm: Kulturkemi.
Tidskrift
Statens Kulturråd. 2001/6. Barn+Ungdom. Trelleborg: Berling Skogs.
Internet
www.stakes.fi/childknowledge

Till sidans topp

Till början av Barnen berättar sidorna


Kontaktperson: