Barnen berättar -projekten

Barnen får ordet - Den traditionella yrkespraktiken i förändring

Liisa Karlsson Helsingfors universitet Finland

I september 2000 doktorerade Liisa Karlsson med projektet Sagofärden. Hennes forskning visade på betydelsen av sagoteringsmetoden för den dagliga verksamheten med barn i olika åldrar. Hon är medlem i Barnen berättar forskargruppen. Här en kort resumé av hennes avhandling.

"Forskningen har tydligt visat att barnen ännu ofta är objekt för vuxna i den dagliga verksamheten inom dagvården och i skolan. I min undersökning går jag in för att klarlägga problemen i de vuxnas arbetstraditioner och deras sätt att handskas med barnen. Resultaten gav svar bl.a. på hur man kan ge barnen en mera aktiv ställning så att de tillsammans med vuxna kan delta i planeringen och förverkligandet av verksamheten.

I doktorsavhandlingen 'Att ge barn ordet. Den traditionella yrkespraktiken i förändring' (Lapsille puheenvuoro. Ammattikäytännön perinteet murroksessa 2000) kombinerar jag flera forskningsområden och teoretiska konstruktioner med varandra, för att komma närmare de konkreta fenomenen jag analyserar. Jag utgår från pedagogisk-psykologisk forskning och hänvisar även till rön från sociologiska, socialpsykologiska, filosofiska samt kulturella forskningsområden. Undersökningen befattar sig såväl teoretiskt som empiriskt med fenomen som påverkar barnens ställning. Undersökningen ledde till slutsatsen att det behövs förändringar i den kultur och de arbetssätt man tillämpar då man jobbar tillsammans med barn. En ny kollektiv berättar- och lyssnarmetod, sagotering analyseras. Med hjälp av sagoteringsmetoden skapades en icke traditionell handlingsomgivning för arbetsgemenskapen. Denna metod gav vuxna möjligheter att lära sig av barnen och av varandra. De nya verksamhetsformerna grundade sig också på teorier och forskningsresultat som poängterar barnens egen aktivitet.

Jag följde i min undersökning upp den finländska Sagofärden, främst under åren 1995 – 1997. Tre år tidigare hade ett nätverk, främst inom barnomsorgen, byggts upp i Stakes' regi där 13 utvecklingscentra på olika orter i Finland aktivt sökte efter nya arbetssätt. Nätverket kallades Kullerbyttafärden med tanke på de många försök som gjordes för att förändra traditionellt ingrodda arbetsformer. I min undersökning deltog 47 anställda verksamma på barndaghem, inom familjedagvården, i skolan, på familjerådgivningen samt tjänstemän. Den finländska Sagofärden byggdes upp på 23 orter runt om i landet. Deltagarna deltog i permanenta grupper. För att förändra barnens ställning från objekt till subjekt prövades sagoteringensmetoden. Barnen ombads berätta egna sagor. Vuxna tecknade upp sagorna, kopierade dem, sände dem per brev till brevvänner på andra orter och sände även en kopia till Stakes för att förvaras i sagoarkivet. Barnens egen berättarkultur gjordes synlig samtidigt som dess status lyftes fram genom att sprida texterna. Barnens tankar blev betydelsefulla för såväl de personer de dagligen träffade som för helt främmande.

Materialet till min undersökning samlades in under projektets gång. Jag deltog i planeringen och på de regelbundet återkommande mötena där de vuxna deltagarna svarade skriftligt på semistrukturerade enkäter. Med nio av deltagarna gick jag in mera på djupet och tog upp deras sagoteringstillfällen på videoband. Diskussionerna på banden skrevs ut, sändes till respektive sagopedagog och följdes upp med diskussioner tillsammans med berörda parter. När den finländska Sagofärden pågått i knappt ett år, blev det möjligt att genom den nordiska Sagofärden även följa upp hur arbetet med barnen påverkades av denna internationella uppmärksamhet som barnens egna berättelser fick.

I min analys av materialet utvecklade jag reflekterande och kontextbundna kvalitativa forskningsmetoder med avsikt att bevara deltagarnas egna tankar och reflexioner kring deras personliga processer för förändring. Jag fokuserade även på hur de yrkesverksamma i ord uttryckte sig om barnen och om sitt eget arbete. Jag ville få fram de förändringar som skedde i kulturella konstruktioner och vilka faktorer som ledde till dessa förändringar.

Resultaten av undersökningen var många. Sagoteringsmetoden, som grundar sig på en dynamisk kunskapssyn, visade sig vara enkel att tillämpa och en källa till förändringar på flera plan. Barnens genuina berättarkultur trädde fram. Barnen fick konkret erfara, att man lyssnade på dem, tog dem på allvar och värderade deras egna kulturella produkter. I Sagofärden koncentrerade vi oss på att ge tid för reflektion när vuxna träffades men även när barn i grupper sysselsatte sig med att skapa nya historier samt att lyssna på varandra. Inspirationen var enorm såväl vuxna som barn emellan och berättandet kom i förgrunden.

De vuxna konstaterade att de fick mera tid, jobbet kändes mera meningsfullt, det kom in mera glädje och frihet i arbetssätten. Men framförallt påverkade användandet av sagoteringsmetoden förhållandena i arbetsgruppen. Genom att lyssna på barnen fick de vuxna ett mera subjektivt, personligt sätt att ta sig an sina arbetsuppgifter. Att berätta egna sagor breddade såväl barns som vuxnas möjligheter till personligt engagemang i det dagliga umgänget, i planeringen av verksamheten, i samarbetet med föräldrarna, vilka även blev inspirerade av att sagotera, samt i vidareutbildningen.

Vuxna lärde sig att ändra sitt förhållningssätt från att ha hört på vad barnen säger till att lyssna till deras tankar och erfarenheter; från att ha tänkt på barnen i generella termer till att betrakta varje enskilt barn och varje grupp som någonting unikt; från att man ställt en massa frågor till att lyssna på vad barnen själva vill berätta; från att alltid ha bråttom till en känsla av att ha all den tid man behöver i sitt arbete med barnen; från att ha planerat verksamheten för barnen till att planera dagen tillsammans med barnen; från pinsamt påtvingade förhållanden till föräldrarna till ett ömsesidigt intresse kring barnets egna historier; från att ha betraktat barnen som blivande vuxna till att upptäcka deras rika och mångsidiga förmågor en egen kultur.

Forskningsresultaten visade, att då de vuxna lyssnade intensivt på barnen upplevde de sitt arbete mera meningsfullt och enklare, intressantare än tidigare. De vuxna ansåg att brådskan i arbetet hade minskat. Det intensiva lyssnandet ledde till verkliga förändringar i praktiken. Barnen fick en aktivare ställning än förr. Vuxnas sätt att tala om barnen förändrades under forskningsperioden. I början av projektet ansåg de vuxna att då de styrde verksamheten förändrades och utvecklades barnen. Senare poängterade de barnens egen aktivitet och barngruppens insats i inlärningsprocessen. De vuxna blev överraskade över barnens kunnighet och den rika kultur barnen själva skapar. Å andra sidan upptäckte de vuxna att den nya sagoteringsmetoden och de regelbundna mötena för gemensam reflektion stödde ett aktivt och personligt utvecklande av arbetet. De vuxna hade fått en ny konkret arbetsmetod för planering av verksamheten och för utförande av de dagliga arbetsuppgifterna."


Till början av Barnen berättar sidorna


Kontaktperson: