Forskning och teori – grund
för Sagofärden
Monika Riihelä, Finland
Innehåll
* Sagotering - Sadutus - Storycrafting
* Det osynliga
barnet
* Kultur skapad av barn är olika vuxenkulturen
* Det vuxna
maktspråket och de svåra frågorna
* Nya infallsvinklar behövs
för den kultur barnen skapar
Den finländska Sagofärden hade fått en god början hösten
1995. Och redan följande vår 1996 ägde en livlig brevväxling
rum mellan 23 orter, mellan 57 finländska sagopedagoger och
mellan 800 barn i åldrarna 8 månader till 12 år. Då intresset
i Finland var stort kändes det helt naturligt att utvidga
kontakterna till de övriga nordiska länderna. Den nordiska
Sagofärden startades 1996 med att jag sökte upp intresserade,
med diskussioner och övertalningar.
Vappu Taipale, direktör för Stakes (Utvecklings- och
forskningscentralen för social- och hälsovården i Finland), gav
sitt varma stöd och lockade med Irmeli Niemi, dåvarande
finländsk ordförande för ledningsgruppen för barn- och
ungdomskultur vid Nordiska Ministerrådet. Esa Rantanen på
undervisnigsministeriet i Finland och även medlem av nämnda
ledningsgrupp blev också intresserad. En helhjärtad talesman
fick projektet i Kirsi-Marja Lehtelä, dåvarande sekreteraren
för ledningsgruppen i Köpenhamn.
Men ännu saknades kontaktpersoner, forskare och sagopedagoger
från de övriga länderna. Ingrid Pramling Samuelsson, professor
vid Göteborgs universitet ställde villigt upp tillsammans med
Anna Klerfelt. Hon vidarebefordrade intresset till Stig Broström,
professor vid Köpenhamns universitet, och Danmark fick en ivrig
kontakperson i Solveig Georg tillsammans med Jens Iversen. Åse
Enerstvedt, professor vid universitetet i Bergen var helt med på
noterna och lockade Turid Fadnes chef för Barnas Hus med på
färden tillsammans med Kari Thordkildsen. Island slog följe med
Thora Kristinsdóttir och Gudmundur Kristmundsson, docenter vid
universitetet i Reykjavik. Även andra kontakter bildades. Jens
Iversen startade kontakten med Helge Habbestad i Tromsøs
Bjørnebekken barnehage. Kaija Kemppainen från Kotka i Finland
tog kontakt med sin kollega, psykologen Ritva Reed i Eskilstuna i
Sverige. Skolföreståndaren Erja Kyllönen i Kajana i Finland
inledde kontakter med Jakobsälvs skola i Nord-Norge. Senare har
hon etablerat kontakter med England, Sverige och Grekland i
samband med EU-projektet 'historia på barns villkor'. I Vasa i
Finland ställde Sinikka Starck upp som koordinator för de
nordiska brevkontakterna. Hon var även huvudarrangör för den
första nordiska sagokonferensen för barn våren 1997. Malla
Taipale från Upplands Väsby i Sverige läste om Sagofärden i
Förskoletidningen och tog spontant kontakt med Stakes i hopp om
att få följa med på färden. Hon blev sedan huvudarrangör för
den andra nordiska sagokonferensen för barn våren 1998.
Ledningsgruppen för barn- och ungdomskultur vid Nordiska
Ministerrådet beslöt i juni 1996 att stötta projektet och i
augusti samma år kom kontaktpersoner, forskare och sagopedagoger
samman första gången i Finland på Voipaala centret för
barnkultur. Sextio finländska beprövade sagopedagoger ställde
upp för att berätta om sagoteringsmetoden. Långa listor med
namn och adresser gjordes upp under dagarna i Voipaala.
Kontaktpersonerna löste samarbetsproblem och planerade för
kommande möten mellan barn och vuxna. Forskarna dryftade frågor
kring teorier om barn, om berättarkultur och om insamlandet av
material från barnen. På mötet knöts de första
brevkontakterna med alla nordiska länder som inom kort utformades
till barnens eget sagonätverk på fem nordiska språk. Syftet med
den nordiska Sagofärden har varit att barnen ges möjligheter att
själva påverka innehållet i de kulturella kontakterna mellan
olika länder.
Sagotering - Sadutus - Storycrafting
Sagofärdens mål var att ge små barn större möjligheter
till att komma till tals via egna tankar, egna historier och sagor
hemma och i internationella sammanhang. Meningen var att locka
vuxna till att ge rum för det genuina små barn vill ge uttryck
för såväl i den levande vardagen med barn som i
forskningssammanhang rörande barns värld. I den nordiska
Sagofärden knöt vi kontakter mellan små barn från olika
länder med de berättelser barnen själva ville förtälja
varandra.
Hur kan vuxna nå barns tankar? Hur skall den vuxna gå fram
för att inte förråda barnens förtroende? Hur visar man
uppskattning för barnens berättelser? I den nordiska Sagofärden
gjorde vi vuxna barnens berättarkultur synlig, spred den, talade
med barnens egna ord, gjorde böcker, väggtidningar, fester och
konferenser med barnens kultur från de olika nordiska länderna i
centrum.
På Sagofärden har vi använt sagoteringsmetoden, en ny
lyssnarmetod som utvecklats i Finland under två decenier i olika
forskningsprojekt (se Riihelä 1991, 1996). Sagoteringsmetoden (sadutus,
storycrafting) ger barnen möjlighet att berätta det de vill och
på det sätt de tycker är bra. Hemmen och föräldrarna tas med
från början, så att de kan ge sitt tillstånd till att deras
barns berättelser kan förmedlas till en vidare publik och vara
ett led i brevväxlingen orter och länder emellan.
Initiativet till sagoteringen kan komma från den vuxna eller
från barnen. Den vuxna behöver bara penna och papper och ett
lyssnande sinne. Det har visat sig att alla barn har massor med
berättelser som bara väntar på lyssnande öron och skrivande
händer.
Instruktionen för sagoteringen lyder: Berätta en saga,
hurudan du vill.
Jag skriver upp den. Och när den är färdig läser jag den för
dig, så att du kan ändra på någonting ifall du vill.
När barnet börjar berätta skriver den vuxna ner berättelsen
ordagrant utan att ändra t.ex. talspråk till skriftspråk, eller
själv upphittade ord till ord begripliga för vuxna. Det krävs
övning i att skriva ner det den andra berättar utan att gå in
på s.k. språkfel. När berättelsen är färdig, läser den
vuxna upp texten från papperet. Och barnet rättar på
beskrivningar, ord eller uttryck, ifall han eller hon tycker att
det behövs.
Sagan läses upp för andra barn, ifall barnet inte har
någonting emot det. Ofta sker sagoterandet i grupp. Andra barn
följer med skapararbetet. Även en grupp barn kan berätta en
gemensam saga. Den färdiga sagan kopieras och skickas hem till
föräldrarna. Den sättes upp på väggen, den sändes vidare
till brevvännerna eller till Sagobladet för att komma i tryck.
Den arkiveras, för att senare kunna användas i forskningen kring
barns egen berättarkultur.
En del barn ritar gärna bilder till sina berättelser. Andra
ritar först och berättar sedan. Det finns även barn som leker
sig fram till sin egen saga. När sagoterandet riktigt kommit
igång, blir variationerna oändliga. Barn lyssnar med stor
behållning och uppenbar glädje på sagor berättade av andra
barn, men också på sina egna sagor. Barn berättar sagor hemma,
på resa, på stora bokmässor i sagolabyrinter. Blyga barn
lyssnar länge på andra barns sagoberättande, samlar sedan mod
till sig och berättar kanske under ett bord sin första saga:
två små meningar, som väcker kamraternas beundran. Livliga barn
kan i sin saga ge uttryck för sin stora äventyrslusta, uppleva
att andra, såväl vuxna som barn blir glada över de vilda
historierna och nå en ny mera sansad kontakt med andra. Barn med
språkproblem eller mentala svårigheter, kommer genom
sagoteringen till tals på ett helt nytt sätt. Deras tankar och
sätt att uttrycka sig blir accepterade och får ett positivt
gensvar. Den egna genuina berättelsen gör barnens värld synlig
och ger värde åt barnens egen berättarkultur.
Metoden, som på engelska heter storycrafting har en del
gemensamma drag med det man på engelska kallar storytelling. Båda
metoderna innebär att berätta och att lyssna. Men till skillnad
från storytelling dokumenterar man i storycrafting berättelsen för att kunna återge den så natur troget, äkta och
levande som möjligt och för att hindra att berättelsen går
förlorad, på motsvarande sätt som den skrivna kulturen i alla
tider har bevarat berättelser för framtida bruk.
Det osynliga barnet
En vidsträckt forskning har visat på, att barn överlag
hamnar i skymundan. De står i väntrum, på sidan om, för att
växa och utvecklas till vuxna varelser. Barnen anses inom
pedagogiken, hälsovården, socialvården, teaterkulturen,
litteraturen osv. för alltför små och obetydliga för att bli
tagna på allvar, som tänkande individer med egna åsikter värda
att lyssna på. Barnen blir synliga först sen, när de lärt sig
väsentlig kunskap av vuxna. Allmänt anses det, att barn inte kan
göra sinsemellan någonting alls innan vuxna har lärt dem att
förmedla sig med varandra. Barn kan inte tänka, känna, tala
eller leka, har man trott, förrän vuxna har lärt dem hur man
gör.
Huvudparten av forskningen kring barns värld värderar barnens
göranden med utgångspunkt från vuxna beteendemönster. Barnens
språkförmåga har analyserats med hjälp av de "vuxen"
–ord och begrepp barnet kan förmedla forskaren. Barnens egna
kommunikationssätt har inte accepterats. Som exempel kan nämnas
blickens, mimikens och gesternas språk, vilka alla utgör en
väsentlig del av den mänskliga kommunikationen, och som barnet
behärskar redan från spädbarns ålder.
Tidigare har det varit helt uteslutet att man skulle utgå
från att barnet kan berätta, utan att först bli inlärd av
vuxna. Oftast har forskare vid insamlandet av material berättat
en vuxensaga, eller visat bilder och sedan bett barnet
återberätta den vuxna sagan, eller hitta på berättelser kring
de stimuli vuxna ger barnen. Barnens berättelser har värderats
utgående från vuxnas sätt att skapa berättelser med en början,
ett avsnitt med själva handlingen och ett slut, med en logisk
följd i historien, där en eller flera höjdpunkter ingår och
med ett problem som får sin lösning.
I Sagofärden startade vi med att benämna allt det barnen
berättar för deras egna sagor. Ordet saga lämpar sig speciellt
bra för små barn, då de i begreppet ser ett tillfälle för
endera fritt fantiserande, en tankeväckande iakttagelse, en vits,
en visstump eller en berättelse om någonting som hänt på
riktigt. Det visade sig, att barnen är så vana vid att inte bli
tagna på allvar, att många barn ville vid starten av
sagoterandet kolla om det stämmer, att den vuxna skriver ner ord
för ord vad barnet berättar. En pojke upprepade samma korta
mening: "ja siellä oli koira" (och där var en hund)
femton gånger. När sagopedagogen hade skrivit alla femton
gånger på papper och sedan läst upp alltihop, blev pojken nöjd
och övertygad om att hans egna initiativ, även de mest absurda,
accepteras, blir upptecknade och berättade åter.
Resultatet blev att en mängd korta och långa, hemska och
soliga, spännande och vanliga, kaotiska och logiska, glada och
sorgsna berättelser sändes in till vårt sagoarkiv på Stakes.
Inom ett och ett halvt år hade vi över 5000 sagor berättade av
barn. Den yngsta berättaren var en åtta månaders pojke och den
äldsta en omhändertagen flicka i 15 års ålder. I detta stora
material finns inte två likadana berättelser. Materialet har
våren 2000 överlämnats till Finska litteratur sällskapets
arkiv för folkdiktning i Helsingfors.
Barnens egen genuina berättarkultur hade trätt fram med
hjälp av sagoteringsmetoden. Det visade sig att barn berättar
på ett speciellt sätt, som andra barn ofta förstår bättre än
vuxna. Barn skapar spontant en genuin berättarkultur till glädje
för sig själva och för andra barn (se bl.a. Rutanen 1997). De
fyra tidningarna Lasten Satulehti – Barnens Sagoblad samt de
många sagoböckerna (se litteraturbilagan) som utkommit i de
olika nordiska länderna och som innehåller barnens egna
berättelser och bilder är ett övertygande bevis för att denna
form av berättarkultur har legat i skymundan till dags dato.
Berättandet har fått en ny genre, barnens egen sagokultur.
Men sagoteringsmetoden gav ytterligare någonting nytt. Metoden
visade oss vuxna i arbetet med barn och i forskningen att vi har
mycket att lära av barnen. Att lära sig och att utvecklas är
inte enkelriktat, med vuxna som initiativtagare och barn som
mottagare, utgående från vuxna till de små barnen. Lärandet
har flera infartsvägar. Den mest effektiva inlärning är
ömsesidig. Vuxna och barn lär sig ömsesidigt av varandra i
demokratiska dialoger, där alla parterna har lika rätt till
initiativ och till att bli tagna på fullt allvar, även i lek och
med humor.
Kultur skapad av barn är olika
vuxenkulturen
Det finns vissa speciella faktorer i vuxnas dagliga umgänge
med barn som gör barns tankar osynliga och obetydliga. Vill man
nå en äkta gemenskap med barnen gäller det att ge akt på dessa
mönster, som nästan omedvetet leder till ett nedvärderande av
barnen och deras skaparförmåga och initiativrikedom.
Det som allmänt går under beteckningen kultur är kultur
skapad av vuxna. Man lär de små barnen en barnkultur skapad av
vuxna, såsom läsandet av sagoböcker skrivna av vuxna, visande
av teater och film gjorda av vuxna för barn. Man anser att barn
inte kan producera egna kulturaktiviteter innan de lärt sig av
vuxna hur man skall göra.
Den nyaste lekforskningen visar dock tydligt på, att barn
föds med en utmärkt lekförmåga, en för vuxna dold eller redan
glömd kunskap om hur fantasilekar, lek med ljus och skugga, med
de egna tårna, med bilar, hundar och dockor samt med andra barn
förs framåt, så att leken blir både spännande och intressant.
Denna kunskap innebär en medfödd förståelse för turtagning
och insikt i hur man kommer fram till en gemensam förståelse
för lekens innehåll samt en medkänsla för vad olika roller
kräver av de lekande (se bl.a. Riihelä 2000).
En bred forskning av nyfödda, ja till och med av ännu icke
födda barn i livmodern visar på en tidigare oanad medfödd
otroligt effektiv inlärningsförmåga i väldigt tidig ålder.
Denna förmåga består framförallt i att barnet konfronteras
spontant med världen på ett dynamiskt sätt. Upplevelser och
iakttagelser, olika människors sätt att kommunicera, ord och
begrepp varierar och variationerna är både fantasieggande och
stimulerande för det unga sinnet.
Den dynamiska aspekten i barns sätt att uppfatta världen
innebär i praktiken, att barnet står i beredskap för allt nytt.
Barnet ser noga efter olika ansiktsuttryck, lyssnar på olika
röstlägen, olika sätt att röra sig, som andra människor i
hans eller hennes omgivning har. Barnet lär sig redan i livmodern
att skilja på familjemedlemmarnas olika röster. Dofterna är en
annan ofta förbisedd dimension, som används till att registrera
sinnesstämningar och varierande situationer i den mänskliga
samvaron. Allt i den nyfödda människans kontakter med andra
människor och med tingen, med vårt beroende av jordens
dragningskraft är långt mer komplicerat än vi i forskningen
tidigare tagit för givet. Då två - tre år gamla barn leker
tillsammans och gör upptäckter om vart vattnet på gården tar
vägen kan man med att sagotera deras vattenförsök följa upp
den mångfald av idéer och infall barnen sysselsätter sig med i
sin kommunikation sinsemellan och i förhållandet till vattnets
lagbundenheter. Och det är inte bara det påtagliga barnen
sysslar med, utan också det fantasifulla får sin givna plats
när barnen leker, forskar och har roligt. Sagorna, leken och
verkligheten kopplas samman. Men det bisarra i barnens företag
är bara något som finns på ytan, eller i den vuxnas ögon.
Barnens livliga upptäcktsresor på olika nivåer är i själva
verket det mest effektiva sättet för människan att lära sig
nytt. Att små barn lär sig nya språk mycket snabbare än vuxna
är väl känt. Men att barn skapar en egen kultur, som passar in
i deras öppna och oförbehållsamma sätt att ta sig an världen,
det är någonting vi inte tidigare känt till. Barnens egen
berättarkultur och verbala infall gör den vuxna uppmärksam på
väsentligheter man inte ens kommit att tänka på.
Det vuxna maktspråket och de svåra
frågorna
Vad är det som hindrar oss från att nå barns tankar? Hur
blir barn intresserade av att berätta vad de tänker och tycker
för andra barn och även för vuxna? För att ta reda på svaret
gäller det att gå in i dialogen som förs barn emellan och
mellan vuxna och barn.
Vuxna tilltalar ofta barn med att ställa dem frågor. Man
ställer "vuxna" förståndiga frågor till små barn,
för att få sig en bild av vad barnen tycker och tänker och för
att visa dem att man är intresserad. Ofta leder det till att den
stora människan frågar och frågar av den mindre, medan den
lilla vrider på sig och kommer med enstaviga svar.
Underförstått är det bara den vuxna som kan göra barnen
uppmärksamma på väsentliga frågor värda att tänka och söka
svar på. (Se Riihelä 1996.)
I flera undersökningar har man kommit fram till likartade
resultat. I skolklasser, på daghem för barn och på
hälsovårdscentra har man kollat in dialogerna och hur många av
dem som ställs av vuxna respektive av barn. Av alla dialoger
förs 70 – 90% av den vuxna. Barnen är den tysta majoriteten.
Ofta innebär detta, att antalet dialoger per barn i en grupp inte
kan bli större än 1%. Därtill kommer, att barnens dialoger är
betydligt kortare än den vuxnes. Situationen är förståelig med
tanke på den tvåtusen år gamla pedagogiska historia vi har.
Barnen skulle lära sig att lyda och de skulle sitta stilla och
lyssna på den vuxnas visa ord. Så har man tänkt länge att den
effektivaste inlärningen skulle ske. Men forskningen å ena sidan
och våra egna minnen från barndomens goda inlärningsmiljöer å
andra sidan visar behovet av en totalt annorlunda pedagogisk
miljö, ett helt annorlunda sätt att möta de små barnen.
Människan är nyfiken och aktiv från födelsen. I samspel med
andra går hon själv med sina frågor in i nya upptäckter för
att göra dem förståeliga och för att göra en del av
verkligheten till sin. Och för att dela med sig av sin
idérikedom.
Barnens frågor och dialoger är väsentliga i kontakterna med
den äldre generationen. Utan egen aktivitet blir man på sidan om
och ofta får små barn den uppfattningen att det bara är den
stora människan som vet vad som är rätt. Den lilla människans
vilja hamnar lätt i den stora människans ficka.
Nya infallsvinklar behövs för den kultur
barnen skapar
I det praktiska arbetet, inom kulturen och pedagogiken såväl
som i forskningen står vi inför nya krav. Det gäller att finna
på arbetssätt och forskningsmetoder som ger barnen en egen aktiv
ställning. Men inte så, att barnen belastas med ansvar för
alltför mycket, utan på ett sätt där båda generationerna tar
och får, lyssnar och för talan, leder samtalet vidare och
ställer nya frågor. I praktiken har sagoteringsmetoden gett en
ny start för ett genuint kollektivt, ett kombinerat barn- och
vuxencentrerat arbetssätt (se Karlsson 2000). Metoden används
på ett mångskiftande sätt för att göra öppna dokumentationer
av verksamheten, för att ta med barnen och deras föräldrar i
planeringen, för att göra kulturella skapelser till ett
gemensamt intresse.
Med hjälp av sagoteringsmetoden har även forskningen
försetts med en hittills oanad mängd av nytt material av barns
tankar och funderingar, upptäckter och skapande i samspel med
barn och vuxna. Det största problemet i forskningen har visat sig
vara att ta tillvara och analysera barns genuina utsagor utan att
deras egna röster går förlorade i vuxenvärldens intellektuella
diskussioner. Hur dokumentera vetenskapliga rön utan att tappa
bort barnens ofta irrationella humor och fantasifulla logik?
I Finland har forskargruppen Barnen berättar (bilaga 4)
gått in för att lösa en del av dessa problem. Gruppen startade
sitt arbete år 1996, då det första stora materialet av barns
berättelser i Sagofärden stod oss tillbuds. De drivande
krafterna för det finländska ledarskapet på Stakes i den
nordiska Sagofärden arbetar vidare på forskning och
utvecklingsarbete. Barnen berättar -projektet undersöker och
publicerar information och kunskap som barn själva ger uttryck
för. I centrum står barnens egen kultur, delaktighet och
gemenskap med vuxna. Gruppen koordinerar forskning och
utvecklingsarbete från olika områden; litteraturvetenskap,
musikpedagogik, etnologi, socialpsykologi, psykologi och pedagogik.
Att mötas, att skapa, att fostra och att lära ges nya
infallsvinklar och metoder. I gruppen arbetar doktorer,
doktorander, studeranden för akademiska slutexamina och personer
verksamma med utvecklingsarbete på fältet. Gruppen leds av
Monika Riihelä och är ett forskningsprojekt i Stakes' regi.
I september 2000 doktorerade Liisa Karlsson med projektet
Sagofärden. Hennes forskning poängterade betydelsen av
sagoteringsmetoden för den dagliga verksamheten med barn i olika
åldrar. Liisa Karlssons avhandling visar på många väldigt
positiva förändringar för såväl barnen som för vuxna. Vi har
på Stakes även haft möjlighet att göra fortsatta
undersökningar och experiment kring frågor rörande ökandet av
barnens delaktighet. I våra forskningsprojekt för små barn
beträffande deras idéer och experiment kring naturfenomen och
matematik (redovisade i Rutanen 2000: Kivi ois muurahaiselle
vuori, Små barns uppfattningar om matematik och naturfenomen samt
Riihelä 2000: Leikkivät tutkijat, Lekande forskare, Playing
Researchers) har vi utgått ifrån att sagoteringsmetoden
ligger till grund för all planering.
Sagoteringsmetoden har visat sig vara mycket flexibel och
användbar bl.a. för att förstå hur små barn tänker när de
jämför föremål och företeelser med varandra, hur de arbetar i
grupp med att ta reda på lagbundenheter rörande t. ex. vatten
och eld eller hur de bygger upp sina gemensamma spontana lekar.
Men sagoteringen är även mycket givande för utsatta barn, för
att ge dem deras tillknycklade självkänsla tillbaka (se boken Voitko
olla? E du me mej? Vil du varœ med meg? Er du med meg? Viltu vera
me'mm? red. Kemppainen & Riihelä 2000). Vi talar om
matematiksagotering, barnens experiment-sagotering, leksagotering
och bl.a. om terapisagotering. Men man kan också använda sig
dels av individuell- eller gruppsagotering, barn- eller
vuxensagotering, planerings- eller deltagarsagotering osv.
Gemensamt för dessa olika former är att de är öppna, det man
gör är helt synligt för barnen. Man dokumenterar för att göra
verksamheten påtagbar och för att kunna återkomma till tidigare
funderingar för nya reflexioner och för vidareutveckling av
speciella teman.
Till början av Barnen berättar -sidorna
Kontaktperson:
