I september 2000 doktorerade Liisa Karlsson med projektet
Sagofärden. Hennes forskning visade på betydelsen av
sagoteringsmetoden för den dagliga verksamheten med barn i olika
åldrar. Hon är medlem i Barnen berättar forskargruppen. Här en
kort resumé av hennes avhandling.
"Forskningen har tydligt visat att barnen ännu ofta är
objekt för vuxna i den dagliga verksamheten inom dagvården och i
skolan. I min undersökning går jag in för att klarlägga
problemen i de vuxnas arbetstraditioner och deras sätt att
handskas med barnen. Resultaten gav svar bl.a. på hur man kan ge
barnen en mera aktiv ställning så att de tillsammans med vuxna
kan delta i planeringen och förverkligandet av verksamheten.
I doktorsavhandlingen 'Att ge barn ordet. Den traditionella
yrkespraktiken i förändring' (Lapsille puheenvuoro.
Ammattikäytännön perinteet murroksessa 2000) kombinerar jag
flera forskningsområden och teoretiska konstruktioner med
varandra, för att komma närmare de konkreta fenomenen jag
analyserar. Jag utgår från pedagogisk-psykologisk forskning och
hänvisar även till rön från sociologiska, socialpsykologiska,
filosofiska samt kulturella forskningsområden. Undersökningen
befattar sig såväl teoretiskt som empiriskt med fenomen som
påverkar barnens ställning. Undersökningen ledde till
slutsatsen att det behövs förändringar i den kultur och de
arbetssätt man tillämpar då man jobbar tillsammans med barn. En
ny kollektiv berättar- och lyssnarmetod, sagotering analyseras.
Med hjälp av sagoteringsmetoden skapades en icke traditionell
handlingsomgivning för arbetsgemenskapen. Denna metod gav vuxna
möjligheter att lära sig av barnen och av varandra. De nya
verksamhetsformerna grundade sig också på teorier och
forskningsresultat som poängterar barnens egen aktivitet.
Jag följde i min undersökning upp den finländska Sagofärden,
främst under åren 1995 – 1997. Tre år tidigare hade ett
nätverk, främst inom barnomsorgen, byggts upp i Stakes' regi
där 13 utvecklingscentra på olika orter i Finland aktivt sökte
efter nya arbetssätt. Nätverket kallades Kullerbyttafärden med
tanke på de många försök som gjordes för att förändra
traditionellt ingrodda arbetsformer. I min undersökning deltog 47
anställda verksamma på barndaghem, inom familjedagvården, i
skolan, på familjerådgivningen samt tjänstemän. Den
finländska Sagofärden byggdes upp på 23 orter runt om i landet.
Deltagarna deltog i permanenta grupper. För att förändra
barnens ställning från objekt till subjekt prövades
sagoteringensmetoden. Barnen ombads berätta egna sagor. Vuxna
tecknade upp sagorna, kopierade dem, sände dem per brev till
brevvänner på andra orter och sände även en kopia till Stakes
för att förvaras i sagoarkivet. Barnens egen berättarkultur
gjordes synlig samtidigt som dess status lyftes fram genom att
sprida texterna. Barnens tankar blev betydelsefulla för såväl
de personer de dagligen träffade som för helt främmande.
Materialet till min undersökning samlades in under projektets
gång. Jag deltog i planeringen och på de regelbundet
återkommande mötena där de vuxna deltagarna svarade skriftligt
på semistrukturerade enkäter. Med nio av deltagarna gick jag in
mera på djupet och tog upp deras sagoteringstillfällen på
videoband. Diskussionerna på banden skrevs ut, sändes till
respektive sagopedagog och följdes upp med diskussioner
tillsammans med berörda parter. När den finländska Sagofärden
pågått i knappt ett år, blev det möjligt att genom den
nordiska Sagofärden även följa upp hur arbetet med barnen
påverkades av denna internationella uppmärksamhet som barnens
egna berättelser fick.
I min analys av materialet utvecklade jag reflekterande och kontextbundna kvalitativa forskningsmetoder med avsikt att bevara
deltagarnas egna tankar och reflexioner kring deras personliga
processer för förändring. Jag fokuserade även på hur de
yrkesverksamma i ord uttryckte sig om barnen och om sitt eget
arbete. Jag ville få fram de förändringar som skedde i
kulturella konstruktioner och vilka faktorer som ledde till dessa
förändringar.
Resultaten av undersökningen var många. Sagoteringsmetoden,
som grundar sig på en dynamisk kunskapssyn, visade sig vara enkel
att tillämpa och en källa till förändringar på flera plan.
Barnens genuina berättarkultur trädde fram. Barnen fick konkret
erfara, att man lyssnade på dem, tog dem på allvar och
värderade deras egna kulturella produkter. I Sagofärden
koncentrerade vi oss på att ge tid för reflektion när vuxna
träffades men även när barn i grupper sysselsatte sig med att
skapa nya historier samt att lyssna på varandra. Inspirationen
var enorm såväl vuxna som barn emellan och berättandet kom i
förgrunden.
De vuxna konstaterade att de fick mera tid, jobbet kändes mera
meningsfullt, det kom in mera glädje och frihet i arbetssätten.
Men framförallt påverkade användandet av sagoteringsmetoden
förhållandena i arbetsgruppen. Genom att lyssna på barnen fick
de vuxna ett mera subjektivt, personligt sätt att ta sig an sina
arbetsuppgifter. Att berätta egna sagor breddade såväl barns
som vuxnas möjligheter till personligt engagemang i det dagliga
umgänget, i planeringen av verksamheten, i samarbetet med
föräldrarna, vilka även blev inspirerade av att sagotera, samt
i vidareutbildningen.
Vuxna lärde sig att ändra sitt förhållningssätt från att
ha hört på vad barnen säger till att lyssna till deras tankar
och erfarenheter; från att ha tänkt på barnen i generella
termer till att betrakta varje enskilt barn och varje grupp som
någonting unikt; från att man ställt en massa frågor till att
lyssna på vad barnen själva vill berätta; från att alltid ha
bråttom till en känsla av att ha all den tid man behöver i sitt
arbete med barnen; från att ha planerat verksamheten för barnen
till att planera dagen tillsammans med barnen; från pinsamt
påtvingade förhållanden till föräldrarna till ett ömsesidigt
intresse kring barnets egna historier; från att ha betraktat
barnen som blivande vuxna till att upptäcka deras rika och
mångsidiga förmågor en egen kultur.
Forskningsresultaten visade, att då de vuxna lyssnade
intensivt på barnen upplevde de sitt arbete mera meningsfullt och
enklare, intressantare än tidigare. De vuxna ansåg att brådskan
i arbetet hade minskat. Det intensiva lyssnandet ledde till
verkliga förändringar i praktiken. Barnen fick en aktivare
ställning än förr. Vuxnas sätt att tala om barnen
förändrades under forskningsperioden. I början av projektet
ansåg de vuxna att då de styrde verksamheten förändrades och
utvecklades barnen. Senare poängterade de barnens egen aktivitet
och barngruppens insats i inlärningsprocessen. De vuxna blev
överraskade över barnens kunnighet och den rika kultur barnen
själva skapar. Å andra sidan upptäckte de vuxna att den nya
sagoteringsmetoden och de regelbundna mötena för gemensam
reflektion stödde ett aktivt och personligt utvecklande av
arbetet. De vuxna hade fått en ny konkret arbetsmetod för
planering av verksamheten och för utförande av de dagliga
arbetsuppgifterna."
