Barnpsykologerna har visserligen alltid låtit barnen berätta och leka och de har använt varierande metoder i sitt arbete. Men jag var övertygad om att Sagofärdens sagoterings-idé skulle initiera till något nytt, som avviker från vår tradition och som innebär en dialog även på barns villkor. Vid noggrannare granskning kommer man även vid familjerådgivningen fram till att det är vuxna som dikterar vad barnen göt. Barnet är ett objekt för granskning och vård - eller barnet inducerar med sitt beteende att någonting inte fungerar i familjen. Man vill inte belasta barnet med ärenden som hon eller han inte kan förstå och de vuxna eller myndigheterna definierar barnets bästa.

En av mina barnklienter målade en gåtfull bild. Jag bad henne berätta en saga om den, och jag antecknade:

Flickan var ute när det började åska. Flickan gick under ett träd. Blixten slog ner i trädet. Sedan dog flickan.

Sen föddes en ny flicka. Hon var också ute när det blev åskväder. Hon gick också under trädet, och blixten slog ner i trädet och flickan dog.

Sen föddes en ny flicka, som var ute när det blev åskväder, och den gick under trädet, och blixten slog ner i trädet och den flickan dog.

Sen föddes det ingen ny. Mamma bara blev kvar. Hon grät och skulle ta livet av sig. Men hon tog inte livet av sig. Hon tog en ny gubbe, och de fick en baby pojke och en flicka. De var också ute och det blev åskväder. De gick hem.

Flickan var nöjd med sin berättelse och jag fick en känsla av att jag förstod en hel del mera. Vid nästa möte fortsatte sagoberättandet och vi planerade tillsammans en hel sagobok till julen för familjen. Det var underbart att följa barnets glädje, förundran och ökade självkänsla inför sina egna produkter. Vi gjorde en sagopärm som skulle följa med genom hela vården. Då jag sagoterar tolkar jag inte utan jag ställer enbart några frågor. Oftast frågar jag om barnet önskar att man läser upp sagan för någon och när hon vill att man läser den samt vem som får vara uppläsare De vuxna lyssnar noggrant på barns berättelser och de uppfattar ofta de meddelanden som rör dem själva. Det är bra att förbereda de vuxna att bli åhörare.

Sagan tycks fungera väl som skapandet av dialogen mellan psykologen och barnet. Den utesluter inte traditionellt kunnandet utan tvärtom, yrkeskunnandet tjänar barnet bättre. Kontakten med barn har blivit mera givande och barnens trivsel ökar.

Att använda sagan som redskap i samarbete med andra hör till framtidens utmaningar. Att få blick för barnets perspektiv genom sagan kräver att man spetsar öronen och blir mera lyhörd mitt i detta nutida effektivitetstänkande. Vi läser upp barnens sagor - naturligtvis med barnens tillåtelse - för föräldrar och myndigheter exempelvis då vi behandlar frågor rörande omhändertagande.

Barnpsykologernas sagonätverk har byggts ut. På den rådgivning där jag arbetar, använder även andra psykologer sagoteringsmetoden. Med psykolog Ritva Reed från Eskilstuna har vi ett fungerande sagotandem. Ritva har satt sig in i sagoteringsmetoden som kommunikation och som medel för konsultationer med lärarna i skolan. Jag vill föra fram barnperspektivet utgående från sagans värld i arbetet på familjerådgivningen samt sagoteringsmetoden som arbetsredskap för barnpsykologer.