Sagotering - en arbetsform för
skolan
Erja Kyllönen och Pirkko Neuvonen Kajana
Lärarna Erja Kyllönen och Pirkko Neuvonen berättar om sina
erfarenheter med "sagoteringen" som arbetsmetod i skolan.
Det nya i metoden är det individuella och att man lär sig
verkligen att lyssna. Eftersom läraren inte får rätta, styra
eller avbryta barnets berättelse, måste hon lära sig att tiga
och det är inte alltid lätt för en professionell talare.
Därtill antecknar läraren barnets historia ordagrant enligt
barnets önskemål. Det är en verkligt barncentrerad eller
barnstyrd arbetsmetod där läraren inte kan påverka resultatet.
"Jag upptäckte att det var svårt för mig själv att
godkänna språket barnet använder. I mitt arbete har jag blivit
van vid att rätta felen och även leta efter dem."
Sagoteringen kräver av läraren att hon kan arrangera de andra
elevernas arbete så, att hon får möjlighet att i lugn och ro
lyssna på ett barn i taget. Detta är ett problem i stora
skolklasser. Lärarna har sällan någon annan vuxen som hjälp i
klassrummet.
Sagoteringen har skapat nya sätt att närma olika skolämnen
till varandra, exempelvis natur-ämnen och matematik. Barnen får
skapa naturinriktade sagor, där fantasin och kunskapen går hand
i hand. Exempelvis en vinterhistoria om en harunge kan bli en
beskrivning av harens överlevnad under vintertid samtidigt som
den återspeglar barnets fantasier om en liten harunge.
Oceanen
Juho Timonen år, Teppana skola Kajana Finland
Det var en gång en stor valfisk, som simmade varje dag i
världens största hav. En dag beslöt valfisken att träffa sin
vän, som hade många andra vänner. En kväll kallade valfisken
vännen till sig. De planerade hur de skulle rengöra oceanen. De
satte i gång med att städa oceanen. Till slut var alla väldigt
trötta. De hade många påsar fulla med skräp. De tog dem till
hajens cirkuleringcentral. Hajen sade. "Ni har verkligen haft
mycket att göra".
En kväll fick valfisken en inbjudan från hajen och andra
kompisar till vårfesten i oceanens schakt. Där var en riktigt
trevlig fest och många kakor och saft. Och de levde lyckliga i
alla sina dar i den rena oceanen.
Samma gäller även beträffande flickorna. Vanligen har barnen
varit mycket stolta över sina egna sagor som de skrivit på dator.
Och de läser dem gärna för andra. Då föräldrarna deltagit i
upptecknandet av sagorna har vi även fått ett nytt sätt att
samarbeta med hemmen.
Undervattens äppelträd
Karoliina Schab Teppana skolan Kajana Finland
Det var en gång för många år sedan, minst 5000 år sedan, på
havets djupaste ställe ett vackert palats. Palatsets väggar var
av renaste guld. I palatset trädgård fanns det sjörosor,
sjöbuskar och sjö-äppelträd. Det var bara i palatset som det
fanns sjö-äppelträd. Men alla äppelträden utom ett dog då
isen isen steg upp på ytan. Äppelträdet var ett alldeles
vanligt träd såsom de andra.
Prinsessan som bodde i slottet skötte trädet. Hon täckte
över trädet varje vinter för att skydda det, utom en vinter,
då hon hade glömt att göra det. Hon rusade ut för att se på
trädet och väntade sig att det skulle ha dött. Då hon var ute
blev hon förvånad, då trädet inte hade dött. Sedan dess var
hon så lycklig, att hon alltid kom ihåg att sköta om trädet.
Barnen gör gärna små böcker av sina egna berättelser som
även fogar ihop klassens gemensamma tema. Sagorna sammanbinder
teman. I samband med olika teman har det blivit tecknade serier
och skådespel, som baserar sig på sagor barnen själva har
skapat.
Sagoteringen kan också bli en del av problemlösningarna inom
matematiken. Barnen kan berätta för varandra räkneberättelser
där det ingår en uppgift som de andra ska lösa. De skriver
berättelsen i sitt matematikhäfte, skriver räknesatsen som
ingår i berättelsen och oftast även ritar historien.
Sagoteringen ger ett bra och enhetligt arbetssätt som minskar
gränserna mellan olika skolämnen.
Sagoteringen som metod öppnade för lärarna nya vyer in i
pojkarnas värld. Det är ju ganska allmänt att berättelser
skrivna av pojkar oftast är ganska korta. De korta historierna
har att göra med de motoriska svårigheter som pojkarna har med
att skriva. När man skriver för hand går det långsamt och det
är ett hinder för att producera texter. När man använder
sagotering som metod får även pojkarnas fantasivärld löpa
fritt eftersom berättaren inte behöver koncentrera sig på
själva skrivandet.
Till början av Barnen berättar sidorna
Kontaktperson:
