Sagoteringsmetoden gör barnens
kultur synlig- Resultat av nätverksarbetet inom projektet
Kullerbyttafärden
Liisa Karlsson
(Saduttamalla lasten kulttuuriin. Verkostotyön tuloksia
Kuperkeikkakyydissä). Stakes, Raportteja 241. Helsinki 1999. ISBN
951-33-0839-1
Sammandrag
Varje barn har rätt att på ett tryggt och aktivt sätt få
leka och lära sig (FN:s allmänna deklaration om barnens
rättigheter från 1989). Men det är sällan barn har möjlighet
att föra fram egna tankar och idéer, eller att påverka sådant
som berör dem själva. Det här kommer fram på alla områden;
barn behandlas som objekt i massmedierna, i statistiken, i det
samhälleliga beslutsfattandet, inom forskningen och t.o.m. i
fostran och undervisning som finns till för att stöda barnen.
Rapporten belyser dels de faktorer som främjar barnens ställning
som subjekt, dels de faktorer som motverkar det. Dessutom utreds
barnens och personalens olika sätt att fungera. Man analyserar
den s.k. sagoteringsmetod (sadutus-menetelmä) som utvecklats för
att göra barnen mer delaktiga och vuxna mer lyhörda. Metoden har
visat sig vara ett effektivt instrument när det gäller att
utveckla det professionella arbetet med barn.
I projektet Sagofärden (eller Satukeikka), deltog tusentals barn
i åldern 8 månader till 15 år samt hundratals personer som
arbetar med barn inom olika institutioner: dagvården, skolan,
specialundervisningen, barnhem, rådgivningen, ungdomsbyråer,
biblioteken och fritidsverksamheten.
Det visade sig att dessa yrkesmänniskor ansåg att
sagoteringsmetoden är ett utmärkt hjälpmedel i arbetet. Den var
enligt dem lätt att använda och att tillämpa i olika
situationer. Metoden hade flera olika följdeffekter, trots att
den i grund och botten är mycket enkel. Enligt undersökningen
förbättrade sagoteringsmetoden barnens förmåga att ta
initiativ och att delta vid planeringen och förverkligandet av
den dagliga verksamheten. Genom att barnen själva fick berätta
lärde de sig automatiskt flera saker, t.ex. att läsa och skriva.
Det uppstod en dialog mellan barnen och de vuxna. De vuxna fick
även information om de barn de arbetade med, vilket ledde till
att de ändrade sin uppfattning om sitt eget arbete, vilket i sin
tur ledde till att barnens ställning inom institutionen
förändrades.
Sagoteringsmetoden handlar också om barnens inbördes
kommunikation, på barnens egna villkor. Sagokorrespondensen
skapade förutsättningar för ett utbyte av tankar mellan barnen.
De upprätthöll kontakter också med barn de inte kände från
förut, t.o.m. utanför landets gränser.
Sagofärds-projektet dokumenterade barnens egen kultur. Det här
gäller också de mindre barnen, om vilka vi hittills vetat mycket
litet. Projektet bidrog till att barnens kultur lyftes fram i
offentligheten, i yrkeskårens eget medvetande och inom
forskningen. Ungefär 5 000 av barnens berättelser finns
arkiverade. Exempel på denna barnens kultur finns dokumenterade i
form av böcker, tidningar, video och en TV-serie. Projektet har
fått stor publicitet och resulterat i ett tiotal
forskningsrapporter både i Finland och det övriga Norden.
Sagoteringsmetoden utvecklades som ett resultat av arbetet inom
det professionella nätverket Kullerbyttafärden
(Kuperkeikkakyyti). Det uppstod år 1992, och har numera vuxit
till ett nät av utvecklingscentra på 15 orter. Varje centrum har
sitt eget nätverk som ofta omspänner flera kommuner, ibland
också utanför landets gränser. Man samarbetar dessutom med
olika universitet. Varje centrum arbetar på sitt eget sätt.
Bland tyngdpunkterna kan man nämna tvärfacklighet, kollektiv
inlärning, projektinlärning och trygghetsfostran. Det som
förenar alla centralerna är de gemensamma projekten, t.ex.
Sagofärden, natur- och matematikprojektet för småbarn samt det
internationella samarbetet.
I rapporten analyseras nätverksarbetets allmänna aspekter och
jämförs olika typer av nätverk med varandra; vad är det
centrala i denna nya och framgångsrika typ av samarbete, hur
skall det organiseras och hur arbetar man upp kring ett gemensamt
innehåll? Ett aktivt utbyte av erfarenheter och tankar mellan
professionella i branschen visade sig vara oerhört viktigt när
det gäller att utveckla det egna arbetet. Undersökningen visade
att man genom nätverksarbetet kunde förena erfarenheten och
vardagskunskapen med det teoretiska kunnandet till en unik helhet.
Det här var till nytta både för verksamheten i sig och för den
forskning som rör barn.
Arbetet inom det professionella nätverket Kullerbyttafärden
visade sig vara oerhört betydelsefullt och nyskapande. Man har
på länsnivå diskuterat möjligheterna att utsträcka nätverket
till varje kommun. Nätverksarbetet förbättrade förutom barnens
ställning också samarbetet med familjerna, samt det rent
konkreta och tvärfackliga arbetet.
Resultaten kan tillämpas överallt där man arbetar med barn: på
daghem, i skolor, på rådgivningar, på bibliotek, inom
ungdomsarbetet, inom klubbverksamheten, bland inflyttade, på
sjukhus, på barnhem samt inom specialundervisningen och -fostran.
Dessutom gav nätverksarbetet upphov till nya arbetsmetoder och
samarbetsformer, vilket är av stor betydelse när det gäller att
ytterligare utveckla det arbete vi gör för barnens bästa,
såväl i Finland som internationellt.
Nyckelord: synen på barn, barns initiativ, barnkultur, barns
egen kultur, saga, småbarnsfostran, förskola, daghem, dagvård,
elementärundervisning, skola, nätverksarbete, utveckling och
organisering av nätverk, vuxenutbildning, vidareutbildning,
sagoteringsmetoden
Till början av Barnen berättar sidorna
Kontaktperson:
