KirjastoKREATIV PROBLEMLÖSNING

© Lavonen, Meisalo & al.

Inledning

I den här artikeln undersöker vi kreativitet och kreativ problemlösning som en del av naturvetenskaperna och teknologifostran och som en arbetsmetod för dem. I näringslivet använder man sig av kreativ problemlösning då man på ett kreativt sätt vill utveckla t.ex. organisationer, produkter eller marknadsföringsstrategier. Inom undervisningen i naturvetenskaper och teknologi kan man använda kreativ problemlösning då man planerar försök eller funderar på hur man kan utveckla ett mätinstrument. Genom kreativ problemlösning erbjuds också eleven en möjlighet att utveckla sin personlighet d.v.s. att utveckla sin företagsamhet, aktivitet, kreativitet, ihärdighet och samarbetsförmåga. Den kreativa problemlösningen kan även användas som en undervisningsmetod t.ex. då man vill kläcka idéer om olika metoder för energibesparing eller återanvändning av avfall. Mer information om kreativ problemlösning hittar du t.ex. i boken Luova ongelmanratkaisu koulussa (Kreativ problemlösning i skolan) redigerad av Sahlberg (1993) eller i Heikkiläs (1981) verk Luovan ongelmanratkaisun didaktiikka (Den kreativa problemlösningens didaktik). För matematisk problemlösning finns det en egen forsknings- och utvecklingstradition, som på ett väsentligt sätt kompletterar den behandling som presenteras här (se t.ex. Pehkonen 1991).

I den här presentationen undersöker vi särskilt sådana kreativa processer som grupparbete förutsätter. För att verksamheten i en grupp skall vara kreativ måste gruppens ledare ha färdigheter i att leda en grupp och behärska de arbetsmetoder som gäller för kreativ problemlösning. Dessutom måste gruppmedlemmarna kunna fungera i grupp och ha ett sådant tänkesätt, sådana inställningar, förmågor och färdigheter som krävs för kreativ verksamhet. Därför börjar vi med att undersöka relativt allmänna färdigheter och förutsättningar för kreativ problemlösning. Läraren kan ha stor nytta av dessa i sitt arbete och på sin fritid. Slutligen betraktar vi några av den kreativa problemlösningens metoder för idégivning, utvärdering och s.k. standardmetoder för kreativ problemlösning, brainstorming och helhetskartläggning av en problemsituation.

I kreativ problemlösning kombinerar man information och saker så att resultatet blir något alldeles nytt. Detta förutsätter att individen och gruppen kan tänka kreativt och har kreativa inställningar och speciella förmågor och färdigheter. Den kreativa problemlösningen är en process. Denna process förutsätter att man lägger märke till problemet eller förbättringsmöjligheten och därmed identifierar fakta och föreställningar, ställer upp mål och har visioner, utarbetar metoder och idéer, utvärderar idéerna och väljer en lösning och accepterar och förverkligar den. Det är önskvärt att de lösningar som förverkligats kreativt är nya och kan lösa många saker samtidigt.

Kreativ atmosfär

En förutsättning för kreativ problemlösning är en kreativ, öppen och positiv atmosfär. Man kan bygga upp och uppehålla en öppen och kreativ atmosfär med lämpliga metoder. 

Exkursion är en bra metod då man vill få distans till arbete eller idégivning som trampar på stället. En exkursion kan vara olika associationslekar, rollspel, teckningsstunder och följetonger. T.ex. i en associationsövning skriver gruppledaren upp något ord på tavlan och de övriga i gruppen skall säga vad de kommer att tänka på då de ser ordet. Ledaren kan synligt skriva upp de ord som gruppmedlemmarna associerat till och binda ihop dem med nyckelordet med hjälp av streck. Då associationen är i full gång skall ledaren avbryta gruppen och be medlemmarna fundera ut nya idéer utgående från det sista associationsordet. Med hjälp av exkursionerna försöker man alltså förflytta sig till en ny, främmande miljö och sedan återvända därifrån uppfriskad och med nya idéer i bakfickan till att arbeta vidare med den ursprungliga uppgiften eller det ursprungliga problemet. 

Saker som eleverna kom att tänka på av ordet katt

Teckning kan på motsvarande sätt användas då man vill bygga upp en kreativ stämning. En gruppmedlem ritar något på tavlan och följande fortsätter teckningen. Så här kan man hålla på i t.ex. 5 minuter. Efter detta söker man upp någon intressant detalj i bilden och försöker fortsätta den avtrubbade idégivningen därifrån. 

Man kan också skapa en kreativ atmosfär med hjälp av ett drama eller ett rollspel. Gruppledaren väljer ett lämpligt tema för rollspelet och delar ut rollerna. Då skådespelet är som roligast avbryter ledaren det och sedan försöker man hitta en ny synvinkel till idégivningen utgående från det som var roligt. 

 

En bild kan fungera som utgångspunkt för kreativ idégivning.

Ett fjärde sätt att skapa en kreativ miljö är att använda personliga analogier till hjälp. Alla gruppmedlemmar kan få olika roller. Efter att man delat ut rollerna får gruppmedlemmarna en liten stund på sig att fundera över sina egna roller och t.ex. tänka på vilka levnadsvillkor de har i sina respektive roller. Utgående från dessa fantasier kan stämningen eventuellt bli mer kreativ än tidigare. I den nya rollen kan man t.ex. fråga sig själv: "Hur skulle jag lösa detta problem om jag vore Uppfinnar Jocke".

Med den s.k. helikoptermetoden försöker man undersöka ett problem eller en uppgift på ett mångsidigt sätt, på nära håll och långtifrån, ur olika synvinklar. Den som skall lösa problemet beter sig som om han skulle åka i en helikopter. Han tar ibland distans till problemet eller ställer sig vid sidan om det. Med en helikopter kan man även landa ovanpå problemet eller damma upp det.

 

Lugn och ro och öppenhet är kännetecknande för en kreativ atmosfär. Å andra sidan är kreativ aktivitet i grupp en målmedveten och disciplinerad verksamhet. Då man slappnar av kan man släppa sig lös från sådana faktorer som stör ens kreativitet och samtidigt själv lugna ner sig, frigöra sig och koncentrera sig. man kan alltså skapa en kreativ stämning med hjälp av olika avslappningsövningar med musik, fantasi, muskelavslappning och dans.

För att en kreativ atmosfär skall kunna uppstå i en grupp måste alla gruppmedlemmar naturligtvis vara kreativa. Var och en kan i följande tabell hitta det område där han själv kan arbeta kreativt och försöka utveckla sin kreativitet också på andra områden.
 
 
OMRÅDE  RUTINERAT KREATIVT ARBETE  "VANLIG" ARBETARE 
Att förstå problemet  man lägger lätt märke till att det finns förbättringsmöjligheter i olika situationer, förhållanden, organisationer, arbetsmetoder, förfaranden, apparater o.s.v.  utan att desto mer fundera på saken godkänner man situationer och förhållanden som de är, trots att de skulle kunna förbättras. 
Inställning till situationer som kan förbättras  man förblir länge positiv och uppbyggande, trots att man inte omedelbart skulle hitta en förbättring  Man blir lätt frustrerad och ställer sig negativt till idégivning om situationen inte omedelbart ser ut att lösa sig 
Idégivnings-förmåga  man producerar alltid många idéer och kan senare välja ut de bästa  man fastnar ofta för första bästa idé och ser den som den enda rätta lösningen 
Inställning till egna idéer  man utvärderar sina egna idéer mångsidigt och neutralt, man varken trugar ut eller pantar på sina idéer  man blir omåttligt förtjust i sin egen (ovanliga) idé och ser inga svaga sidor med den
Inställning till andras idéer  man är mottaglig, ser det goda i andras idéer och ger förslag till förbättringar på de brister som finns  man ser ingenting gott i andras idéer, bara deras svaga sidor, och ids inte ens vidareutveckla dem 
Kunskapssyn  man läser mycket, lyssnar öppet till olika slag av människor, försöker plocka fram väsentliga saker  man läser inte mycket, i andras framföranden söker man efter sådana punkter där man själv kan visa sin överlägsenhet
Att lyssna  Man lyssnar till den som har ordet, gör anteckningar, ställer preciserande frågor, gör sammandrag  Man talar samtidigt med andra, lyssnar inte på den som talar 
Uppfattningar  man presenterar mångsidiga synpunkter, godkänner andras åsikter  man slår ut andras åsikter om de inte passar in med ens egna, eller antar att de är orealistiska 
Tänkesätt  man behärskar växlingar mellan fantasi och verklighet, leker med tokiga idéer, använder sin fantasiförmåga  man tänker alltid praktiskt, realistiskt, men lyckas sällan särskilt bra med det p.g.a. ensidiga synsätt 
Risktagning  man tar övervägda risker, godkänner misslyckanden och blir inte nedstämd  man är rädd för att misslyckas, undviker risker 
Uthållighet  om målet är värdefullt slutför man obevekligt ett påbörjat projekt  Är envis p.g.a. känslomässiga orsaker
Den egna och andras självkänsla  man stöder andras självkänsla genom att ständigt ta andra i beaktande  man är självisk och ställer sig likgiltigt till de övriga i gruppen 

Tänkesätt och inställningar

Alla gruppmedlemmar bör alltid enskilt och tillsammans komma ihåg att det tar tid att ändra på de tänkesätt och inställningar som behövs för kreativ problemlösning. Ett nödvändigt villkor för den kreativa problemlösningsprocessen är att alla gruppmedlemmar är positivt inställda. Hit hör bl.a. att man kan behandla saker och idéer objektivt och se problem som utmaningar. Andra nödvändiga villkor för kreativ problemlösning är t.ex. att man ägnar sig åt en uppgift, att problemet är äkta och att man engagerar sig i att lösa det.

Den positiva inställningen framgår bl.a. genom att alla gruppmedlemmar bearbetar gruppens idéer på ett positivt och konstruktivt sätt. gruppledaren kan t.ex. kräva att man alltid först skall ta fram åtminstone tre goda sidor i en idé och först sedan fästa uppmärksamheten vid eventuella brister. Då man lyfter fram brister är det skäl att komma med uppbyggande kommentarer genom att ställa "Hur" frågor (Hur kan man mäta kraften?). En sådan här 3+ och Hur -teknik är typisk för kreativ problemlösning. Inom de flesta verksamheter tar man på något sett de goda sidorna med en framställd idé för givna och riktar oftast den huvudsakliga uppmärksamheten på att ta fram bristerna. En sådan här utgångspunkt kan på många sätt vara skadlig för den kreativa atmosfären och idégivningen. Om gruppen är positiv blir idégivningen behaglig och man får med alla gruppmedlemmar i utvärderingen. Då man drar fram positiva saker visar man för de övriga i gruppen vad som är bra i en idé och i vilken riktning det lönar sig att söka efter fler goda idéer i fortsättningen.

Då man behandlar idéerna på ett positivt sätt uppehåller man samtidigt gruppmedlemmarnas självkänsla. Därför är det ett allvarligt misstag att trampa över någon annans idé genom att t.ex. konstatera: "det har vi redan försökt", "det fungerar inte" eller "det passar inte för mig". Gruppen borde fungera enligt de tre musketörernas anda: "En för alla och alla för en".

Till kreativ problemlösning hör även uppbyggande kritik. Då gruppen får idétorka, borde gruppmedlemmarna t.ex. fråga sig: "skulle vi ännu kunna prova ..." eller ännu konkretare "borde vi ännu försöka producera idéer med hjälp av avlägsna tankemodeller...". man borde även ställa sig uppbyggande till motstridiga åsikter och undvika t.ex. att meningsskiljaktigheter leder till en maktkamp.

En del av kreativ problemlösning är alltså att man kan stå ut med osäkerhet och ta övervägda risker. De som sysslar med kreativ problemlösning bör ha en tillitsfull inställning till att det finns idéer och att ett stort antal idéer leder till kvalité. Då man ger idéer kommer alltid de bekanta och konventionella idéerna fram först. Först efter att den ivrigaste idégivningen avtrubbats och man ytterligare pressat fram 5 - 10 idéer uppstår förmodligen sådana idéer som man aldrig tidigare tänkt på. Var och en måste alltså lita på sig själv och på sin grupp och dela med sig av sina egna kreativa resurser till hela gruppen.

Förmågor och färdigheter

De färdigheter och förmågor som behövs för kreativ problemlösning kan tränas upp och utvecklas. Eftersom man löser problemen i grupp är det nödvändigt med olika slags samarbetsförmågor. Exempel på sådana är att ställa upp och komma överens om mål, syften eller funktioner, komma överens om arbetsfördelning och uppgifter, organisera, utvärdera och utveckla samarbetet, kunna leda en grupp och fungera som gruppmedlem, bestämma vem som har ordet och själv tala då man har ordet, hålla sig till saken (då man ger idéer, förverkligar dem o.s.v.), komma framåt, fatta beslut.

För att kunna fungera i grupp måste man också kunna kommunicera. Kommunikativa färdigheter är att tala, lyssna, diskutera, förhandla (försöka kompromissa), debattera (argumentera), ställa preciserade frågor (menar du att ...). I en grupp är det vanligt att en person talar relativt länge i ett streck. Åhörarna är mest uppmärksamma och mottagliga i början av talet. Därför bör åhörarna upprätthålla sin uppmärksamhet genom att t.ex. anteckna nyckelord.

 

Att kunna växla mellan fantasi och praktik är en del av den kreativa problemlösningsprocessen. Idégivningsskedet förutsätter fantasi och bevingade tankar. Dessa kan man uppmuntra med hjälp av en exkursion, association eller avslappning. I utvärderingen av idéerna behöver man däremot kunna tänka rationellt och utgå ifrån fakta och praktiska förutsättningar. Förutom detta bör man kunna växla mellan bevingat och systematiskt tänkande.

En naturlig förutsättning för kreativ problemlösning är att man behärskar den kreativa problemlösningens metoder. Hit hör bl.a. idégivningsförmåga, förmåga att vidareutveckla och utnyttja andras idéer och förmåga att modigt kunna utvärdera och ändra sina egna uppfattningar. Man kan via systematisk träning öva sig i att se idéernas goda sidor. Det är typiskt för idégivning att de första idéerna är bekanta och konventionella. Genom att fortsätta idégivningen och "med våld klämma ut" nya tankar hittar man ofta helt nya idéer och efterlängtade lösningar. Kvantitet ger kvalitet är grundregeln för idéproduktion. Kreativa problemlösningsförmågor är även att vara känslig för problem, kunna kläcka idéer och förmågan att ställa frågan: "Skulle det kunna vara på ett annat sätt?".

 

Kreativ process

Följande skeden ingår i den kreativa problemlösningsprocessen: problem, fakta, idéer, lösning, godkännande och förverkligande. Processen är inte linjär, utan snarare cyklisk. Det kan t.ex. hända att man blir tvungen att precisera problemet flera gånger under processens gång. Det är ändå bra att tydligt skilja på idégivning och val av lösning. I idégivningsskedet förhindras nämligen idéerna från att flyga fritt ifall man redan då börjar utvärdera dem som i lösningsskedet. Det finns alltså orsak att hålla processens olika element skilt från varandra. Man har utvecklat metoder för varje skede i den kreativa problemlösningsprocessen. Dessa metoder kan man lära sig och utvecklas i. Det första skedet i den kreativa processen är att inse att problemet eller förbättringsmöjligheten existerar och att identifiera eller hitta den. Man kan också ställa frågan: "skulle det kunna vara på något annat sätt?". Oftast kan man till en början inte presentera ett problem tydligt och entydigt. Man måste alltså godkänna att problemet är bristfälligt. För att påskynda idégivningen lönar det sig att formulera problemet som: "på vilka olika sätt skulle vi kunna...?"

 

Den kreativa problemlösningsprocessen 

 

Den kreativa problemlösningen som flödesschema

Då man upptäckt problemet skaffat man information som berör problemsituationen och sådana lösningsmöjligheter som eventuellt blir aktuella i samband med den. I praktiken kan man räkna upp vilka fakta och uppfattningar som hör till problemområdet. Det som alla i gruppen är ense om är fakta och det som en eller några i gruppen anser är uppfattningar. I det här skedet kan man även ställa upp visioner och mål. Då man har visioner kan man fundera på hur ett verkligt trevligt och önskat slutresultat skulle se ut om det inte skulle finnas några praktiska begränsningar. Efter detta kan man återigen beakta verkligheten och ställa upp de egentliga målen för arbetet.

Grundprinciperna för idégivning finns redan presenterade tidigare. Under idégivningens gång hoppas man alltså få fram många halvgalna och vilda idéer, förbättringsförslag på andras idéer, positiv utvärdering av idéerna och vidareutveckling. Det lönar sig att sträcka ut idégivningssessionerna. De största förhindren för kreativ verksamhet är att man kritiserar förslagen och funderar på vilka brister de medför, trots att det bara är meningen att man skall kläcka idéer. Då det är dags att utvärdera idéerna och att välja en lösning tar man igen fram de fakta och uppfattningar som hör till problemområdet. Även i lösningsskedet är det önskvärt att man kan ha en öppen diskussion och eventuellt också omforma idén till en mer användningsbar form.

Då det är dags att godkänna idén funderar man på vilka personer som bör godkänna den. I detta skede skall man skaffa tillstånd att genomföra idén eller skaffa godkännanden av de personer som saken berör eller vars hjälp man behöver för att förverkliga planerna. För godkännandets del är det viktigt att alla ifrågavarande personer deltar i den kreativa processen. På det här sättet är det lättare att godkänna lösningen och t.ex. fungera enligt lösningen.

Det sista skedet i den kreativa processen är att förverkliga lösningen. Man bör förverkliga planerna omedelbart. Alla räknar inte nödvändigtvis in detta skede i den kreativa processen.

Metoder för idégivning

Den kreativa problemlösningens hjärta består av att producera idéer på ett mångsidigt sätt. Man har utvecklat bl.a. följande slag av idégivningsmetoder: att systematiskt gå igenom de alternativ man redan känner till, idékort, ordlistor, frågelistor, tankekartor, "8 x 8 metoden", avlägsna tankemodeller (analogiskt tänkande), brainstorming. Här presenterar vi kort några av dessa. Fler idégivningsmetoder kan du hitta t.ex. i verket Luova ongelmanratkaisu koulussa (Kreativ problemlösning i skolan) (Sahlberg ym. 1993).

Hjälplista

Metoden med hjälplista går ut på att man först gör upp två godtyckliga ordlistor och lägger ihop orden slumpvis. Utgående från de ordpar som uppstår på det här sättet försöker man med hjälp av analogiskt tänkande ta fram idéer för att lösa det egentliga problemet. 

Frågelista

Genom att använda en frågelista försöker man lösgöra sig från sina vanliga tankebanor. Målet är att man, då man funderar på problemet och frågan, skall komma att tänka på så många nya möjligheter som möjligt. I samband med idégivning försöker man inte direkt svara på frågorna, men man hoppas kunna skaka igång de egna tankarna. Följande lista är ett exempel på en frågelista s.k. Osborns frågelista.
 

Det finns många exempel på hur effektiv användningen av de ovan uppräknade frågorna är. T.ex. Henry Heinz började konservera pikkels och surkål i glasburkar i stället för i plåtburkar och blev på det sättet rik. Will Kellog fördubblade sin reklambudget och fördubblade flingpaketens storleken då det blev lågkonjunktur. Då lågkonjunkturen var över ägde han hela flinghandeln. Företaget 3M misslyckades då de skulle tillverka lim. Företagets kemist lade märke till hur det dåligt fästande limmet kunde användas till att fästa fast små minneslappar. Så här föddes s.k. Post-it™ lapparna. 

"8 x 8 metoden"

Denna metod är en idégivningsmetod i stil med tankekartan, men den är mer disciplinerad. Man skriver ner sitt problem på ett A4:ans papper. Sedan placerar man 8 nya papper runt det ursprungliga pappret och skriver på dem ner någon synvinkel man kommer att tänka på angående problemet. Ur varje synvinkel producerar man sedan åtta idéer.


Avlägsna tänkesätt

Avlägsna tänkesätt används som arbetsmetod för idégivning genom att man med hjälp av analogisk tänkande effektivt producerar såväl vardagliga som också väldigt innovativa idéer. Syftet med metoden är att man tar någon kropp, något objekt eller något fenomen som befinner sig utanför det problemområde man undersöker. Först gör man upp en lista på egenskaperna för detta tänkesätt. T.ex. om problemet är att man skall utveckla en ny ryggsäck, kan man välja en kam som avlägset tänkesätt. En kam har följande egenskaper: taggig, gjord av plast eller metall, ryms i fickan, liten, till för att kamma sig i håret med, lätt, hård, glänsande o.s.v. man undersöker varje egenskap och gör utgående från det ett förslag på en ny ryggsäck. Man kan t.ex. tillämpa kammens taggighet och få till stånd en tokrolig lösning: en taggig ryggsäck. En annan idé som kanske uppstår är att ryggsäcken måste ha många fickor. Då man gått igenom kammens alla egenskaper får man många idéer för en ny ryggsäck. Slutligen kommer ryggsäcken förmodligen att vara en kombination av många nya egenskaper. 

 Metoden för avlägsna tänkesätt 

Idégivning för en ny ryggsäck med hjälp av ett avlägset tänkesätt

Med hjälp av ett avlägset tänkesätt får man snabbt många nya idéer. Största delen av dessa idéer leder ingenvart, men med hjälp av avlägset tänkande kan man frigöra sig från invanda tankemönster. Modellen för avlägset tänkande kan man välja ur det vardagliga livet eller bland de föremål som finns i ens omgivning.

Man kan påskynda idégivningen med hjälp av idékort för avlägset tänkande. Med hjälp av dessa kort kan man få fram en tokrolig lösning på problemet och sedan anpassa denna lösning till verkligheten.

 

Brainstorming

Brainstorming är en s.k. standardmetod för kreativ problemlösning då man vill producera idéer i en grupp. På ett möte för brainstorming finns en ledare och en grupp på 5 - 12 personer. Gruppen försöker komma med idéer om hur ett problem eller en situation, som man önskar vore annorlunda, skall lösas. De som är ovana att komma med idéer har i början svårt för att slänga ur sig tokiga idéer i gruppen. Fördelen med en stor grupp är att alla medlemmar engagerar sig i lösningen eftersom de själva varit med och givit idéer. Å andra sidan är det lättare att dra sig undan i en stor grupp. Därför är det viktigt att gruppledaren är känslig för de problem som kan uppstå i samband med idégivning och försöker styra gruppens verksamhet.

I brainstorming skriver gruppledare synligt upp alla idéer som föreslås

Gruppledaren skriver på tavlan upp alla förslag som ges under tillfället för brainstorming och ser till att man inte bedömer idéerna i idégivningsskedet. Idéerna utvärderas skilt t.ex. följande dag. Då gallrar man idéerna och väljer ut de idéer som är bäst och möjliga att förverkliga. Särskilt i en stor grupp kan man låta alla gruppmedlemmar ha ordet i tur och ordning.

Galna och vilda idéer är välkomna. Alla idéer behöver inte vara förnuftiga och möjliga att förverkliga omedelbart. Idéer som känns omöjliga hjälper dem som skall producera idéer att frigöra sig från sina invanda tankespår. Det är svårt att frigöra sig, men det är lätt att återvända till verkligheten från de bevingade idéerna. För att man skall kunna hitta en verkligt bra lösning på ett problem, har visat sig att det är nödvändigt med ett skede då man får komma med tokiga förslag. Lösningen skall gärna lösa flera problem samtidigt. För att frigöra sig från de invanda tankemönstren kan man använda sig av olika slags exkursioner.

Gruppledaren ser också till att gruppen producerar många förslag. En central princip med idégivning är att kvantitet leder till kvalitet. Ju fler idéer man har, desto större är chansen att det bland dem finns några idéer som är goda och användbara. Det är viktigt att man synligt skriver upp alla idéer, alla idéer är nämligen värdefulla. Gruppledaren skall försöka uppmuntra gruppmedlemmarna att förbättra andras förslag vidare och kombinera olika idéer.

Ett brainstorming-möte inleds med att man ställer upp ett problem och avgränsar det. I uppvärmningsskedet försöker man frigöra sig från onödiga förhandsuppfattningar och andra faktorer som begränsar tänkandet. Gruppledaren repeterar principerna för brainstorming och gruppen kommer överens om att försöka följa dessa. Idégivningsskedet inleds med att alla får komma med fria idéer. Man behöver inte desto mer motivera idéerna och i inget fall som helst bedöma dem. Hela tiden försöker man kombinera idéerna med varandra och vidareutveckla dem. Då idégivningen börjar bli långsammare kan gruppledaren t.ex. göra en exkursion med gruppen. Skedet där man väljer ut de bästa idéerna hör egentligen inte till själva brainstormingen. Här undersöker man idéerna kritiskt och utvärderar dem. Var och en kan i tur och ordning få ordet så att alla får säga sin åsikt. De idéer man producerat kan utvärderas t.ex. så att var och en får märka ut de bästa idéerna med ett plustecken. Den idé som fått flest plustecken är förmodligen genomförbar.

Det finns många variationer av den ovannämnda grundtypen av brainstorming. En idépromenad går ut på att varje gruppmedlem skriver ner så många idéer han kan på på tavlan. Idéerna skall skrivas så att man lämnar lite tomrum mellan varje idé. Då idégivningen efter en stund börjar avtrubbas får gruppmedlemmarna börja gå omkring och titta på varandras idéer. Man får nu vidareutveckla varandras idéer och de idéer som uppstår på det här sättet skriver man alltid ner i närheten av den ursprungliga idén. Genom andras idéer uppstår ofta nya idéer som man också skall skriva upp synliga. Man kan sedan utvärdera idéerna med hjälp av ovannämnda plus-teknik.

 

Idépromenaden går ut på att man skriver upp sina idéer på tavlan. Sedan får man kombinera och vidareutveckla varandras idéer.

Man kan även sitta runt ett bord då man utövar brainstorming. Var och en skriver ner en idé på en lapp och lägger sedan lappen åt rätt håll på bordet. Då de egna idéerna tagit slut tar man den översta lappen ur den hög med idélappar som grannen producerat. Därefter försöker man vidareutveckla grannens idé och kombinera den med sina egna tidigare idéer. Slutligen sorterar man idékorten och utvärderar dem. Genom att låta idékorten cirkulera får man nya impulser från andras idéer till sina egna.

Man kan också räkna SWOT-analysen som en metod för brainstorming. T.ex. då man vill utveckla användning av datateknik i undervisningen kan man göra en mångsidig situationsanalys med hjälp av (Strengths, Weakneses, Opportunities, Threats). Med hjälp av denna fyrfältsanalys kan man kartlägga vilka starka sidor och svagheter datatekniken medför i undervisningen i sin nuvarande form och vilka hotbilder och möjligheter framtiden kan föra med sig. Det vore önskvärt att man under analysens gång skulle kunna omvända svagheterna till möjligheter. I utvärderingen kan man t.ex. undersöka och utvärdera:

Man kan få fram vilka utvecklingsmöjligheter man har för användningen av informationsteknik i undervisningen genom att dra slutsatser i form av en situationsanalys. Man skriver upp alla utvecklingsidéer som kommer upp utan att bedöma dem. Det hela går till på samma sätt som brainstorming. Utvärdering av användningen av datateknik i undervisningen

Den verksamhetsidé som utformas utgående från analysen uttrycker varför man använder datateknik i undervisningen. Verksamhetsidén ger den ideologiska bakgrund enligt vilken användningen av datateknik i undervisningen är uppbyggd och visar i viken riktning den bör utvecklas. Verksamhetsidén kan härledas från bl.a. den landsomfattande läroplanen, den moderna kunskapssynen, elevernas natur, de lokala förhållandena och från övriga mål som samhället ställer upp för undervisningen. I detta sammanhang kan man fundera på hur läroplanen, och å andra sidan samhället, tillåter och sporrar skolan att hitta individuella lösningar. Man kan närma sig verksamhetsidén med hjälp av fyra frågor: vad skall man göra, för vem, hur och varför. Skolans intressentgrupper är viktiga då man strävar i riktning mot målen. Vissa intressentgrupper kan t.o.m. inverka på verksamhetsidén.

På motsvarande sätt kan man också göra en situationsanalys för att utveckla undervisningen i naturvetenskaper. Med hjälp av fyrfältsanalysen kan man kartlägga vilka starka sidor och svagheter den nuvarande undervisningen i naturvetenskaper har och vilka hotbilder och möjligheter framtiden kan föra med sig. i utvärderingen tolkar och kartlägger man t.ex.:

Huvudreglerna för en idégivnings-session

På väggen i det rum där idégivnings-sessionen hålls kan man synligt hänga upp ett plakat med t.ex. följande huvudregler:

Man kan även utvärdera gruppens verksamhet med olika slags blanketter. Gruppen kan t.ex. utvärdera sin verksamhet med hjälp av följande blankett:

utvärderingsblankett för grupparbete

Utvärderingsmetoder för idéerna

Då man utvärderar idéer borde man samtidigt försöka beakta många saker eller kriterier. Detta är ofta lika svårt som att försöka sätta fast en dörr vid sina gångjärn så att båda gångjärnen faller på plats samtidigt. Då man utvärderar idéer finns det emellertid ofta fler än två gångjärn. Då man utvärderar idéer försöker man alltså beakta flera synpunkter. För att underlätta detta har man utvecklat formella utvärderingsmetoder.

Den s.k. 3 + och hur metoden är en snabbmetod för utvärdering av idéer. Denna metod går ut på att man alltid skall försöka se så många positiva sidor d.v.s. plus med en framförd idé som möjligt och först sedan komma med kritik mot den framförda idén genom att ställa uppbyggande Hur-frågor.

Då man avslutat idégivningsskedet går man än en gång igenom de faktum som ingår i området. Dessa är ofta i sig själva eller som lite förändrade idéernas direkta utvärderingskriterier. Efter idégivningen kommer man ofta att tänka på nya utvärderingskriterier. Sådana idéer som har framförts för att utveckla en ryggsäck kan man utvärdera t.ex. enligt följande tabell. Ju bättre idén är ur den synvinkel man undersöker, desto fler plus får den. Om en idé är ogenomförbar ur någon synvinkel märker man rutan med ett minus. Samtidigt lönar det sig ändå att fundera på hur man ytterligare skulle kunna vidareutveckla idén så att den skulle bli genomförbar även ur denna synvinkel. De bästa idéerna är naturligtvis de som fått flest plustecken och minst antal minustecken. Man kan även ge idéerna sifferpoäng.

Synvinklar på utvärderingen av en ryggsäck

I spektralutvärdering ritar man ett "spektrum" av utvärderingens olika synvinklar. Om en idé ur någon synvinkel är oduglig sträcker sig spektret till det ifrågavarande området. Med hjälp av en grafisk presentation är det lätt att dra slutsatser om vilken eller vilka idéer som bäst går att genomföra. Utvärderingskoncept för en ryggsäck

Spektraltänkandet lämpar sig även för utvärdering av elevernas föredrag eller arbeten. Problemet med utvärdering i skolan är att man ofta bara fäster uppmärksamheten vid några synvinklar för utvärderingen. Därför är det bra om utvärderaren redan innan ett föredrag eller en presentation av ett arbete tänker på att försöka se framförandet ur tillräcklig många olika synvinklar då han bedömer det. Sådana synvinklar kan vara själva arbetets yttre framställning, en posters eller transparangs layout, användningen av färger, om arbetet är intressant, om resultaten är betydelsefulla o.s.v.

Helhetskartläggning av en problemsituation

Helhetskartläggningen av en problemsituation innehåller alla de skeden som finns i kreativ problemlösning: problem, fakta, idéer, lösning och godkännande. I denna metod finns en ledare och en grupp. Som det framgår av namnet hör det till metoden att man gör upp en karta. En helhetskartläggning betyder att kartan innehåller såväl problemsituationen som dess lösningarna och utvärdering av dem. Även godkännandet ingår i kartan. Alla som är delaktiga i processen deltar nämligen i idégivningen och därmed även i godkännandet av lösningen.

 

Helhetskartläggning av en problemsituation under ledning av ledaren

Metoden framskrider inte linjärt, utan snarare cykliskt. Man kan t.ex. bli tvungen att precisera problemet flera gånger under processens gång. Det är ändå bra om man håller idégivningen och valet av lösning tydligt åtskilda. I idégivningsskedet kan det nämligen hända att den slags utvärdering som hör till lösningen begränsar idégivningen.

Till gruppledarens uppgifter hör givetvis att att se till att alla följer principerna för kreativ problemlösning och att alla deltar i idégivningen. Ledaren bestämmer också vad som är en idé och vad som är en mer omfattande metod. Ledaren har ofta också förberett idégivnings-sessionen så att har i förväg rett ut några faktum, föreställningar och metoder som hör till problemområdet. Det mest naturliga är att skriva en problemkarta på en bred karta som klistrats ihop av bladen ur ett stort blädderblock. Ledaren skall kort och koncist skriva ner alla idéer synligt som framförs. Ledaren kan vid behov ställa preciserande frågor, men han deltar inte på något sätt i idégivningen.

En helhetskartläggande karta över en problemsituation

Det första skedet i den kreativa processen är att man lägger märke till att det finns ett problem eller en förbättringsmöjlighet och identifierar eller hittar den. För att sätta fart på idégivningen lönar det sig att formulera problemet som: "På vilka olika sätt skulle vi kunna ...?"

Därefter skriver ledaren ner på kartan vad problemsituationen är och ger information om de lösningar på frågan som eventuellt kan bli aktuella. I praktiken räknar man upp faktum och föreställningar som ingår i problemområdet. Faktum är sådana saker som alla gruppmedlemmar är överens om och föreställningar sådant som en eller några få gruppmedlemmar anser. I det här skedet kan man också ha visioner och ställa upp mål. För att kunna ha visioner måste man kunna vara lite tokig. Då man har visioner kan man bl.a. fundera på hur ett verkligt trevligt och efterlängtat slutresultat skulle se ut om det inte skulle finnas några praktiska begränsningar. Efter detta kan man igen beakta verkligheten och ställa upp de verkliga målen för arbetet.

Vi har redan tidigare behandlat grundprinciperna för idégivning. Under idégivningens gång hoppas man alltså få fram många galna och vilda idéer, förbättringsförslag på andras idéer, positiv utvärdering av idéerna och vidareutveckling. Det lönar sig att sträcka ut idégivningssessionerna. De största förhindren för kreativ verksamhet är att man kritiserar idéerna och funderar på vilka brister de medför, trots att det bara är meningen att man skall kläcka idéer. I samband med en helhetskartläggning av en problemsituation har det visat sig vara logiskt att organisera idéerna i två klasser, metoder och idéer. Metoderna är mer omfattande än idéerna och ofta sådana helheter som bildas av flera idéer tillsammans.

Den s.k. 3 + och hur metoden är en snabbmetod för utvärdering av idéer. Denna metod går ut på att man alltid skall försöka se så många positiva sidor d.v.s. plus med en framförd idé som möjligt och först sedan komma med kritik mot den framförda idén genom att ställa uppbyggande Hur-frågor. Genom att framhäva en idés goda sidor kan man uppehålla den kreativa atmosfären. De goda sidorna visar även för de övriga gruppmedlemmarna i vilken riktning det lönar sig att söka flera idéer. Antalet plustecken visar i slutet av idégivningen vilka idéer som är genomförbara.

Med tanke på godkännandet är det viktigt att alla som saken angår är med i den kreativa processen. På det här sätte är det lättare att godkänna en lösning och t.ex. handla enligt den.

Helhetskartläggningen av en problemsituation görs ofta i två eller flera skeden. Mellan sessionerna arbetar gruppmedlemmarna undermedvetet och hinner kläcka nya idéer. Därför är det viktigt att man utvärderar idéerna på ett positivt sätt genom att ställa Men hur? –frågor. Då kan idéerna mogna under pausen. Därför är det bra att hålla kartan på ett ställe där alla gruppmedlemmar kan se den också under pausen. Efter pausen går man igenom kartan igen och försöker hitta en lösning genom att ställa frågan Hur?

Idégivning om hur man kan minska miljöskadorna då man producerar energi

 

 

Litteratur

Heikkilä, J. 1981. Luovan ongelmanratkaisun didaktiikka. Helsinki: WSOY.

Kuitunen, H. & Meisalo, V. 1995. Luovan ongelmanratkaisun leviäminen koulun työtapana: Tapaustutkimus LOTTO-projektin toiminnasta. Helsingin yliopiston opettajankoulutuslaitos. Tutkimuksia 144.

Pehkonen, E. 1991. Probleemakentät matematiikanopetuksessa. Osa 2. Opettajankouluttajien käsityksiä probleemanratkaisun opettamisesta matematiikassa. elsingin yliopiston opettajankoulutuslaitos. Tutkimuksia 98.

Sahlberg, P., Meisalo, V., Lavonen, J. & Kolari M-L. (toim.) 1993. Luova ongelmanratkaisu koulussa. Helsinki: Valtion painatuskeskus, opetushallitus, FINISTE.