Kaija Kemppainen Kotka Finland

Vid sagoteringstillfället möts barnet och den vuxna och upplever tillsammans på ett unikt sätt barnets egen berättelse på barnets villkor. Barnet leder och den vuxna lär sig att följa de stigar barnets tankar löper. Den vuxna "ackompanjerar" med att lyssna, noggrant anteckna och genom att läsa sagan högt. Även då sagopedagogen ställer ut sagan, författar ett sagobrev eller sänder den till Sagobladet, fungerar hon som barnets språkrör i vidare mening.

Barnets värde och status höjs i en sagoberättande grupp. Barnets egen röst, språk och tankegångar bemöts av lyssnande sinnen och antecknas noggrant - och barnet får även kolla att det som antecknats stämmer. Barnets berättelse sänds till andra barn för att bli återberättad och den besvaras och till och med publiceras. Barnen har börjat lita på att de tas på allvar och de har lärt sig att kräva det även i andra sammanhang.

Även sagovuxna talar på ett nytt sätt om barn som skickliga skapare av gemenskap, vilkas kreativa kraft bör upprätthållas och vårdas. Förtrollade och stolta presenterar de sina barns alster för andra vuxna.

Sagan är barnenergi i sin mest vilda och fantastiska form. Sagoberättandet är det medel, barnet använder när hon utforskar världen omkring sig och när hon bygger upp sin egen inre värld. I sina äventyr rör barnen sig på jorden, på havet, i luften och i rymden, i djurens och trollens värld, i Afrika eller i Bryssel. Hemmets omgivning räcker inte för nutidens barn utan deras värld sträcker sig vida omkring. Hemmet är dock fortfarande centrum för barnets liv, världens viktigaste plats. Och till det egna hemmet återvänder kaninen, supermannen och sjöjungfrun efter vilda äventyr. Hemma äter man morgon- och kvällsmål, sover, åker till jobbet och även festar. Livet är också vardag och regelbundenhet och man söker betydelsen bakom rutinerna. Vänskap, kärlek, skilsmässor, sjukdomar, födelse och död är något som engagerar barnets tankar.

När barnen bygger upp sina sagor söker de olika perspektiv. De följer upp olika stigar och testar olika slut. Berättelserna slutar inte alltid lyckligt. Det gör det inte i det riktiga livet heller. Ibland slutar sagan i en förfärlig förintelse och total förstörelse. Men sedan kan man börja på en ny berättelse och "Vad hände sen... "

Sagan är barnets eget rike där barnet styr och ställer med sitt eget språk, sin egen kultur och fantasi. I det egna sagoriket kan man utan fara och fri från ansvar belöna eller straffa, förtrycka eller upphöja. Dit kan man alltid fly undan de vuxnas makt. På sagornas fält blomstrar en uppsjö av ord, bilder och humor. Och de vuxna har fullt upp att göra för att hänga med i svängarna.

I sagoberättandet kan barnet söka tröst och lindring för stötar och besvikelser. I sagolandets skydd kan barnet tryggt ge utlopp för sina känslor. Förvirrande erfarenheter får sagofigurerna stå för. På detta sätt fjärmas och behandlas svårigheter. Sagan döljer och gör synligt. I det skydd sagan ger kan barnet tillsammans med en empatisk vuxen och andra barn bemöta och bearbeta även sina mest smärtsamma känslor.

När barnen skapar gruppsagor gör de gemensamma utflykter till sagans rike. De egna historierna, tankarna och problemlösningarna anpassas till det gemensamma. I praktiken lär man sig att leva sig in i lyssnandet, att vänta på sin tur och att dela med sig. Olikheter kan upplevas som rikedom, som det bästa för gemenskapen. Man upplever synergins verkan, man lär sig att bli social - även att tåla att det egna förslaget inte duger åt de andra för att det kanske förstör historien eller inte för att berättelsen inte går vidare.

Nedan sagan om den lilla musen, Lillmösset, en berättelse om skaparprocessen, när en stor grupp barn, 21 till antalet, gemensamt berättar en saga. Sagan är upptecknad i Finland i Kotka på daghemmet Sateenkaari – Regnbågen. Utrymmet till väster har använts för att skriva upp barnens kommentarer då de hittade på sagan. Utrymmet till höger är för den vuxnas kommentarer och i mitten är själva sagan upptecknad, sådan som den sedan till slut blev.