Sagotering med dator
Anna Klerfelt Göteborgs universitet
Sverige
Ett av inslagen under sagokonferensen i Upplands Väsby 1998
var exklusivt förbehållet vuxna och syftet var att man som
pedagog eller förälder skulle kunna träffas och utbyta tankar
med andra föräldrar och kollegor från de nordiska länderna.
Ska man vålla debatt så finns det ett ord som är bra att
uttala: DATOR! Det gjorde jag och sedan förflöt cirka en
halvtimma som jag behöll för mig själv utan att släppa in
någon annan. Då berättade jag om hur vi i Göteborg och Varberg
är cirka sexton institutioner och en grupp forskare som
tillsammans försöker utforska detta med barn och datorer. Idag
håller alla Sveriges förskolor och skolor på att utrustas med
datorer och förvirringen är stundtals stor! Många pedagoger är
duktiga på barn, men står i det närmaste totalt frågande
inför datorerna! Och så ska de användas! Direkt! Tillsammans
med barnen! Men hur då? Och till vad? Cirka 45 pedagoger och
deras 240 barn har förbundit sig att tillsammans med oss forskare
gå ett litet steg före. Pröva, göra misstag och kanske ett och
annat framsteg. Vi forskare intervjuar och observerar, funderar
och skriver så småningom rapporter där andra kan läsa och
förhoppningsvis undvika att göra våra misstag och istället
plocka russinen ur kakan och bygga vidare på det som eventuellt
kan vara bra.
Vad gör då pedagogerna? Ja, de skapar sagor tillsammans med
barnen som de alltid har gjort! Berättar, leker, sjunger,
skådespelar, ritar,.... ja, använder all sin uppfinningsrikedom
för att inspirera och stödja barnen att på alla de vis skapa
sagor. In i detta kommer då datorn! I projektet använder vi bara
så kallade öppna skalprogram, alltså inte "pedagogiska
spel". I de öppna programmen kan man skapa i olika former,
media, i vårt fall ljud, bild och text. Pedagogerna använder
multimediaprogrammen KidPix och Hyper Studio, förutom vanliga
ordbehandlingsprogram och enkla ritprogram.
Hur uppfattar då barnen själva datorn? För att få veta
detta har vi frågat barnen vad som finns inuti en dator och bett
dem rita datorn inifrån. Och vi får givetvis många olika svar.
För några barn är frågan helt irrelevant. De ser datorn lika
naturlig som vilken annan apparat som helst i hemmet. Vi har fått
en generation som växer upp med datorn, den fanns där innan de
föddes och de har inte funderat över att den skulle se ut på
något särskilt sätt inuti. Andra barn skojar när de berättar
om datorn. De fantiserar och berättar om olika figurer som kan
sjunga, skratta, spöka och skrämmas. Helt klart är de
inspirerade av olika spel de spelat på datorn. Men jag tror inte
man som vuxen ska förledas att tro att barnen tror att varelserna
verkligen lever inne i datorn. Jag tror att detta är ett sätt
för barnen att samtala med intervjuaren. De är på sina
förskolor där hela miljön är lekinriktad och de vet att vuxna
i denna miljö är med på lek och gärna bygger vidare i ett
skämtsamt samtal när barnen skojar. Det är en verbal lek med
den vuxne som samtalspartner förd i en kulturell miljö där lek
värderas högt. Så finns det de barn som berättar att datorn
är en teknisk maskin driven av en motor. En motor som rör sig,
hörs och syns. Ett barn ritar till och med ett chips, grönt och
med silvriga knoppar på. Kanske har han sett en dator inifrån?
En sexårig flicka ritar och berättar om datorn som en maskin som
hämtar kraft ur ett omgivande fält med elektromagnetiska vågor.
På insidan av skärmen sitter en hästskomagnet som drar åt sig
de elektriska vågorna in i datorn och driver den. Genom ledningar
som sitter i ett uttag i väggen kommer inte ström, utan i
ledningarna rinner färg in i datorn.
Barnens bilder av datorn är intressanta. Kanske speciellt de
barn som när de beskriver själva datorn mera beskriver vad den
kan användas till än dess tekniska uppbyggnad. De har redan
tillägnat sig datorn som ett redskap de kan använda för att
skapa med, den är en leksak för dem.
Så till de vuxna och diskussionen. Vad var det då för
frågor som ställdes? En av de frågor som engagerade gruppen var
vad man som pedagog skulle göra om ett barn "fastnade"
framför datorn, alltså blev så intresserad att barnet ensidigt
bara ville syssla med datorn. De pedagoger som arbetat med att
hjälpa barn skapa sagor på datorn kände inte igen situationen.
De menade att barnen satt framför datorn den stund det tog att
hitta på och skriva och illustrera sagan. När det var färdigt
reste de sig upp och gick och gjorde någonting annat. De tyckte
nästan att problemet var omvänt. De menade att det gällde att
skapa ro för den som höll på framför datorn tills sagan var
färdig. Eftersom det endast finns en dator i varje grupp för
alla barn att samsas om kan kön vara lång.
En annan fråga som kom upp var om det var värt att köpa så
dyrbara utrustningar som datorn är, kanske på bekostnad av att
inte kunna köpa in annan utrustning på förskolan. Här var
meningarna delade. Några menade att det också var en fråga om
likställdhet. För de barn som inte har dator hemma eller kanske
inte får använda den kan det vara viktigt att få lära sig
använda datorn på förskolan. Faktum går dock inte att komma
ifrån, datorer är dyra, inte bara i inköp utan också i
skötsel och drift.
Ytterligare en fråga var om man med mindre barn verkligen
behövde ytterligare teknik för att skriva och rita. Duger inte
papper, penna och kritor gott? Även här var meningarna delade.
Under diskussionen framskymtade också pedagogernas egna
inställning till teknik. Både ointresse och rädsla från några
och nyfikenhet och intresse från andra.
Dessa frågor var bara några exempel från den diskussion som
fördes. Kanske pekar den på behovet av att fortsätta föra en
intensiv och kritisk diskussion om datorn som medel för barns
skapande på förskolor. För utbytet mellan barnen i de nordiska
länderna kan det vara spännande för barnen att med hjälp av
elektronisk post få skicka sina sagor och bilder, men där är vi
inte än! För det behövs mer kunskap om datorn och om program
och framför allt behövs den tekniska utrustningen. Många
förskolor har inte dator och uppkoppling mot internet. Men det
viktigaste finns, kunskapen om barn och barns skapande!
Till början av Barnen berättar sidorna
Kontaktperson:
