Barnen berättar -projekten

Sagotering - en arbetsform för skolan

Erja Kyllönen och Pirkko Neuvonen Kajana

Lärarna Erja Kyllönen och Pirkko Neuvonen berättar om sina erfarenheter med "sagoteringen" som arbetsmetod i skolan. Det nya i metoden är det individuella och att man lär sig verkligen att lyssna. Eftersom läraren inte får rätta, styra eller avbryta barnets berättelse, måste hon lära sig att tiga och det är inte alltid lätt för en professionell talare. Därtill antecknar läraren barnets historia ordagrant enligt barnets önskemål. Det är en verkligt barncentrerad eller barnstyrd arbetsmetod där läraren inte kan påverka resultatet. "Jag upptäckte att det var svårt för mig själv att godkänna språket barnet använder. I mitt arbete har jag blivit van vid att rätta felen och även leta efter dem." Sagoteringen kräver av läraren att hon kan arrangera de andra elevernas arbete så, att hon får möjlighet att i lugn och ro lyssna på ett barn i taget. Detta är ett problem i stora skolklasser. Lärarna har sällan någon annan vuxen som hjälp i klassrummet.

Sagoteringen har skapat nya sätt att närma olika skolämnen till varandra, exempelvis natur-ämnen och matematik. Barnen får skapa naturinriktade sagor, där fantasin och kunskapen går hand i hand. Exempelvis en vinterhistoria om en harunge kan bli en beskrivning av harens överlevnad under vintertid samtidigt som den återspeglar barnets fantasier om en liten harunge.

Oceanen  
Juho Timonen år, Teppana skola Kajana Finland
Det var en gång en stor valfisk, som simmade varje dag i världens största hav. En dag beslöt valfisken att träffa sin vän, som hade många andra vänner. En kväll kallade valfisken vännen till sig. De planerade hur de skulle rengöra oceanen. De satte i gång med att städa oceanen. Till slut var alla väldigt trötta. De hade många påsar fulla med skräp. De tog dem till hajens cirkuleringcentral. Hajen sade. "Ni har verkligen haft mycket att göra".

En kväll fick valfisken en inbjudan från hajen och andra kompisar till vårfesten i oceanens schakt. Där var en riktigt trevlig fest och många kakor och saft. Och de levde lyckliga i alla sina dar i den rena oceanen.

Samma gäller även beträffande flickorna. Vanligen har barnen varit mycket stolta över sina egna sagor som de skrivit på dator. Och de läser dem gärna för andra. Då föräldrarna deltagit i upptecknandet av sagorna har vi även fått ett nytt sätt att samarbeta med hemmen.

Undervattens äppelträd  
Karoliina Schab Teppana skolan Kajana Finland
Det var en gång för många år sedan, minst 5000 år sedan, på havets djupaste ställe ett vackert palats. Palatsets väggar var av renaste guld. I palatset trädgård fanns det sjörosor, sjöbuskar och sjö-äppelträd. Det var bara i palatset som det fanns sjö-äppelträd. Men alla äppelträden utom ett dog då isen isen steg upp på ytan. Äppelträdet var ett alldeles vanligt träd såsom de andra.

Prinsessan som bodde i slottet skötte trädet. Hon täckte över trädet varje vinter för att skydda det, utom en vinter, då hon hade glömt att göra det. Hon rusade ut för att se på trädet och väntade sig att det skulle ha dött. Då hon var ute blev hon förvånad, då trädet inte hade dött. Sedan dess var hon så lycklig, att hon alltid kom ihåg att sköta om trädet.

Barnen gör gärna små böcker av sina egna berättelser som även fogar ihop klassens gemensamma tema. Sagorna sammanbinder teman. I samband med olika teman har det blivit tecknade serier och skådespel, som baserar sig på sagor barnen själva har skapat.

Sagoteringen kan också bli en del av problemlösningarna inom matematiken. Barnen kan berätta för varandra räkneberättelser där det ingår en uppgift som de andra ska lösa. De skriver berättelsen i sitt matematikhäfte, skriver räknesatsen som ingår i berättelsen och oftast även ritar historien. Sagoteringen ger ett bra och enhetligt arbetssätt som minskar gränserna mellan olika skolämnen.

Sagoteringen som metod öppnade för lärarna nya vyer in i pojkarnas värld. Det är ju ganska allmänt att berättelser skrivna av pojkar oftast är ganska korta. De korta historierna har att göra med de motoriska svårigheter som pojkarna har med att skriva. När man skriver för hand går det långsamt och det är ett hinder för att producera texter. När man använder sagotering som metod får även pojkarnas fantasivärld löpa fritt eftersom berättaren inte behöver koncentrera sig på själva skrivandet.

Till början av Barnen berättar sidorna


Kontaktperson: