Barnen berättar -projekten

Forskning och teori – grund för Sagofärden

Monika Riihelä, Finland

Innehåll

* Sagotering - Sadutus - Storycrafting
* Det osynliga barnet
* Kultur skapad av barn är olika vuxenkulturen
* Det vuxna maktspråket och de svåra frågorna
* Nya infallsvinklar behövs för den kultur barnen skapar

Den finländska Sagofärden hade fått en god början hösten 1995. Och redan följande vår 1996 ägde en livlig brevväxling rum mellan 23 orter, mellan 57 finländska sagopedagoger och mellan 800 barn i åldrarna 8 månader till 12 år. Då intresset i Finland var stort kändes det helt naturligt att utvidga kontakterna till de övriga nordiska länderna. Den nordiska Sagofärden startades 1996 med att jag sökte upp intresserade, med diskussioner och övertalningar.

Vappu Taipale, direktör för Stakes (Utvecklings- och forskningscentralen för social- och hälsovården i Finland), gav sitt varma stöd och lockade med Irmeli Niemi, dåvarande finländsk ordförande för ledningsgruppen för barn- och ungdomskultur vid Nordiska Ministerrådet. Esa Rantanen på undervisnigsministeriet i Finland och även medlem av nämnda ledningsgrupp blev också intresserad. En helhjärtad talesman fick projektet i Kirsi-Marja Lehtelä, dåvarande sekreteraren för ledningsgruppen i Köpenhamn.

Men ännu saknades kontaktpersoner, forskare och sagopedagoger från de övriga länderna. Ingrid Pramling Samuelsson, professor vid Göteborgs universitet ställde villigt upp tillsammans med Anna Klerfelt. Hon vidarebefordrade intresset till Stig Broström, professor vid Köpenhamns universitet, och Danmark fick en ivrig kontakperson i Solveig Georg tillsammans med Jens Iversen. Åse Enerstvedt, professor vid universitetet i Bergen var helt med på noterna och lockade Turid Fadnes chef för Barnas Hus med på färden tillsammans med Kari Thordkildsen. Island slog följe med Thora Kristinsdóttir och Gudmundur Kristmundsson, docenter vid universitetet i Reykjavik. Även andra kontakter bildades. Jens Iversen startade kontakten med Helge Habbestad i Tromsøs Bjørnebekken barnehage. Kaija Kemppainen från Kotka i Finland tog kontakt med sin kollega, psykologen Ritva Reed i Eskilstuna i Sverige. Skolföreståndaren Erja Kyllönen i Kajana i Finland inledde kontakter med Jakobsälvs skola i Nord-Norge. Senare har hon etablerat kontakter med England, Sverige och Grekland i samband med EU-projektet 'historia på barns villkor'. I Vasa i Finland ställde Sinikka Starck upp som koordinator för de nordiska brevkontakterna. Hon var även huvudarrangör för den första nordiska sagokonferensen för barn våren 1997. Malla Taipale från Upplands Väsby i Sverige läste om Sagofärden i Förskoletidningen och tog spontant kontakt med Stakes i hopp om att få följa med på färden. Hon blev sedan huvudarrangör för den andra nordiska sagokonferensen för barn våren 1998.

Ledningsgruppen för barn- och ungdomskultur vid Nordiska Ministerrådet beslöt i juni 1996 att stötta projektet och i augusti samma år kom kontaktpersoner, forskare och sagopedagoger samman första gången i Finland på Voipaala centret för barnkultur. Sextio finländska beprövade sagopedagoger ställde upp för att berätta om sagoteringsmetoden. Långa listor med namn och adresser gjordes upp under dagarna i Voipaala. Kontaktpersonerna löste samarbetsproblem och planerade för kommande möten mellan barn och vuxna. Forskarna dryftade frågor kring teorier om barn, om berättarkultur och om insamlandet av material från barnen. På mötet knöts de första brevkontakterna med alla nordiska länder som inom kort utformades till barnens eget sagonätverk på fem nordiska språk. Syftet med den nordiska Sagofärden har varit att barnen ges möjligheter att själva påverka innehållet i de kulturella kontakterna mellan olika länder.

Sagotering - Sadutus - Storycrafting

Sagofärdens mål var att ge små barn större möjligheter till att komma till tals via egna tankar, egna historier och sagor hemma och i internationella sammanhang. Meningen var att locka vuxna till att ge rum för det genuina små barn vill ge uttryck för såväl i den levande vardagen med barn som i forskningssammanhang rörande barns värld. I den nordiska Sagofärden knöt vi kontakter mellan små barn från olika länder med de berättelser barnen själva ville förtälja varandra.

Hur kan vuxna nå barns tankar? Hur skall den vuxna gå fram för att inte förråda barnens förtroende? Hur visar man uppskattning för barnens berättelser? I den nordiska Sagofärden gjorde vi vuxna barnens berättarkultur synlig, spred den, talade med barnens egna ord, gjorde böcker, väggtidningar, fester och konferenser med barnens kultur från de olika nordiska länderna i centrum.

På Sagofärden har vi använt sagoteringsmetoden, en ny lyssnarmetod som utvecklats i Finland under två decenier i olika forskningsprojekt (se Riihelä 1991, 1996). Sagoteringsmetoden (sadutus, storycrafting) ger barnen möjlighet att berätta det de vill och på det sätt de tycker är bra. Hemmen och föräldrarna tas med från början, så att de kan ge sitt tillstånd till att deras barns berättelser kan förmedlas till en vidare publik och vara ett led i brevväxlingen orter och länder emellan.

Initiativet till sagoteringen kan komma från den vuxna eller från barnen. Den vuxna behöver bara penna och papper och ett lyssnande sinne. Det har visat sig att alla barn har massor med berättelser som bara väntar på lyssnande öron och skrivande händer.

Instruktionen för sagoteringen lyder: Berätta en saga, hurudan du vill.
Jag skriver upp den. Och när den är färdig läser jag den för dig, så att du kan ändra på någonting ifall du vill.

När barnet börjar berätta skriver den vuxna ner berättelsen ordagrant utan att ändra t.ex. talspråk till skriftspråk, eller själv upphittade ord till ord begripliga för vuxna. Det krävs övning i att skriva ner det den andra berättar utan att gå in på s.k. språkfel. När berättelsen är färdig, läser den vuxna upp texten från papperet. Och barnet rättar på beskrivningar, ord eller uttryck, ifall han eller hon tycker att det behövs.

Sagan läses upp för andra barn, ifall barnet inte har någonting emot det. Ofta sker sagoterandet i grupp. Andra barn följer med skapararbetet. Även en grupp barn kan berätta en gemensam saga. Den färdiga sagan kopieras och skickas hem till föräldrarna. Den sättes upp på väggen, den sändes vidare till brevvännerna eller till Sagobladet för att komma i tryck. Den arkiveras, för att senare kunna användas i forskningen kring barns egen berättarkultur.

En del barn ritar gärna bilder till sina berättelser. Andra ritar först och berättar sedan. Det finns även barn som leker sig fram till sin egen saga. När sagoterandet riktigt kommit igång, blir variationerna oändliga. Barn lyssnar med stor behållning och uppenbar glädje på sagor berättade av andra barn, men också på sina egna sagor. Barn berättar sagor hemma, på resa, på stora bokmässor i sagolabyrinter. Blyga barn lyssnar länge på andra barns sagoberättande, samlar sedan mod till sig och berättar kanske under ett bord sin första saga: två små meningar, som väcker kamraternas beundran. Livliga barn kan i sin saga ge uttryck för sin stora äventyrslusta, uppleva att andra, såväl vuxna som barn blir glada över de vilda historierna och nå en ny mera sansad kontakt med andra. Barn med språkproblem eller mentala svårigheter, kommer genom sagoteringen till tals på ett helt nytt sätt. Deras tankar och sätt att uttrycka sig blir accepterade och får ett positivt gensvar. Den egna genuina berättelsen gör barnens värld synlig och ger värde åt barnens egen berättarkultur.

Metoden, som på engelska heter storycrafting har en del gemensamma drag med det man på engelska kallar storytelling. Båda metoderna innebär att berätta och att lyssna. Men till skillnad från storytelling dokumenterar man i storycrafting berättelsen för att kunna återge den så natur troget, äkta och levande som möjligt och för att hindra att berättelsen går förlorad, på motsvarande sätt som den skrivna kulturen i alla tider har bevarat berättelser för framtida bruk.

Det osynliga barnet

En vidsträckt forskning har visat på, att barn överlag hamnar i skymundan. De står i väntrum, på sidan om, för att växa och utvecklas till vuxna varelser. Barnen anses inom pedagogiken, hälsovården, socialvården, teaterkulturen, litteraturen osv. för alltför små och obetydliga för att bli tagna på allvar, som tänkande individer med egna åsikter värda att lyssna på. Barnen blir synliga först sen, när de lärt sig väsentlig kunskap av vuxna. Allmänt anses det, att barn inte kan göra sinsemellan någonting alls innan vuxna har lärt dem att förmedla sig med varandra. Barn kan inte tänka, känna, tala eller leka, har man trott, förrän vuxna har lärt dem hur man gör.

Huvudparten av forskningen kring barns värld värderar barnens göranden med utgångspunkt från vuxna beteendemönster. Barnens språkförmåga har analyserats med hjälp av de "vuxen" –ord och begrepp barnet kan förmedla forskaren. Barnens egna kommunikationssätt har inte accepterats. Som exempel kan nämnas blickens, mimikens och gesternas språk, vilka alla utgör en väsentlig del av den mänskliga kommunikationen, och som barnet behärskar redan från spädbarns ålder.

Tidigare har det varit helt uteslutet att man skulle utgå från att barnet kan berätta, utan att först bli inlärd av vuxna. Oftast har forskare vid insamlandet av material berättat en vuxensaga, eller visat bilder och sedan bett barnet återberätta den vuxna sagan, eller hitta på berättelser kring de stimuli vuxna ger barnen. Barnens berättelser har värderats utgående från vuxnas sätt att skapa berättelser med en början, ett avsnitt med själva handlingen och ett slut, med en logisk följd i historien, där en eller flera höjdpunkter ingår och med ett problem som får sin lösning.

I Sagofärden startade vi med att benämna allt det barnen berättar för deras egna sagor. Ordet saga lämpar sig speciellt bra för små barn, då de i begreppet ser ett tillfälle för endera fritt fantiserande, en tankeväckande iakttagelse, en vits, en visstump eller en berättelse om någonting som hänt på riktigt. Det visade sig, att barnen är så vana vid att inte bli tagna på allvar, att många barn ville vid starten av sagoterandet kolla om det stämmer, att den vuxna skriver ner ord för ord vad barnet berättar. En pojke upprepade samma korta mening: "ja siellä oli koira" (och där var en hund) femton gånger. När sagopedagogen hade skrivit alla femton gånger på papper och sedan läst upp alltihop, blev pojken nöjd och övertygad om att hans egna initiativ, även de mest absurda, accepteras, blir upptecknade och berättade åter.

Resultatet blev att en mängd korta och långa, hemska och soliga, spännande och vanliga, kaotiska och logiska, glada och sorgsna berättelser sändes in till vårt sagoarkiv på Stakes. Inom ett och ett halvt år hade vi över 5000 sagor berättade av barn. Den yngsta berättaren var en åtta månaders pojke och den äldsta en omhändertagen flicka i 15 års ålder. I detta stora material finns inte två likadana berättelser. Materialet har våren 2000 överlämnats till Finska litteratur sällskapets arkiv för folkdiktning i Helsingfors.

Barnens egen genuina berättarkultur hade trätt fram med hjälp av sagoteringsmetoden. Det visade sig att barn berättar på ett speciellt sätt, som andra barn ofta förstår bättre än vuxna. Barn skapar spontant en genuin berättarkultur till glädje för sig själva och för andra barn (se bl.a. Rutanen 1997). De fyra tidningarna Lasten Satulehti – Barnens Sagoblad samt de många sagoböckerna (se litteraturbilagan) som utkommit i de olika nordiska länderna och som innehåller barnens egna berättelser och bilder är ett övertygande bevis för att denna form av berättarkultur har legat i skymundan till dags dato. Berättandet har fått en ny genre, barnens egen sagokultur.

Men sagoteringsmetoden gav ytterligare någonting nytt. Metoden visade oss vuxna i arbetet med barn och i forskningen att vi har mycket att lära av barnen. Att lära sig och att utvecklas är inte enkelriktat, med vuxna som initiativtagare och barn som mottagare, utgående från vuxna till de små barnen. Lärandet har flera infartsvägar. Den mest effektiva inlärning är ömsesidig. Vuxna och barn lär sig ömsesidigt av varandra i demokratiska dialoger, där alla parterna har lika rätt till initiativ och till att bli tagna på fullt allvar, även i lek och med humor.

Kultur skapad av barn är olika vuxenkulturen

Det finns vissa speciella faktorer i vuxnas dagliga umgänge med barn som gör barns tankar osynliga och obetydliga. Vill man nå en äkta gemenskap med barnen gäller det att ge akt på dessa mönster, som nästan omedvetet leder till ett nedvärderande av barnen och deras skaparförmåga och initiativrikedom.

Det som allmänt går under beteckningen kultur är kultur skapad av vuxna. Man lär de små barnen en barnkultur skapad av vuxna, såsom läsandet av sagoböcker skrivna av vuxna, visande av teater och film gjorda av vuxna för barn. Man anser att barn inte kan producera egna kulturaktiviteter innan de lärt sig av vuxna hur man skall göra.

Den nyaste lekforskningen visar dock tydligt på, att barn föds med en utmärkt lekförmåga, en för vuxna dold eller redan glömd kunskap om hur fantasilekar, lek med ljus och skugga, med de egna tårna, med bilar, hundar och dockor samt med andra barn förs framåt, så att leken blir både spännande och intressant. Denna kunskap innebär en medfödd förståelse för turtagning och insikt i hur man kommer fram till en gemensam förståelse för lekens innehåll samt en medkänsla för vad olika roller kräver av de lekande (se bl.a. Riihelä 2000).

En bred forskning av nyfödda, ja till och med av ännu icke födda barn i livmodern visar på en tidigare oanad medfödd otroligt effektiv inlärningsförmåga i väldigt tidig ålder. Denna förmåga består framförallt i att barnet konfronteras spontant med världen på ett dynamiskt sätt. Upplevelser och iakttagelser, olika människors sätt att kommunicera, ord och begrepp varierar och variationerna är både fantasieggande och stimulerande för det unga sinnet.

Den dynamiska aspekten i barns sätt att uppfatta världen innebär i praktiken, att barnet står i beredskap för allt nytt. Barnet ser noga efter olika ansiktsuttryck, lyssnar på olika röstlägen, olika sätt att röra sig, som andra människor i hans eller hennes omgivning har. Barnet lär sig redan i livmodern att skilja på familjemedlemmarnas olika röster. Dofterna är en annan ofta förbisedd dimension, som används till att registrera sinnesstämningar och varierande situationer i den mänskliga samvaron. Allt i den nyfödda människans kontakter med andra människor och med tingen, med vårt beroende av jordens dragningskraft är långt mer komplicerat än vi i forskningen tidigare tagit för givet. Då två - tre år gamla barn leker tillsammans och gör upptäckter om vart vattnet på gården tar vägen kan man med att sagotera deras vattenförsök följa upp den mångfald av idéer och infall barnen sysselsätter sig med i sin kommunikation sinsemellan och i förhållandet till vattnets lagbundenheter. Och det är inte bara det påtagliga barnen sysslar med, utan också det fantasifulla får sin givna plats när barnen leker, forskar och har roligt. Sagorna, leken och verkligheten kopplas samman. Men det bisarra i barnens företag är bara något som finns på ytan, eller i den vuxnas ögon. Barnens livliga upptäcktsresor på olika nivåer är i själva verket det mest effektiva sättet för människan att lära sig nytt. Att små barn lär sig nya språk mycket snabbare än vuxna är väl känt. Men att barn skapar en egen kultur, som passar in i deras öppna och oförbehållsamma sätt att ta sig an världen, det är någonting vi inte tidigare känt till. Barnens egen berättarkultur och verbala infall gör den vuxna uppmärksam på väsentligheter man inte ens kommit att tänka på.

Det vuxna maktspråket och de svåra frågorna

Vad är det som hindrar oss från att nå barns tankar? Hur blir barn intresserade av att berätta vad de tänker och tycker för andra barn och även för vuxna? För att ta reda på svaret gäller det att gå in i dialogen som förs barn emellan och mellan vuxna och barn.

Vuxna tilltalar ofta barn med att ställa dem frågor. Man ställer "vuxna" förståndiga frågor till små barn, för att få sig en bild av vad barnen tycker och tänker och för att visa dem att man är intresserad. Ofta leder det till att den stora människan frågar och frågar av den mindre, medan den lilla vrider på sig och kommer med enstaviga svar. Underförstått är det bara den vuxna som kan göra barnen uppmärksamma på väsentliga frågor värda att tänka och söka svar på. (Se Riihelä 1996.)

I flera undersökningar har man kommit fram till likartade resultat. I skolklasser, på daghem för barn och på hälsovårdscentra har man kollat in dialogerna och hur många av dem som ställs av vuxna respektive av barn. Av alla dialoger förs 70 – 90% av den vuxna. Barnen är den tysta majoriteten. Ofta innebär detta, att antalet dialoger per barn i en grupp inte kan bli större än 1%. Därtill kommer, att barnens dialoger är betydligt kortare än den vuxnes. Situationen är förståelig med tanke på den tvåtusen år gamla pedagogiska historia vi har. Barnen skulle lära sig att lyda och de skulle sitta stilla och lyssna på den vuxnas visa ord. Så har man tänkt länge att den effektivaste inlärningen skulle ske. Men forskningen å ena sidan och våra egna minnen från barndomens goda inlärningsmiljöer å andra sidan visar behovet av en totalt annorlunda pedagogisk miljö, ett helt annorlunda sätt att möta de små barnen. Människan är nyfiken och aktiv från födelsen. I samspel med andra går hon själv med sina frågor in i nya upptäckter för att göra dem förståeliga och för att göra en del av verkligheten till sin. Och för att dela med sig av sin idérikedom.

Barnens frågor och dialoger är väsentliga i kontakterna med den äldre generationen. Utan egen aktivitet blir man på sidan om och ofta får små barn den uppfattningen att det bara är den stora människan som vet vad som är rätt. Den lilla människans vilja hamnar lätt i den stora människans ficka.

Nya infallsvinklar behövs för den kultur barnen skapar

I det praktiska arbetet, inom kulturen och pedagogiken såväl som i forskningen står vi inför nya krav. Det gäller att finna på arbetssätt och forskningsmetoder som ger barnen en egen aktiv ställning. Men inte så, att barnen belastas med ansvar för alltför mycket, utan på ett sätt där båda generationerna tar och får, lyssnar och för talan, leder samtalet vidare och ställer nya frågor. I praktiken har sagoteringsmetoden gett en ny start för ett genuint kollektivt, ett kombinerat barn- och vuxencentrerat arbetssätt (se Karlsson 2000). Metoden används på ett mångskiftande sätt för att göra öppna dokumentationer av verksamheten, för att ta med barnen och deras föräldrar i planeringen, för att göra kulturella skapelser till ett gemensamt intresse.

Med hjälp av sagoteringsmetoden har även forskningen försetts med en hittills oanad mängd av nytt material av barns tankar och funderingar, upptäckter och skapande i samspel med barn och vuxna. Det största problemet i forskningen har visat sig vara att ta tillvara och analysera barns genuina utsagor utan att deras egna röster går förlorade i vuxenvärldens intellektuella diskussioner. Hur dokumentera vetenskapliga rön utan att tappa bort barnens ofta irrationella humor och fantasifulla logik?

I Finland har forskargruppen Barnen berättar (bilaga 4) gått in för att lösa en del av dessa problem. Gruppen startade sitt arbete år 1996, då det första stora materialet av barns berättelser i Sagofärden stod oss tillbuds. De drivande krafterna för det finländska ledarskapet på Stakes i den nordiska Sagofärden arbetar vidare på forskning och utvecklingsarbete. Barnen berättar -projektet undersöker och publicerar information och kunskap som barn själva ger uttryck för. I centrum står barnens egen kultur, delaktighet och gemenskap med vuxna. Gruppen koordinerar forskning och utvecklingsarbete från olika områden; litteraturvetenskap, musikpedagogik, etnologi, socialpsykologi, psykologi och pedagogik. Att mötas, att skapa, att fostra och att lära ges nya infallsvinklar och metoder. I gruppen arbetar doktorer, doktorander, studeranden för akademiska slutexamina och personer verksamma med utvecklingsarbete på fältet. Gruppen leds av Monika Riihelä och är ett forskningsprojekt i Stakes' regi.

I september 2000 doktorerade Liisa Karlsson med projektet Sagofärden. Hennes forskning poängterade betydelsen av sagoteringsmetoden för den dagliga verksamheten med barn i olika åldrar. Liisa Karlssons avhandling visar på många väldigt positiva förändringar för såväl barnen som för vuxna. Vi har på Stakes även haft möjlighet att göra fortsatta undersökningar och experiment kring frågor rörande ökandet av barnens delaktighet. I våra forskningsprojekt för små barn beträffande deras idéer och experiment kring naturfenomen och matematik (redovisade i Rutanen 2000: Kivi ois muurahaiselle vuori, Små barns uppfattningar om matematik och naturfenomen samt Riihelä 2000: Leikkivät tutkijat, Lekande forskare, Playing Researchers) har vi utgått ifrån att sagoteringsmetoden ligger till grund för all planering.

Sagoteringsmetoden har visat sig vara mycket flexibel och användbar bl.a. för att förstå hur små barn tänker när de jämför föremål och företeelser med varandra, hur de arbetar i grupp med att ta reda på lagbundenheter rörande t. ex. vatten och eld eller hur de bygger upp sina gemensamma spontana lekar. Men sagoteringen är även mycket givande för utsatta barn, för att ge dem deras tillknycklade självkänsla tillbaka (se boken Voitko olla? E du me mej? Vil du varœ med meg? Er du med meg? Viltu vera me'mm? red. Kemppainen & Riihelä 2000). Vi talar om matematiksagotering, barnens experiment-sagotering, leksagotering och bl.a. om terapisagotering. Men man kan också använda sig dels av individuell- eller gruppsagotering, barn- eller vuxensagotering, planerings- eller deltagarsagotering osv. Gemensamt för dessa olika former är att de är öppna, det man gör är helt synligt för barnen. Man dokumenterar för att göra verksamheten påtagbar och för att kunna återkomma till tidigare funderingar för nya reflexioner och för vidareutveckling av speciella teman.

Till början av Barnen berättar -sidorna


Kontaktperson: