EN
LITTERATURVETENSKAPLIG SYN PÅ PINGVIN-BERÄTTELSEN
KAISU RÄTTYÄ FINLAND
Kaisu Rättyä undersöker barnens berättelser ur ett
narrativt perspektiv. Här en kort resumé av hennes referat om
sagan om Pingvinen. Hon är medlem i Barnen berättar
forskargruppen.
"Jag presenterar en litteraturvetenskaplig syn på en
berättelse och analyserar Pingvin -berättelsen ur ett
narratologiskt perspektiv. Utgångspunkterna är: Vad är en
berättelse, hur berättas den, vilka möjligheter kan utnyttjas
genom en kort berättelse och vad kan man i berättelsen nå med
dialog och beskrivande uttryck.
Varje dag hör, ser och berättar vi berättelser. På
vardagsspråk uppfattar vi att en berättelse för framåt en
serie händelser vilka hör ihop med varandra. Berättelsen svarar
ofta på frågan vad som hände. Olika teoretiker har som
utgångspunkt att händelseförloppet som organiseras genom
berättandet bör ha en viss kronologi: kontinuitet och kausalitet.
Händelser och det sätt de berättas på i en fiktiv text står
som grund för indelningen av berättelsen enligt två aspekter:
vad som berättas, historien och hur det berättas, expressionen.
I korta berättelser betyder även de minsta detaljerna mycket
och de innehåller viktig information. Dessa detaljer tycks dock
hamna utanför diskussionen då man ser ur narratologiskt
perspektiv på de två aspekterna, vad och hur. Jag använder mig
av en berättelse som exempel.
Olipa kerran pingviini ja se meni uimaan aamulla. Se huomasi
että vesi oli kylmää. Se meni juomaan äitin tekemää kuumaa
kaakaota. Se meni leikkiin kavereitten kanssa. Kaverit leikkivät
kahdestaan, ne eivät halunneet leikkiä hänen kanssaan. Hän
meni yksikseen leikkimään kotiin. Sitten ko hän oli leikkinyt
hän meni uudestaan kokeilemaan vettä, että voiko mennä uimaan.
Hän huomasi uudestaan että vesi oli kylmää. Niin hän meni
sisälle leikkimään uudestaan yksinään. Sitten kun hän oli
leikkinyt hän joi uudestaan äitin tekemää kaakaota. Sitten
hän meni jäätiköstä kattomaan kuinka kaikki muut pingviinit
uivat kahdestaan. Sitten kun kaikki toiset pingviinit sanoivat
tule sinäkin uimaan niin hän sanoi se on minun mielestäni
vilpoisaa. Sitte se meni sisälle tekemään vauvan kanssa jotain.
Det var en gång en pingvin och den gick och simmade på morgonen.
Den märkte att vattnet var kallt. Den drack varm kakao som mamma
hade kokat. Den gick och lekte med kompisar. De två kompisarna
lekte tillsammans, de ville inte leka med honom. Han gick och leka
ensam hemma. Sedan då han hade lekt gick han och prövade på
vattnet igen, att kan man gå och simma. Han märkte på nytt att
vattnet var kallt. Så gick han in och leka ensam igen. Sedan då
han hade lekt drack han på nytt mammas kakao. Sedan gick han och
titta på från glaciären hur alla de andra pingvinerna simma på
tu man hand. Sedan när alla de andra pingvinerna sade att kom du
också med och simma så sade han jag tycker att det är svalt.
Sedan gick den in för att göra någonting med babyn. (Min kursiv)
Om berättelsen behöver en av kontinuitet och kausalitet
organiserad kronologi, vad krävs då för att en berättelse kan
betraktas som en berättelse och när hamnar den utanför
definitionen, som en icke -berättelse. Bland berättelserna
insamlade i Sagofärden finns det dels berättelser, ramsor och
vitsar som består av bara en mening dels sådana som är många
sidor långa. Är de alla i den ovannämnda betydelsen
berättelser, där berättandet kronologiskt organiserar
händelseförloppet? Forskarna är på denna punkt av olika åsikt.
Förmågan att uppfatta två berättade händelser som en
historia finns inom oss själva, i vårt sätt att tänka och
söka strukturer. Moderna författare har ifrågasatt den strikta
kausaliteten och diskuterar hellre hur sakerna händer än vad som
händer sedan.
Tanken bakom Sagofärden har varit att barn har en förmåga
att presentera en autonom helhet, och att de själva kan bestämma
hur berättelsen börjar och slutar, när de får höra sin
berättelse uppläst. På det sättet är det frågan om en helhet,
sådan en saga kan vara.
I narratologiskt perspektiv är det intressant att de första
och mest refererade forskningar om barns berättande gjordes före
eller i början av narratologins uppväxt. Tanken att en historia
består av 'konfliktlösning' med en början, mitten och ett slut
styr i stort sätt narratologernas analyser av berättelser.
Hur bör man värdesätta funktionen eller effekten av en
berättelse, eller hur pass mycket bör den följa den klassiska
formen? Speciellt denna fråga är viktig i samband med barns
berättande. Den vuxna läsaren kan ge berättelsen ett värde
utgående ifrån sin egen logik och det han eller hon anser
betydelsefullt. Barnets synvinkel får inte förbises. Man måste
vara öppen för flera tolkningar.
Jag analyserar Pingvin berättelsen ur intrigens synvinkel, och
parafraserar den och går sedan in på de frågor som nämndes
ovan. Parafrasen som är uppbyggd på kärnhändelserna lyder:
Pingvinen gick och simmade och sedan drack han kakao.
Kompisarna ville inte leka med honom, så han lekte ensam. Efter
att ha lekt gick han och tittade på glaciären. Andra pingviner
framställde en inbjudan åt pingvinen, som avslog den och gick
för att göra någonting med babyn.
Detta händelseförlopp skapar inte hela berättelsen.
Händelserna stannar av i något skede av berättandet (t.ex. i
satellithändelserna). I följande behandlar jag några av de
möjligheter som skapar en paus i handlingen.
Karaktärernas samspråk med varandra eller ensam för sig
själva öppnar en ny dörr in till berättandet. I
pingvinberättelsen är användandet av dialogen inte frekvent,
men den visar vilka möjligheter dialogen ger för fokuseringen av
t.ex. tematiseringen i berättelsen. Dialogen är placerad
alldeles i slutet av berättelsen. Dialogen finns i avsnittet om
inbjudan och avslaget, i kulminationen av själva handlingen;
andra pingviner ger huvudpersonen möjligheten att komma med, men
pingvinen besluter att inte göra det.
--- Sedan när alla de andra pingviner sade att kom du också
med och simma så sade han jag tycker att det är svalt. Sedan
gick den in för att göra någonting med babyn.
Dialoger består av repliker som karaktärerna i berättelserna
uttrycker. Det muntliga framförandet i berättelser behöver inte
enbart vara diskussion utan i framförandet kan det också finnas
enstaka repliker. Karaktärernas förhållande till varandra
kommer fram i replikerna och beror på vem som börjar
diskussionen, vem som säger den första repliken och får
repliken respons.
I pingvin -berättelsen hör man huvudpersonens röst först i
hans indirekta tankar. Alldeles i slutet får protagonisten muntur
och då är det frågan om att svara på de andras fråga.
Pingvinen tar inte initiativet i diskussionen utan andra tilltalar
den. De andra karaktärerna i berättelsen, mamman och babyn har
inte några repliker. Replikerna uttrycks här neutralt med att
använda verbet 'säga'. Sagoberättaren har valt att sätta
repliker i karaktärernas mun i form av direkt tal där
huvudkaraktären är jag och han tilltalas som du.
På vilket sätt fungerar replikerna? De andra pingvinernas
replik har en inbjudande funktion. Huvudpersonens svarsreplik är
däremot inte ett förnekande även om den fungerar som ett avslag
på inbjudan. Med hjälp av teorin om talakter blir tolkningen av
pingvinens replik tydligare. Repliken tydliggör pingvinens åsikt
om vattnets temperatur. Sättet att säga är konstaterande, men
effekten är ett avslag.
Att använda just dessa repliker i stället för att berätta
innehållet indirekt för fram till berättelsens vändpunkt: att
endera följa med kompisarna eller att avslå deras inbjudan.
Orsaken till att avslå kamraternas inbjudan uttrycks inte direkt,
men man kan finna den i det indirekta ordvalet på deskriptionens
nivå.
Beskrivande meningar för på motsvarande sätt in ett nytt
plan i berättelsen vid sidan av händelseförloppet som dialogen
och diskussionen utgör. Det kan kännas överraskande att i korta
muntliga berättelser diskutera vad som beskrivs, då det inte
enligt folkloristerna är vanligt vid muntligt berättande.
Deskriptionen i sin enklaste form kan bestå av enbart en
nominalfras 'en vacker blomma' som sedan utbredes i långa
beskrivande avsnitt angående det landskap där blomman befinner
sig. Funktionen av deskriptionen kan både avbryta handlingarna
och lyfta fram väsentliga element för tolkningen av berättelsen.
Beskrivningen kan ha två olika funktioner, den kan såväl
organisera berättelsen som fungera som dess minne genom att
upprepa ledmotiv t.ex. med hjälp av en metafor, dynamiska listor
eller med att kombinera vissa förbindelselänkar i berättandet.
Om vi utgår från den deskriptiva delen i pingvin
-berättelsen
och börjar läsningen från den händelse dialogen lyfter fram,
hittar vi en intressant synvinkeln på berättelsen. Jag har
kursiverat beskrivningarna och plockat ut adjektiv som bygger upp
en annan linje i berättelsen vid sidan av intrigen.
Det var en gång en pingvin
och den gick för att simma på morgonen.
Den märkte att vattnet var kallt. KALLT
Den gick och drack varm kakao VARM
som mamma hade kokat.
Den gick och lekte med kompisar.
De två kompisarna lekte tillsammans, TILLSAMMANS
de ville inte leka med honom.
Han gick och lekte ensam hemma. ENSAM
Sedan då han hade lekt gick
han och provade på vattnet igen,
ifall man kan gå och simma.
Han märkte igen att vattnet var kallt. KALLT
Så gick han in och lekte ensam igen. ENSAM
Sedan då han hade lekt
drack han igen mammas kakao. VARM
Sedan gick han och tittade på från glaciären IS
hur alla de andra pingvinerna
simmar på tu man hand. TILLSAMMANS
Sedan när alla de andra pingviner sade ALLA
att kom du också med och simma
så sade han jag tycker att det är svalt. SVALT
Sedan gick den in för
att göra någonting med babyn.
Pingvinen observerar vattnet och dess temperatur med hänsyn
till temperaturens inverkan på simmandet och slutligen uttrycker
han sin åsikt om vattnets temperatur.
Dialogen mellan protagonisten och de andra pingvinerna öppnar
dörren till tolkningen av berättelsen. Dialogen används i det
skedet då möjligheten till gemenskap erbjuds men inte tas emot.
I dialogen avslås inte sällskapet med ett direkt svar: 'Nej, jag
kommer inte.' Det ersätts av en påstående sats, 'Jag tycker att
det är svalt.' 'Det är svalt' är en påstående mening i
opersonifierad form, som avlägsnar sig från jaget och jagets
beslut att inte komma med. Ordet 'svalt' ger läsningen av
berättelsen en ny inriktning. På vilket sätt har vattnet
skildrats tidigare? Det var kallt. Andra adjektiv i berättelsen
är ensam och varm. Den varma kakaon som mamma har kokat bildar en
kontrast till vattnet. Vattnet beskrivs inte mera som kallt efter
det att de andra, som först inte ville leka med honom, erbjöd
pingvinen sällskap.
De viktigaste episoderna i denna berättelse är viljan att
simma och viljan att leka med andra, beslutet presenteras i frasen
att pingvinen går för att göra någonting annat med babyn.
Efter den indirekta talakten väljer pingvinen babyns sällskap,
men man får inte veta vad de kommer att göra. Simmandet eller
lekandet finns inte med. Uttrycket att göra någonting annat ger
en öppen möjlighet, aktiviteten är inte specificerad. Tidigare
i berättelsen betydde aktiviteterna inne i huset två olika saker.
För det första betydde de att leka ensam, och för det andra var
de uttryck för mammans sällskap och en varm dryck. Alltså både
negativa och positiva associationer. Vad det betyder för
pingvinen det behöver vi inte slå fast. Berättelsens åhörare
kan tänka vad han eller hon vill om det öppna slutet."
Litteratur
Applebee, Arthur N. 1978 The Child's Concept of Story. Chicago
and London:
The University of Chicago Press.
Bal, Mieke 1997 Narratology: Introduction to the theory. Andra
upplagan. Toronto, Buffalo, London: Universit of Toronto Press.
Chatman, Seymour 1990 Coming to terms. The rhetoric of
narrative in fiction and film. Ithaca and London: Cornell
University Press.
Chatman, Seymour 1978/1980 Stroy and discourse. Narrative
structure in fiction and film. Ithaca and London: Cornell
University Press.
Christensen, Inger 1981 The meaning of metafiction: A critical
study of selected novels by Sterne, Nabokov and Beckett. Bergen:
Universitetsforlaget.
Eriksson, Mats 1997 Ungdomars berättande. En studie i struktur
och interaktion. Uppsala: Institutionen för nordiska språk vid
Uppsala universitet.
Fox, Carol 1993 At the Very Edge of the Forest. The Influence
of Literature on Storytelling by Children. London and New York:
Cassell.
Genette, Gérard 1972/1995 Narrative discourse. Ithaca, New
York: Cornell University Press. Översättning av "Discours
du récit" i Figures III (1972).
Genette, Gérard 1983/1990 Narrative discourse revisited.
Ithaca, New York: Cornell University Press. Översättning av
Nouveau discours du récit (1983).
Golden, Joanne M. 1990 The narrative symbol in childhood
literature. Explorations in the construction of text. Berlin, New
York: Mouton de Gruyter.
Hamon, Philippe 1972/1988 "What is a description?" i
French literary theory today. A reader (red. Tzvetan Todorov).
Cambridge: Cambridge University Press. S. 147-178. Reviderad
version av "Qu'est-ce qu'une description?" Poétique,
12: 1972, 465-487.
Hutcheon, Linda 1980 Narcissistic narrative: the metafictional
paradox. Waterloo: Wilfred Laurier University Press.
Hutcheon, Linda 1988 A poetics of postmodernism. History,
theory, fiction. New York and London: Routledge.
Hutcheon, Linda 1985 A theory of parody. The teachings of
twentieth-century art forms. New York and London: Methuen.
Jansson, Bo 19? Självironi, självspegling och självreflexion:
den metafiktiva tendensen i Eyvind Johnsons diktining.
Keskinen, Mikko 1998 Response, resistance, deconstruction.
Reading and writing in/of three novels by John Updike.
Jyväskylä: University of Jyväskylä.
Koskimaa, Raine 1998 Seksiä, suhteita ja murha. Saksalaisia ja
suomalaisia tulkintoja Rosa Liksomin kertomuksesta. [Sex,
förhållande och mord. Tyska och finska tolkningar av Rosa
Liksoms berättelse.] Jyväskylä: Nykykulttuurin
tutkimusyksikkö.
Kovala, Urpo 1998 Anchorages of meaning. A contextual approach
to literary meaning production. (Manuskript för avhandling)
Myllylä, Heidi (1998) Lapsiryhmä sadunkertojana - toiminnan
organisoitumisen tarkastelua. [Barngrupp som sagoberättare -
betraktelse av verksamhetorganisering.] Otyrckt pro gradu-arbete.
Uleåborgs universitet.
Nikolajeva, Maria 1996 Children's literature comes of age.
Towards a new aesthetic. New York and London: Garland Publishing,
Inc.
Nikolajeva, Maria 1998 Barnbokens byggklossar. Lund:
Studentlitteratur.
Olsson, Ulf 1988 I det lysande mörkert. En läsning av
Birgitta Trotzigs De utsatta. Stockholm: Bonniers.
Prince, Gerald 1982 Narratology. The form and functioning of
narrative. Berlin, New York, Amsterdam: Mouton Publishers.
Riihelä, Monika 1996 Mitä teemme lasten kysymyksille?
Rimmon-Kenan, Shlomith 1983/1991 Kertomuksen poetiikkaa. SKS:
Helsinki. Översättning av Narrative fiction: contemporary
poetics (1983).
Rutanen Niina 1997 Lasten omat kertomukset. [Barns egna
berättelser] Pro gradu-arbete. Uleåborgs universitet.
Rättyä, Kaisu 1999 "Presentationen av karaktärer i
barns egna berättelser" i Palmenfelt, Ulf [red.].
Barnkulturforskning i Norden, del 2: Aspekter på narrativitet.
Åbo. (På kommande.)
Stephens, John 1992 Language and ideology in children's
fiction. London: Longman.
Sutton-Smith, Brian 1981 The Folkstories of Children.
Philadelphia: University of Pennsylvania Press.
Tammi, Pekka 1992 Kertova teksti. Esseitä narratologiasta. [Den
berättande texten. Esseer om narratologi,] Gaudeamus:
Jyväskylä.
Vainikkala, Erkki 1983 "Kertomuksen rakenne ja
tulkinta". [Struktur och tolkning av berättelsen] I
Kirjallisuudentutkijain Seuran vuosikirja 35. Helsinki: SKS.
Vainikkala, Erkki 1993 Oppinut taikina. Kirjoituksia
kirjallisuuden teoriasta, kielestä ja kulttuurista. [Den lärda
degen. Skrifter om litteraturteori, språk och kultur.]
Jyväskylä: JYY.
Wall, Barbara 1991 The Narrator's Voice: The Dilemma of
Children's Literature. London: Macmillan.
Waugh, Patricia 1984 Metafiction. The theory and practice of
self-conscious fiction.
Till början av Barnen berättar sidorna
Kontaktperson:
