SAGOTERING-
ETT METODUTVECKLINGSARBETE
av Lina
Pettersson linapettersson@hotmail.com , vid Lärarhögskolan i Stockholm 2002.
Handledare Susanna Ekström, Sagostunden 10p
"Berätta en saga för mig. Jag skriver ned den, ord för ord. När
den är klar läser jag upp den för dig, så att du kan ändra på
någonting, ifall du vill."
INLEDNING
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
TEORETISK BAKGRUND
METOD
RESULTAT
Sagorna
DISKUSSION
Sagoteringsmetoden
Barnens sagor
Det var en gång
Annan litteratur
Muntligt berättande
Annan kultur
Olika kategorier
Huvudpersoner
Våldsamheter
Vidare forskning
Litteratur
INLEDNING
Jag arbetar som förskollärare i en helt svenskspråkig barngrupp. När
jag funderade på vad jag skulle göra inom ramen för
metodutvecklingsarbetet tänkte jag dels på vad jag är intresserad av men
också vad min barngrupp skulle behöva. Jag kände att de flesta av de barn
jag arbetar med har ett rikt och bra språk, men kanske inte så många
vuxna som verkligen har tid att lyssna på dem och är intresserade av vad
de har att berätta. Därför valde jag att arbeta med sagotering, en metod
som ger barn möjlighet att berätta och känna sig viktiga och lyssnade på.
Metoden läste jag först om i Statens Kulturråds informationstidskrift
Barn+Ungdom nr 2001/6.
Sagotering är en lyssnarmetod som har utvecklats inom det samnordiska
projektet Sagofärden som inleddes i Finland 1995 i Stakes (Forsknings- och
utvecklingscentralen för social- och hälsovården i Finland) regi, se
även Riihelä (2002). I Sagofärden har man valt att beteckna allting som
barn berättar som deras egna sagor. "Ordet saga lämpar sig speciellt
bra för små barn, då de i begreppet ser ett tillfälle till endera fritt
fantiserande, en tankeväckande iakttagelse, en vits eller en visstump eller
också en saga om något som har hänt på riktigt" (Riihelä 2002,
s12). Jag har valt att använda samma tillämpning av begreppet saga och
kommer därför att kalla alla barnens berättelser för sagor.
Sagotering är alltså en metod där barn får berätta för vuxna och de
vuxna lyssnar och antecknar utan att lägga sig i och föreslå. Varje
berättartillfälle inleds med instruktionen "Berätta en saga för mig.
Jag skriver ned den, ord för ord. När den är klar läser jag upp den för
dig, så att du kan ändra på någonting, ifall du vill" (Statens
Kulturråd 2001/6, s3). Sagotering är alltså ett sätt för oss vuxna att
lyssna på barn och ta deras berättelser på allvar.
Då jag inte arbetat med metoden tidigare vet jag inte hur lång tid
varje sagotering tar men min avsikt är att under våren låta alla barn
berätta och sedan skriva rent deras sagor. Jag har sedan tänkt att de ska
få illustrera sin saga och sedan ska jag samla alla sagorna i en gemensam
sagobok. Så långt kommer jag nog inte hinna inom tidsramen för det här
projektet men jag tänker fortsätta mitt arbete under hela våren.
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Jag har tre syften med mitt metodutvecklingsarbete. Dels att prova en ny,
mer strukturerad, metod att arbeta med barns eget berättande på, och dels
att genom både det praktiska arbetet och mina litteraturstudier utveckla
min kunskap om barn och deras språk- och tankevärld. Jag vill också att
barnen som deltar i sagoteringen ska få ökad lust till berättande och bli
stärkta i sin tillit till sin egen förmåga.
Min första frågeställning är hur metoden sagotering fungerar som
arbetsmetod för mig? Då är jag speciellt intresserad av hur själva
nedtecknandet ska fungera, d v s hur jag ska hinna med att skriva det barnet
säger utan att behöva stoppa barnet, samt hur jag ska bemöta de barn som
inte vill berätta - hur jag ska kunna inspirera dem och locka dem till
berättande.
Min andra frågeställning rör vilka sagor barnen bär inom sig och hur
påverkade dessa sagor är av våra traditionella sagor och annan
litteratur/kultur.
En tredje frågeställning som jag bär med mig, men inte har för avsikt
att studera närmare, är om, och i så fall hur, det påverkar barnen att
få bli lyssnade på så intensivt och sedan att få se sin saga nedskriven
för andra att läsa.
TEORETISK BAKGRUND
Att det är viktigt för små barns språkutveckling att få höra
berättelser och sagor har forskningen länge varit överens om. Pramling,
Asplund Carlsson och Klerfelt (1993) skriver "Litteraturen, i form av
sagor och andra berättelser, ger nya erfarenheter och stimulans för
fantasin" (s29). Vidare skriver de "I all synnerhet ska
litteraturen stimulera språkutvecklingen och då särskilt med avseende på
läs- och skrivutvecklingen" (s30).
Att använda oss av vår gemensamma litteratur- och sagoskatt tror jag
generellt att vi är ganska bra på inom förskolan med högläsning, sago-
och berättarstunder och olika temaarbeten kring sagor och barnböcker. Det
som har börjat uppmärksammats på senare år är att även barns eget
berättande är viktigt. Då menar jag inte återberättande som länge
setts som ett hjälpmedel i barns språkutveckling (Eriksen Hagtvet 1990, s
52) utan det berättande som sker på barnets villkor där det är barnet
som är aktivt och styr berättarsituationen och den vuxne är en passiv
lyssnare. Det är viktigt för barn att bli lyssnade på och det tror jag
tyvärr att vi är sämre på i dagens förskola. Vi har svårt att ta oss
tid att gå undan med bara ett barn och lyssna på vad det barnet har att
berätta. Jag tror att det är viktigt för barnen att vi hittar stunder att
göra det så att de känner att vi tar dem på allvar och att det de har
att säga eller berätta är värt vår tid. Detta kan vara svårt med
dagens allt större barngrupper, men jag tror att vi får mycket tillbaka om
vi lyckas få barnen att känna sig viktiga och sedda. Jonstoij och
Tolgraven (1995) skriver "att höras är att visa att man finns, att
tillfrågas är att ges betydelse - att beredas plats i medierna är att
existera och ta plats i samhället. Detta gäller lika väl för vuxna som
för barn och är i grunden en fråga om demokrati" (s24). Deras
resonemang gäller att göra barns röster hörda i radio, men jag tycker
att det även gäller inom förskolan, och att tillsammans ha gjort en
sagobok är verkligen att beredas plats i medierna, även om det sker i
liten skala.
Asplund, Carlsson och Pramling (1995) hävdar i sin rapport att "det
märks vilka barn som är vana vid uppmärksamhet från vuxnas sida och som
är vana vid talutrymme, att få hålla en monolog. Det kan vara ett mål
ifrån förskolans och skolans sida att ge barnen tid att få prata färdigt"
(s24). Att låta barnen berätta en saga enskilt för en pedagog är ett
sätt att främja deras språkutveckling genom att ge dem tid att prata utan
att känna pressen från alla andra som också vill berätta något.
Arnqvist (1993) skriver att "En viktig utgångspunkt för den
språkliga stimulansen är att utveckla barnens förmåga att med ord
beskriva och förklara" (s126). Det är just detta barn får chans att
göra när vi ger dem vår fulla uppmärksamhet, och de inte stressas av
andra barn eller andra aktiviteter.
Att få berätta för en vuxen utan att den vuxne lägger sig i och
tycker om innehåll, form och uttal ger även barnen en möjlighet att helt
följa sin fantasi och släppa på sina egna krav på logik och realism.
"I andra sammanhang, när det gäller barns situation i samhället,
brukar jag hävda betydelsen av att man beaktar det som ibland kallas 'locus
of control', d v s att barn är i egen kontroll av sin situation i stället
för att låta sig kontrolleras (styras) av någon annan. Men i det här
sammanhanget, när det handlar om verklighet och fantasi i barnens sagor,
samtal och lekar, kan vi se att barnen på ett sätt släpper kontrollen
över det verkliga, det logiska och det realistiska i sin situation"
Berefelt (1993, s64). I sagoteringssituationen ges barnen möjlighet att
behålla kontrollen över situationen samtidigt som de får släppa
kontrollen över det logiska och realistiska genom den saga de berättar.
"Sagoteringsmetoden ger barnen möjlighet att berätta vad de vill och
på det sätt de tycker är bra" (Riihelä 2002, s10).
Detta, att få berätta själva, tror jag kan påverka barnens
självkänsla på ett positivt sätt. I och med att barnen själva väljer
vad de vill berätta och genom att de får göra det utan vuxenpåverkan kan
de känna en genuin stolthet över det färdiga resultatet. Detta är något
de åstadkommit på egen hand utan hjälp. Att, som i
sagoteringsssituationen, en vuxen skrivit ner sagan spelar ingen roll
eftersom den vuxne bara skrivit exakt det barnet har sagt, det vet ju barnet
i och med att det har fått sin saga uppläst för sig och kunnat ändra om
den vuxna skrivit fel.
Sammanfattningsvis kan sägas att det som framkommit genom mina
litteraturstudier är hur viktigt det är för barnets språkutveckling och
fantasi att vi vuxna läser och berättar för barn och att vi tar oss tid
att lyssna på barns egna sagor och berättelser. Att sagotera med barn är
ett sätt att göra detta.
METOD
De metoder jag använt mig av för att nå mitt syfte är dels
litteraturstudier och dels en praktisk metodutveckling i två steg.
Den litteratur jag använt till min litteraturstudie har jag till stor
del hittat genom Svenska Barnboksinstitutets databas ELSA där jag sökt på
orden sagotering, storytelling och barns berättande. Jag har även använt
mig av litteratur jag har sedan tidigare studier och litteratur vi läst
under den här kursen. Efter e-mail kontakt med Monika Riihelä som är
projektledare för sagofärden har jag även fått tillgång till ett manus
till en bok om sagofärden som ska ges ut senare i år.
Den barngrupp jag har valt att genomföra min metodutveckling med består
av totalt 21 barn varav fyra är födda -98, elva är födda -97 och sex är
födda -96. Av de 21 barnen är 13 flickor och 8 pojkar. Jag har valt att
använda alla barn i gruppen för att ge hela gruppen samma stimulans och
erfarenhet och för att få ett stort och förhoppningsvis varierat material
att använda mig av vid min genomgång av barnens sagor. Det är också
viktigt att alla får chansen att bli lyssnade på. Barnen ska individuellt
få berätta en saga för mig utifrån de instruktioner jag beskrivit
tidigare. Då det inte spelar någon roll i vilken ordning barnen berättar,
utan det viktiga är att de gör det, tänkte jag låta de barn som är
sugna på att berätta börja och på så sätt förhoppningsvis inspirera
även de mer motvilliga, om sådana finns. De insamlade sagorna med
kommentarer redovisar jag under rubriken resultat. Där har jag förutom det
datum sagoteringen genomfördes även angett barnets ålder i decimalform
beräknat från april då sagoteringarna ägde rum.
Den praktiska metodutvecklingen sker i två steg. Först ska jag
utvärdera själva sagoteringsmomentet och analysera fördelar och nackdelar
som jag upplevt med metoden. Sedan ska jag studera barnens sagor och se hur
påverkade de är av våra traditionella sagor och också av annan
litteratur/kultur. Dessutom ska jag titta på några andra aspekter av
barnens sagor som jag tycker är intressanta.
RESULTAT
Jag inledde mitt sagoteringsarbete med att läsa allt jag kunde hitta om
sagotering. Det finns ännu ingen litteratur på svenska om sagotering så
det jag läst är några artiklar på Stakes hemsida, www.stakes.fi, samt
ett manus till en bok som ska ges ut i år. När jag kände att jag
förstått hur jag skulle gå tillväga började jag sagotera med barnen.
Nedan följer alla barnens sagor i den ordning de berättat för mig samt
mina kommentarer efter varje tillfälle.
Sagorna
1. Alice D 6,1 år. 2/4 2002
Det var en gång en lam en blind och en naken och den blinde såg haren och
den lama sprang ifatt haren och den nakna läggde haren i byxfickan. Men vem
skulle få haren, vem skulle få haren tror du?
(L) Jag tror att deras mamma skulle få den.
(A) De har ingen mamma.
(L) Vem får haren då?
(A) Man får hitta på slutet.
(L) Vem tror du då?
(A) Den nakne för den kan klämma fast haren, och den lama kan inte springa!
Kommentar:
Alice var det första barn jag sagoterade med. Vi satt på fel ställe och
blev störda av telefonen och personer som gick in i rummet. Alice visste
direkt vad hon skulle berätta. Hon kan läsa och skriva och hon väntade in
mig efter varje mening hon berättat så att jag hann med att skriva. Alice
berättade en historia hennes mamma lärt henne under påskhelgen. Hon ville
inte ändra något i sagan.
2. Fanny 4,10 år. 3/4 2002
Vet du, det var nåt läskigt där jag såg. Vet du vad det var för nåt
med läskiga ögon? Det va en krokodil. En jättestor spindel som kröp i
mitt ben och sen bet han i mitt öga. Den stora spindeln som hade tänder
bet i mitt öga å då kom de blod. Det va jätteotäckt. Jättefarligt, man
får inte bita i nåns öga, de ä jättefarligt. Sen stampade ja på den.
Då va spindeln död. Då bodde han uppe i himilen.
Kommentar:
Vi satt i ett avskilt rum men blev ändå störda utifrån en gång. Fanny
berättade väldigt fort så jag hann inte med att skriva i samma takt. Vid
krokodilen var jag tvungen att be henne vänta för att hinna skriva ikapp.
Det störde hennes berättande för efter det kom hon in på ett nytt spår
med spindeln. Fanny ville inte ändra på något i sin saga.
3. Kasper 6,0 år. 3/4 2002
Det va en gång pojke som va ensam på dagis å då hitta inte nåt att
göra. Och då va det en sak på dörrn som sa iiaaoouu osså kom et nåt
mörkt in som va lite kladdigt och slemmigt, osså kom e lite närmare å
närmare. Osså han va ensam osså gömde han sig under en filt osså såg
han att de va lite vitt. Osså kom de lite närmare å sen osså var de nåt
som gick me sex armar framåt osså va det inget mer…Osså tändes lampan
å sen vet jag inte. Sen va det inte mer. Nej för det är en film som jag
har hemma me kapitel som jag har osså berätta dom inte mer.
Kommentar:
Kasper satte igång direkt och gjorde tankepauser då och då för att komma
på fortsättningen. Dessa pauser gjorde att jag i stort sett hann med att
skriva. Han ville inte ändra på något.
4. David 5,3 år. 3/4 2002
--------
Kommentar:
David var det första barnet som inte ville berätta något. Jag försökte
hitta på öppningar genom att säga att han kunde berätta om en bok, Ett
TV-program, en film eller något hans mamma eller pappa berättat men han
ville inte alls så efter ett tag fick han gå utan att ha berättat något.
Andra försöket 19/4
Jag vet vad alla heter nästan. Styraroccasaurus, den har jättemånga horn.
Jag vet vad den äter men jag kommer inte ihåg så jag måste tänka då.
Stegosurius. Den äter gräs. Den har ryggplatter på ryggen. Allosurius.
Den anfaller stegosaurius. Jag tror att den ska äta upp den. Två
allosaurius som ska äta upp den.
Kommentar:
Jag kände att jag ville ge David ett nytt försök så att även han kunde
få känna att han hade något att berätta. Jag valde då att be honom att
berätta om dinosaurier som jag vet att han kan mycket om. Jag hjälpte
honom fram i sagan genom att ställa frågor. När jag läst upp sagan var
han mycket stolt.
5. Karin 4,9 år. 3/4 2002
Det var en gång en kanin som hade ingen att leka med men då fick han syn
på en kanin men hann inte fråga honom. Men då, högst fem minuter, fick
han syn på en hund som han kände, och sen kom ett lodjur. Och sen hann
kaninen springa undan och han fick göra så här att han gjorde en pilbåge
och pilar. Och så hörde man nåt som lät så här: ding-dång-ding-dång
å sen visste han va det var - kyrkoklockan. Det var allt min saga.
Kommentar:
Karin funderade en stund innan hon satte igång, och resonerade högt med
sig själv - vad ska jag berätta, jag vet inte, jo nu vet jag. Jag fick
stoppa henne för att hinna skriva ikapp men hon kunde hålla tråden. När
jag läste upp sagan gjorde hon två ändringar. Jag hade skrivit "så
kom en fågel" efter att kaninen hann springa undan men hon sa bestämt
att det inte fanns någon fågel. Dessutom heter det kyrkoklockor och inte
kyrkklockor som jag hade skrivit.
6. Filippa 4,2 år. 3/4 2002
En gång var det ett spöke som skulle gå och hämta Lina. Spöket tog Lina
och då kom häxan och dödade Lina. Å då kom en tjuv/polisen och tog
häxan och tjuven å så kraschade spöket huset. Å så ritade häxan på
huset och på fönstrena å på spelet å på pusslet. Å då kom en mamma
å tog en kniv hemma å tog in kniven i tjuvens mage så tjuven dog.
Kommentar:
Filippa började berätta på en gång och berättade rakt upp och ner, utan
tvekan eller ändringar. Jag var tvungen att stoppa henne för att hinna
skriva men hon fortsatte på samma ställe i sagan.
7. Alice B 4,11 år. 9/4 2002
Så kom de en stor, stor troll. Så dog han. Så blidde de mörkt och sen
skulle ett annat tjoll ta lilla barnet, och så kom en liten, liten flicka
och så blidde hon död också. Så kom en stor, stor hund och sen dog han.
Och sen kom en stor, stor katt och så dog den. Och så kom en stor, stor
katt, ähhhm, me rosett så dog den, hihi. Och så kom en stor, stor get och
så dog den. Det handlar om djur och så ett spöke. Så kom en stor, stor,
stor rasande gubbe och så dog den. Så var sagan slut.
Kommentar:
Alice njöt av uppmärksamheten och var nöjd med hela situationen. Hon
förstod när hon behövde pausa för att jag skulle hinna skriva och när
jag skrev ikapp gjorde hon pausmusik.
8. Axel J 6,1 år. 9/4 2002
Patriks verkstad
Patrik ska till sin verkstad. Han har bråttom. Patrik skulle snickra en bil
i sin verkstad och se om den kunde fungera. Ett samtal - han måste åka
till ett hus och måla så att det blir finare färg på huset. En gubbe,
han hade så ful färg på taket så han måste byta tegel på taket.
Kommentar:
Axel funderade en stund på vad han skulle berätta men berättade sedan
snabbt. Jag var tvungen att pausa honom men han hittade tråden igen. När
han berättat färdigt ville han att jag skulle läsa upp sagan för hans
mamma som var ute på gården.
9. Hanna H 5,2 år. 9/4 2002
Det var en gång en liten flicka som skulle gå med lite mat till sin mormor.
Så sa hennes mamma:
- Gå raka vägen hem till mormor, gå inte av från stigen!
Och det lovade hon. Så gick hon på stigen som hon hade lovat och sen
träffade hon vargen:
- Godda Rödluvan!
- Godda!
- Var ska du?
- Jag ska till mormor med mat.
- Ska du inte plocka en blukett blommor åt henne?
- Ja det vore bra.
Och så tänkte vargen att om det tar lång tid för henne så hinner jag
hem till mormor, och så gick vargen hem till mormor och knackade på.
- Vem e det? Sa mormor.
- Det är Rödluvan, jag kommer med mat.
- Kom in!
Då kom vargen in och åt upp mormor. Så satte han på sig nattlinnet och
nattmössan och kröp ner i sängen. Då kom Rödluvan och knackade på och
sa:
- Vem e det?
- Det är Rödluvan, jag kommer med mat.
- Kom in!
Och så kom Rödluvan in och sa:
- men mormor, vilka stora öron du har!
- Ja det är bara för att jag ska kunna höra dig bättre.
- Men mormor vilka stora ögon du har!
- Ja det är bara för att jag ska kunna se dig mycket bättre.
- Men mormor vilken stor mun du har!
- Ja det är bara för att jag ska kunna äta upp dig mycket bättre!
Och sen hoppade vargen på rödluvan och då somnade vargen och så kom en
jägare förbi stugan och så hörde han hur vargen snarkade ZZZZZ och då
sa han:
- det var värst vad gumman snarkade, jag måste ta en titt på henne.
Då såg han att det var vargen.
- Du har jag letat efter länge.
Så tog han en sax och klippte upp magen. Först hoppade Rödluvan ut och
sen kom mormor.
- Usch va det var mörkt därinne!
Och sen så hämtade mormor synålar och tråd och så hämtade Rödluvan
några tunga stenar och Rödluvan hällde stenarna i vargens mage och mormor
sydde ihop vargens mage. Sen gömde dom sig och då vaknade vargen och sa:
- usch vad jag känner mig törstig.
Och reste sig upp ur sängen.
- Usch vad jag känner mig tung.
Och gick till brunnen och lutade sig över kanten och innan han hinnde
öppna munnen ramlade han ner i brunnen. Och då kom Rödluvan och jägarn
och Rödluvan fram och så äte dom av den goda maten. Och så var sagan
slut.
Kommentar:
Hanna visste precis vad hon skulle berätta. Hon kunde sagan som ett
rinnande vatten. Jag fick stoppa henne hela tiden för att hinna skriva men
Hanna tvekade inte var hon skulle fortsätta. När jag läst upp sagan för
Hanna gjorde hon ett tillägg och det var att jag glömt att skriva att
vargen hoppade på Rödluvan.
10. Elsa 5,11 år. 9/4 2002
Det var en liten katt i mörka natten och det börja bli dag och han sprang
fort hem till sig och kröp in för han gilla inte när det blev ljust. Och
då blev katten rädd för han ville prova å va ute i ljusa dagen och då
blev han lessen för han inte kunde det. Då kom dom som sköter om den
katten och sa att han fick va ute på ljusa daget. Och sen va det slut.
Kommentar:
Elsa tänkte en stund innan hon började berätta. Hon väntade in mitt
skrivande och stannade upp och tänkte under berättandets gång på hur hon
skulle fortsätta. Hon ville inte ändra något i sin saga.
11. Matilda 5,2 år. 9/4 2002
Det var en gång sälen och älgen och då fyllde älgen år och då kom
sälen och gratta. För att det är ju inte så att dom äter tårta riktigt
där. Och då smet dom ut och sprang ut på gården och dom var väldigt
försiktiga så att ingen såg dom och då sprang dom ut till staketet och
smet genom hålet som dom snickrat ut. Då sprang dom ner till trottoaren
och väntade på bussen och så åkte dom bussen in till stan till
konditorien och då satt dom där och bedde om en stor, stor tårta, den
största dom hade gjort. Och då ringde dom till bagaren och berättade att
dom ville ha den största, största tårtan. Och då gjorde han den och tog
den till konditoriet och då åt dom upp den och blev så mätta så dom
inte orka gå. Och då gick dom - kröp dom sin väg ut och då kom dom till
parken där och då kom chefen som var på sälens och älgens djurpark, jo
och sa:
- Har ni smitit igen, men ja kör hem er. Slut på den sagan.
Kommentar:
Matilda var fundersam över hur hon skulle berätta och varför så jag fick
förklara för henne vad jag skulle ha sagorna till. När hon förstått det
berättade hon gärna. Hon gjorde pauser mitt i sagan och pratade om annat
men hittade ändå tillbaka till handlingen. Hon berättade för mig att det
är hennes pappa som brukar berätta om Älgen och Sälen. Matilda tyckte
att det var väldigt busigt att de var på konditori för djur äter ju
egentligen inte tårta.
12. Johan 4,11 år. 9/4 2002
Det var en sjörövare som ville bli en vanlig man som hade jobb istället
för att stjäla och då tog han jobb på en restaurang och då sa han, för
han visste ju inte hur han skulle säga:
- Jag har åkit på skepp med en stor svart flagga.
Men vet du, dom visste inte att det skulle va en döskalle i den. ´Kej, och
vet du vad han sa då när han tog jobb på en disk på en restaurang sa han
jag har jobbat på en disk på en båt.
Kommentar:
Flera gånger när jag har frågat Johan om han har velat berätta för mig
har han vägrat. Nu hade han tänkt ut en historia som hans mamma berättat
för honom som han ville berätta för mig. Han var ängslig att inte bli
förstådd eller att jag skulle tycka att hans historia var fel, men han
tyckte själv historien var väldigt bra och var nöjd när han var klar.
13. Stella 3,8 år. 15/4 2002
En gång kom det en liten gumma. Hon skulle gå en väg. Då såg hon en
prins som sa godda. Gumman gick hem. Hon skulle äta mat men hon sagde o
vilken fin tårta. Men hon komde ut och då var det stängt på hennes dörr
och då kom det en jättestor varg med vass klor som kunde rivas. Men då
skulle vargen ta Rödluvan men Rödluvan springde på vargen men då kom de
en prins. Men hon bara springde iväg och då komde en häst och det var en
prinsessa som red på hästen men hästen springde så fort med sina löv.
Men prinsessan skulle gå ner från hästen och då sa hon mm mm, så sa hon.
Hon villde inte men då gick hon jättelångt mens gatan och då komde
prinsessan upp på hästen. Men han springde så fort ner till havet att han
blev blöt om sina strumpor som han fick av mormor. Men då, mormor springde
med sin nyckel men hon tog den och läggde i sin korg men då hitta hon en
sak - hästens strumpa. Då sa hon vänta. Då kom prinsessan och hämtade
henne. Nån mer som skulle rädda. Polisen skulle ta vargen till, sägde
till vargen -Jag e så trött. Så sägde vargen -Du, kan inte du gå hem
och vila i min säng. Hästen springde så fort, men han springde så sakta
nu. Prinsen tog mormor i famnen och krama henne för hon var så snäll. Men
prinsessan sägde till rödluvan -Du måste sjunga. Tack och djö mormor. Nu
var sagan slut.
Kommentar:
Stella berättade mycket och snabbt och sagan bara rann ur henne. Jag hann
inte alls med att skriva och även när jag bad henne vänta hade hon inte
tålamod att vänta så lång stund som det tog för mig att skriva ikapp.
Jag missade säkert något i hennes saga men hon var nöjd och ville inte
ändra på något. Stella var väldigt intresserad av vad jag skrev och sa
vid ett tillfälle att "nu ska jag bara berätta en skrivning till."
14. Gustav 5,0 år. 15/4 2002
Jag ska berätta en spökhistoria.
En natt var runt Peters hus. Det klinga lite på fönstret och dörren
knakade knaaak. Han blev rädd. Han visste vad som öppnade dörren, för
det stog ett skelett i dörren och hans hjärta var av sten. Han ville ropa
på mamma och pappa men det trodde han inte gick för han hade några
kompisar som åt kött, skelettet alltså. När skelettet närma sig täcket
blev han så rädd för skelettet såg inte att han hade en eldpistol som
satt där på väggen. Han blev så rädd så han tog eldpistolen och
siktade på skelettet. Och när han siktade fast det gick inte att skelettet
blev död för den sprang förbi eldslågan. Och sen blev han så arg för
han hade bara ett skott och det hade försvunnit nu så han hade ljus och en
pinne som han tände eld på. Och sen gådde han ur sängen och skulle elda
upp skelettet men det gick inte för skelettet blåste så ljusen slocknade
och till och med pinnens eld och tändstickorna ramlade huller om buller in
i ett råtthål. Och han hade inte sett det råtthålet förut, han visste
inte, men nu såg han att det fanns massor med fladdermöss utanför sitt
fönster.
Kommentar:
Gustav funderade lite innan han började berätta. Han var fascinerad av att
jag skrev och väntade in mig när jag inte hann med. Han kommenterade att
jag skrev fult och slarvigt. Första gången jag läste upp sagan tyckte han
att det var för kort - att så långt på sidan måste vara en längre saga.
Så då fick jag läsa sagan en gång till och peka på varje ord jag läste
så att han såg att jag inte hoppade över något. Sen var han nöjd.
15. Hanna L 3,9 år. 15/4 2002
Det var en gång en flicka som hete Isabell. Hon gåde till sjön och hämta
lite vatten som man skulle äta. Då kom en fe runt omkring och döda hon
till Isabell och hon blev en fin prinsessa och hade väldigt fin klänning.
Då gådde hon och dansade med en prins och hon åkte vagn och hon blidde
fin ändå. Då va hennes saga ingen annans saga. Men hon skulle gå till
skolan men hade ingen fin klänning så då gådde hon med fula klänningen
men de gick inge bra. Det var så att Isabell fick faktiskt en fin klänning
idag på skolan för dom skulle ha kalas idag. Det va så här för hon fick
inte ha en fin klänning idag för hon fick bara ha en krona, och då lekte
dom törnrosa var ett vackert barn och då fick Isabell vara ett vackert
barn för hon hade en fin klänning. Då hon gådde till skolan igen med sin
fina klänning och dom skulle ha kalas igen för då fyllde Mattis år. Då
vare så här hennes mamma hade dött snart men det var bara en ramsa. Sa
så här att hon inte skulle vara död men hennes mamma skulle va död idag.
Då va så här att ingen endas mamma dog men jag lekte med en annan flicka
fast jag kände inte den flickan. Då vare så där ingen blomma stog för
mamma hade vaknat. Då slickade hunden på mamma så hon vaknade.
Kommentar:
Hanna hade kunnat berätta i all oändlighet. Hon berättade mycket och
ganska snabbt och bestämde sedan plötsligt att nu är det slut. När jag
läst upp sagan för henne lade hon till meningen med hunden som jag hade
missat.
16. Erik 5,11 år. 15/4 2002
Det var en gång en pojke. Och en natt då vakna pojken av en förskräcklig
storm. Och då gådde han ut i det piskande regnet. Och han gick in i skogen,
med långt borta ute. Där såg han ett hus. Han gåde in i det för han
skulle inte ha gjort det för det var ett spökhus. Men då gick han in men
då blev han jagad av en mördare och sen som tur var gömde han sig. Och
då gåde han vidare fast då träffa han en till mördare och mördaren
fångade han. Men som tur var kunde han rumma. Och då gåde han bort från
spökhuset och då såg han en björn. Han hoppade på björnen och krigade
och dödade den. Och sen det var morgon. Då såg han att han var rövare
på ett sjörövarskepp. Då som tur var kunde han också rumma på den. Och
han simmade och kom på land och sprang hem till huset och smygde sig in i
sängen och sov. Snipp, snapp snut - så var sagan slut.
Kommentar:
Länge ville Erik inte berätta en saga för mig, och han stönade och
suckade i protest så fort jag föreslog att han skulle komma in till mig.
Nu föreslog jag att han skulle komma in och prata i alla fall och det gick
han med på. När jag förklarat vad jag ville att han skulle göra och gett
honom sagoteringsinstruktionerna tänkte han en stund och sedan började han
berätta. När jag läste upp sagan villa han ändra stycket med björnen.
Först hade han sagt att björnen blev rädd, för björnar blir ju rädda
men det ändrade han till det som står nu.
17. Sigge 5,0 år. 15/4 2002
Mjau krigar mot Choi-choi. Han har eld på svansen och kan spruta eld, och
flyga kan Choi-choi. Mjau kan spruta taggar. Den har en katapultsvans som
den kan kasta iväg med. Mjau är en dum och Choi-choi är en snäll.
Turbine är också snäll. Turbine kan spruta sprängtaggar som kan
sprängas. Han kan också göra nåt mer. Jag vill berätta digimon nu, men
jag kommer inte ihåg vad dom heter, jag kan bara dom dära. Dom dumma kan
dö, Mjau kan dö. Nu kommer jag ihåg. Tentamon kan spruta bubbler. Han kan
också spruta nåt mer och det är eld. Stoutamon kan spruta bara eld. Den
kan inte spruta nåt mer. Agamon kan också bara spruta eld. Agamon kan
utvecklas till Greymon, men Greymon kan också bara spruta eld. Men Greymon
kan göra mer och det är att stångas med sina tre horn. Greymon kan inte
utvecklas till nån. Gumamon kan utvecklas till Bicapemon. Gumamon kan
spruta tagghorn och Bicapemon kan spruta cocumped och det är horn. Nu kunde
jag inte mer om digimon. De finns inte när dom träffas för dom träffar
bara dom dumma. Det finns en till som är dum - Leymon. Dom bara krigar och
Leymon kan spruta eld från sin hand. Det finns två till dumma. Chenchamon
som sprutar lava från sin hand och den kan också stångas fast den har
bara två horn. Den har också en spikklubba som den slår dom snälla med.
Det är en till dum men vi struntar i den för jag kommer inte ihåg. Den
är svart och kan också flyga. Den har helt röda ögon. Jag har glömt
nåt med Leymon, Leymon har helt vita ögon.
Kommentar:
Sigge ville gärna komma in och berätta men han kunde absolut inte komma
på något att berätta. Efter att försökt de vanliga idéerna fick jag
till svar "Jag har ingen fantasi". Jag vet att Sigge har ett stort
intresse för digimon och pokemon så då bad jag honom att berätta om dem.
Jag hjälpte även till under sagans gång med frågor för att få Sigge
att berätta mer.
18. Lovisa 4,7 år. 17/4 2002
Det var en gång en flicka som gick ute i skogen och plocka blåbär. Åsså
hitta hon en koja där de fanns lite såhär att sitta på. Och sen gick den
ur kojan men då gick den ut till affärn och köpte apelsiner. Och sen gick
hon hem och äte mat. Sen lekte hon, sen städa hon, sen gick hon ut igen
för att åka bort. Sen kom hon hem igen. Sen hämta hon sin cykel och
cyklade långt bort. Sen skulle hon åka hem och titta på TV. Slut.
Kommentar:
Lovisa funderade en stund på vad hon skulle berätta och satte sedan igång.
Jag fick be henne stoppa några gånger så att jag hann ikapp och hon kunde
fortsätta på samma ställe i sagan efteråt. Lovisa ville inte ändra på
något i sin saga.
19. Isabelle 5,3 år. 17/4 2002
Alfons fyller år. Milla är uppe och går med en skylt. Pappa vaknar precis.
Faster kommer med blommor och en tekanna. Det var ett långt ord - visst?
Mormor kommer med tårta och kaffe och sockerbitar. Alfons vän skrattar.
Katten spinner. Alla är glada.
Kommentar:
Isabelle ville gärna följa med in men kunde inte komma på något att
berätta. Till slut efter att vi pratat och försökt hitta inspiration tog
jag fram en ask till ett Alfons-pussel och bad henne berätta om vad som
hände på bilden. Det gick bra och jag ställde lite frågor för att få
henne att berätta mer.
20. Amanda 4,1 år. 17/4 2002
Blönen fölsedag. Hunden och katten och musen. Bä bä vita lamm. Vetu hur
man kommer på en flicka? Händernas färg. Cirkus. Godisaffären.
Lisakaffären. Madicken å Lisabet åsså Alva å sen en till mamma åsså
pappa. Pippi Långstrump. Pesson å Findus. Åsså en spis som man kan ha
på händerna. Säkert räkningen som man kan ha där (pekar på väggen).
Klockan tickar, åsså en stol så man kan sitta. Åsså Lina sitter på
toaletten. Diskar. En gubbe å en flicka som slåss. Åsså en tavla som en
flicka bajsar på nån. Kattungen och hunden och jåttan och musorna. Åsså
bygga pussel. Åsså en cykel, om man jamlar på en cykel och håller i
cykeln. Åsså en små Nalle Puh väska. En lampa som Micke och Milla som
jagar suvar. Åsså en batmanfilm som man lägga i åsså en läskig lilla
hjärta åsså draken å soffan, Katla å soffan. Åsså en såndär hjul
som man kan skriva namn och göra släcka, släcka släck åsså gör man
så och så, så som snigel. Åsså en såndär Amanda och Olivia och Malin
ska gå hem till varandra.
Kommentar:
Amanda tyckte att det var väldigt spännande att få berätta för mig. Hon
började berätta på en gång och berättade det som föll henne in. Hon
tittade sig mycket omkring i rummet och vävde
in det hon såg i sagan. När jag läst upp sagan för henne var hon
väldigt nöjd.
21. Axel E 5,4 år. 17/4 2002
Det är orden. B U R K I och G, ett U, ett R - färdigt.
Det blev fel.
Jag berättar Dennis!
Dennis va på ett spökhotell. Han busade där med några gräshoppor. Och
sen gick han ut. Färdigt.
Kommentar:
Axel ville till att börja med inte komma in till mig och berätta, men jag
skojade till det och "kidnappade" honom, så då följde han med.
Han kom först inte på något alls att berätta om så jag kom med olika
idéer, att han skulle berätta någon bok, något han sett på TV eller om
något han kan och är bra på. Då berättar Axel första delen av sin saga.
När jag läser upp den för honom säger han att den blev fel och berättar
istället om Dennis.
DISKUSSION
Jag tänker inleda med en diskussion kring själva sagoteringsmetoden
för att senare gå över till att fundera kring barnens sagor.
Sagoteringsmetoden
Under projektets gång har jag kommit fram till att sagotering är, för
mig, en bra metod för att lyssna på barn och samla in deras sagor. Innan
jag började sagotera var jag fundersam över hur det skulle fungera att
skriva ned sagorna och inte ha bandspelare, men jag har sett att den metoden
är bra av flera olika skäl. Först och främst ser barnen att jag
verkligen lyssnar på dem när jag direkt skriver ner det de säger. En
nackdel är att det, eftersom man skriver hela tiden, är svårt att titta
på barnen och på så sätt bekräfta att man lyssnar. För barnens läs-
och skrivutveckling är metoden till hjälp då barnen ser att varje gång
de pratar leder det till att jag skriver och de får således en direkt
koppling mellan tal och skrift. Två barn som tydligt reflekterade över
detta var Stella (13) och Gustav (14). Jag har också sett, när jag läst
upp sagorna för barnen, att det är viktigt för deras självkänsla att
få höra det de berättat, berättas för dem av mig, på en gång.
Speciellt de barn som tyckt att det var jobbigt att komma på något och som
jag fått hjälpa i berättandet blir väldigt stolta när de inser att de
faktiskt också kunde göra en saga. Läroplan för förskolan 1998 säger
att vi inom förskolan ska "ta vara på barns vetgirighet, vilja och
lust att lära samt stärka barns tillit till den egna förmågan" (s
14), och det känns det som jag gör genom att sagotera med barnen. Visst
hade man kunnat spela in barnens sagor och låtit dem lyssna till bandet,
men jag tycker att man då skulle förlora viktiga moment som man får genom
sagoteringsmetoden. När jag skriver sagan är det bara sagan jag läser upp
när barnet berättat färdigt. Om jag hade använt bandspelare hade allt
annat också kommit med och barnet hade inte fått någon tydlig bild av sin
saga i färdigt skick. Man skulle också kunna vänta med att återberätta
sagan till man hunnit skriva ned den, men då får inte barnet den direkta
återkopplingen som jag tycker är viktig. Att det faktiskt är viktigt har
jag sett på hur koncentrerat barnen lyssnar på sin saga och på hur nöjda
de är när de går ut till sina kompisar och kan berätta för dem att de
berättat en jättebra saga för mig.
Genom att göra så många sagoteringar har jag lärt mig hitta olika
lösningar för de problemsituationer som kan uppkomma vid en sagotering.
Mitt sagoteringsprojekt har verkligen varit metodutveckling då jag efter
hand fått hitta på lösningar för de situationer som uppstått. En
svårighet är de barn som berättar fort utan att stanna upp så att jag
hinner skriva ikapp. Under de första tillfällena insåg jag att jag var
tvungen att bromsa dem på ett sådant sätt att de fortfarande tänkte på
sagan och inte hamnade i andra tankebanor och sedan hade svårt att hitta
tillbaka, som det blev för Fanny (2) som tappade bort krokodilen under
tiden jag skrev. Ett sätt, som jag använde mig av när jag kände att jag
började få för mycket att komma ihåg var att läsa högt när jag skrev
det jag lyckats memorera. På så sätt måste barnet vara tyst och vänta
samtidigt som det hör vad det berättat och kan ta vid där det slutade
när jag skrivit klart. Den metoden använde jag bl a med Karin (5), Hanna H
(9) och Lovisa (18). För att metoden ska fungera gäller det dock att man
kan hålla längre meningar i huvudet, men barnen hjälper ofta till om man
har glömt slutet på en mening.
En annan utmaning är de barn som inte tror sig kunna berätta, eller
inte tror sig ha något att berätta. Första gången det inträffade, med
David (4) försökte jag genom samtal få barnet att berätta, men när det
inte gick gav jag upp. Efteråt tänkte jag att det måste gå att få alla
att berätta något och jag insåg att detta var mitt tillkortakommande och
inte barnets. Efter att ha funderat och diskuterat med kollegor kom jag fram
till några alternativa vägar som jag sedan fick använda mig av. Om barnet
inte kan eller vill berätta, men har ett starkt intresse för något, eller
är bra på något, kan man få barnet att berätta om detta, som jag gjorde
med Davids andra försök (4), Sigge (17) och Axel E (21). Det blir inte en
berättelse eller saga som vi tänker oss sådana, men det blir något som
det barnet har berättat och kan få känna sig stolt över. Ett annat sätt
är att ha en bild, med en för barnet igenkännbar händelse på, och be
barnet att berätta om denna. Så gjorde jag med Isabelle (19). Detta ger
också en saga som även om den inte är påhittad av barnet, kommer från
barnets sätt att läsa bilden. De fyra barn som inte kunde komma på något
att berätta själva (4, 17, 19, 21) var alla väldigt nöjda när jag
läste upp deras saga, och de kände sig stolta att de kunnat berätta
något de också. Jag hade ytterligare två barn Johan (12) och Erik (16)
som inte ville komma in till mig och berätta då de kunde inte komma på
något. I dessa fall var det tydligt att barnen hade höga krav på sina
berättelser redan innan jag hunnit beskriva lite mer vad de skulle göra.
Jag kan tänka mig att för dessa barn gjorde ordet saga att de trodde att
de var tvungna att berätta en "riktig" saga. När jag väl
lyckats förklara att de fick berätta vad de ville tyckte båda att det var
roligt att berätta och berättade gärna.
En annan situation som jag ganska snart var tvungen att ta ställning
till var vad som tillhör själva sagan och inte. Matilda (11) och Alice B
(7) var två barn som pratade om annat under tiden de berättade. Jag har i
mina nedteckningar valt att bara skriva det barnen sagt som tillhör
historien och inte allt annat de säger under tiden, eftersom barn, liksom
vuxna, har en förmåga att även prata om det som inte hör till ämnet.
Sagoteringsmetoden fungerade bra för mig och det intryck jag fått är
att även barnen tyckte att det var spännande. Som vuxen är det en tacksam
uppgift att vara nedtecknare av barnen sagor för barn tycker nästan alltid
att det är kul att få göra något ensamma med en vuxen. Alla barn var
nöjda och stolta när de berättat färdigt för mig och de flesta barnen
tyckte också att det var roligt att få berätta vad de ville utan att jag
kommenterade eller tyckte.
Barnens sagor
Jag har inte för avsikt att analysera varje enskild saga utan jag
tänker framförallt leta efter impulser från befintliga sagor och annan
litteratur/kultur, men även titta på några andra aspekter som jag tycker
är intressanta.
Det var en gång
En tydlig markör och rituell inledning för att det som följer är en
saga är den klassiska inledningen "det var en gång" (Ärnström
& Hagberg 1991). Av de 21 sagor jag fått berättade för mig börjar
tolv av sagorna (1, 3, 5, 6, 9, 10, 11, 12, 13, 15, 16, 18) med denna
klassiska början, eller någon variation på den. Att så många av barnens
sagor har denna inledning kan bero på att barnen av mig fått instruktionen
"berätta en saga för mig" och att jag därmed i viss mån styrt
in deras tankar på traditionella sagorna och traditionella sagostrukturer.
En annan orsak kan vara det Engel (1995) beskriver "When children tell
stories with the only goal to fulfil the request of an experimenter or
teacher, conventional story characteristics are salient" (s110).
Alltså att barn, när de berättar på uppmaning av vuxna ofta berättar
sagor där de traditionella dragen är framträdande.
Traditionella sagor
Den enda som återberättar en hel klassisk saga är Hanna H (9) som ger
oss en fullständig återberättelse av rödluvan med alla nyckelhändelser
berättade med hennes egna ord. När hon berättade sagan blev jag
överraskad över hur väl hon kunde komma ihåg hela sagan med hela dess
händelseförlopp och alla detaljer. Stellas saga (13) är ett hopkok av
olika traditionella sagofigurer med en liten gumma, Rödluvan och vargen,
Prinsen och prinsessan, hästen och mormor med sin korg. Stella lyckas väva
samman alla dessa delar till en ny saga med eget innehåll. Även Hanna L
(15) gör som Stella och tar med klassiska sagoinslag i sin saga. Det kommer
en fe och huvudpersonen har ingen fin klänning, men får en och får dansa
med en prins och åka vagn. Här kan man se hur Hanna inspirerats både av
Törnrosa och Askungen. Längre fram i sagan heter pojken som fyller år
Mattis, kanske inspirerat av Ronja Rövardotters pappa.
Annan litteratur
Amanda (20) tar också upp många litterära figurer i sin saga. I
hennes saga märks det att hon på förskolan varit med i en grupp som har
haft tema Astrid Lindgren under våren och då pratat om Madicken och Pippi
och också besökt Junibacken med Katla som fastnat i minnet.
Axel E (21) berättar om Dennis som han sedan berättar att hans mamma läst
för honom. När Axel J (8) berättat färdigt om Patrik säger han att han
inte kom ihåg så bra för det var längesedan han läste boken, så hans
saga har också en litterär förlaga. Isabelle (19) berättar om Alfons men
det är helt styrt av mig då det var jag som valde en bild med Alfons för
henne att berätta om när hon inte kom på något själv.
Muntligt berättande
Matilda (11) berättade om älgen och sälen och när hon berättat
färdigt förklarade hon för mig att det är hennes pappa som brukar
berätta om dem och deras äventyr som godnattsaga. Alice D (1) och Johan
(12) berättar också sagor som deras föräldrar berättat för dem. Även
Gustav (14) berättat en saga som har en annan berättelse i bakgrunden och
det är en spökhistoria som han och jag berättat tillsammans vid matbordet.
Annan kultur
Sigge (17) berättar om digimon och pokemon, som finns som tv-serie och
i bokform, men det är på mitt initiativ. Kasper (3) berättar en saga
baserad på någon tv-serie eller video som finns i olika avsnitt, eftersom
han ännu inte sett slutet.
Om man sammanfattar detta kan man se att 13 av barnen berättat sagor med
inspiration från annat berättande av något slag. Dessutom kan det ju i de
övriga åtta sagorna finnas inspiration från böcker eller berättelser
som inte jag känner till.
Olika kategorier
Engel (1995) delar upp barnens sagor i tre olika kategorier, sagor som
innehåller personliga erfarenheter, sagor som berättas tillsammans med
andra samt påhittade sagor (s83). Hon menar att den första kategorin är
den absolut vanligaste bland barns sagor (s85), men då räknar hon med allt
spontant berättande som "vet du fröken, jag åt pannkakor till middag
igår". Mitt material innehåller inte något sådant spontant
berättande och inte heller några sagor ur kategori två, sagor som
berättas tillsammans med andra. Jag anser ändå att det kan vara
intressant att titta på barnens sagor utifrån kategori ett, sagor med
personliga erfarenheter, och kategori tre, påhittade sagor, för att se
vilken slags sagor barnen väljer att berätta. Av de 21 sagorna är det
endast en (20) som direkt återspeglar berättarens erfarenhet. Den dagen
Amanda berättade för mig hade vi för första gången sen i höstas tagit
fram cyklarna på gården, hon hade med sig en Nalle Puh väska till
förskolan och hon skulle gå hem till Olivia den dagen. Det är säkert så
att flera andra sagor också innehåller barnens erfarenheter men Amandas
saga är den enda där jag vet att barnet relaterar till saker som har hänt
eller ska hända. Detta visar då att de övriga 20 sagorna tillhör
kategori tre, påhittade sagor. Även om jag ovan visat att många av dem
inte är helt påhittade av barnen själva utan att de har inspirerats av
existerande sagor och litteratur.
Huvudpersoner
Några andra intressanta aspekter jag sett när jag gått igenom
materialet är skillnaden på vem pojkar respektive flickor väljer att ha
som huvudperson. Sex av pojkar berättar om pojkar (3, 8, 12, 14, 16, 21)
och de övriga två berättar om dinosaurier (4) och pokemon (17).
Flickornas huvudpersoner är flickor i fem av sagorna (2, 9, 13, 15, 18) och
djur i tre av dem, en kanin (5), en katt (10) och en säl och en älg (11).
I de återstående fem sagorna (1, 6, 7, 19, 20) finns ingen direkt
huvudperson, utan dessa sagor handlar om flera olika människor eller djur.
Den här jämförelsen visar tydligt att barnen oftast väljer att berätta
om någon de kan identifiera sig med, d v s någon av sitt eget kön.
Våldsamheter
En annan sak som slog mig var hur våldsamt innehållet är i flera av
sagorna är. I 7 av sagorna (2, 6, 7, 14, 15, 16, 17) finns det någon som
dör, ska dö eller kan dö. Det intressanta här är att flickornas sagor
är mer våldsamma än pojkarnas. Alice B (7) frossar i alla som dör och
när hon berättade för mig fick jag en känsla av att hon tog i så mycket
hon kunde för att se hur jag skulle reagera, och om jag skulle fortsätta
skriva. I Fannys saga (2) kastas läsaren direkt in i läskigheterna med
inledningsfrasen "Vet du, det var nåt läskigt där jag såg".
Även Filippa (6) frossar i otäckheter och både Lina och tjuven dör. Jag
tror att mycket av det farliga barnen berättar om är bearbetningar av
TV-program eller videofilmer de sett och inte riktigt förstått.
Tre av pojkarnas sagor (3, 14, 16) är spökhistorier och spökhistorier är
något som, enligt min erfarenhet, ofta förekommer i barns berättande.
Många gånger är spökhistorierna ett sätt att få känna spänning och
utmana tryggheten, utan att det blir för farligt (Evenshaug och Hallen
1992, s405).
Vidare forskning
Idén med sagotering är att det ska vara något man gör ofta och
gärna inom alla områden i förskola, skola och annan barnverksamhet. Jag
ser det här metodutvecklingarbetet som en inledning på mitt sagoterande
med barn. Efter att jag sagoterat med alla barn har de även fått
illustrera sin egen saga så att vi ska kunna göra en egen sagobok. Detta
har berikat sagorna och att göra en sagobok tillsammans med barnen är
något jag vill fortsätta göra med varje barngrupp. Jag är också nyfiken
på att prova att sagotera med barn i grupp och se vad det ger för sagor
och för respons i gruppen. Riihelä (2002) skriver "Sagoteringsmetoden
har visat sig vara mycket flexibel och användbar bland annat för att
förstå hur små barn tänker när de jämför föremål och företeelser
med varandra, hur de arbetar i grupp med att ta reda på lagbundenheter hos
olika naturfenomen eller hur de bygger upp sina gemensamma spontana lekar.
… Det förekommer bland annat matematiksagotering, barnens
experimentsagotering, leksagotering och terapisagotering." (s15). Hur
allt detta går till, utifrån den givna sagoteringsinstruktionen, har jag
ännu inte förstått, men jag vill gärna förstå. Jag tycker definitivt
att metoden är värd att läsa mer om, när det kommer litteratur, och
utforska genom att pröva sagotering i olika situationer, med olika mål och
med olika antal barn i olika konstellationer.
Litteratur
Arnqvist, A. 1993. Barns språkutveckling. Lund: Studentlitteratur.
Asplund Carlsson, M. & Pramling, I. 1995. Det var en gång. Göteborgs
Universitet: Institutionen för metodik i lärarutbildningen.
Berefelt, G. (red) 1993. Den barnsliga fantasin. Stockholm: Printgraf AB
Engel, S. 1995. The stories children tell. USA: W.H Freeman and company.
Eriksen Hagtvet, B. 1990. Skriftspråksutveckling genom lek. Stockholm:
Natur och Kultur.
Evenshaug, O. & Hallen, D. 1992. Barn och Ungdomspsykologi. Lund:
Studentlitteratur.
Jonstoij, T. & Tolgraven, Å. 1995 En liten bok om att lyssna på små
barn. Kristianstad: Kristianstads Boktryckeri AB
Pramling, I., Asplund Carlsson, M., Klerfelt, A. 1993. Lära av sagan. Lund:
Studentlitteratur.
Riihelä, M. (red) 2002. Barnens sagonätverk bygger broar. Manus, ännu
inte utgiven.
Skolverket. 1998. Läroplan för förskolan. Västerås: CE Fritzes AB.
Ärnström, U. & Hagberg, P. 1992. Berättarboken. Stockholm: Kulturkemi.
Tidskrift
Statens Kulturråd. 2001/6. Barn+Ungdom. Trelleborg: Berling Skogs.
Internet
www.stakes.fi/childknowledge
Till sidans topp
Till början av Barnen berättar sidorna
Kontaktperson:
