Barnen berättar -projektet

Sagoteringsmetoden gör barnens kultur synlig
Resultat av nätverksarbetet inom projektet Kullerbyttafärden

 

Sagoteringsmetoden gör barnens kultur synlig- Resultat av nätverksarbetet inom projektet Kullerbyttafärden

Liisa Karlsson

(Saduttamalla lasten kulttuuriin. Verkostotyön tuloksia Kuperkeikkakyydissä). Stakes, Raportteja 241. Helsinki 1999. ISBN 951-33-0839-1

Sammandrag

Varje barn har rätt att på ett tryggt och aktivt sätt få leka och lära sig (FN:s allmänna deklaration om barnens rättigheter från 1989). Men det är sällan barn har möjlighet att föra fram egna tankar och idéer, eller att påverka sådant som berör dem själva. Det här kommer fram på alla områden; barn behandlas som objekt i massmedierna, i statistiken, i det samhälleliga beslutsfattandet, inom forskningen och t.o.m. i fostran och undervisning som finns till för att stöda barnen.
Rapporten belyser dels de faktorer som främjar barnens ställning som subjekt, dels de faktorer som motverkar det. Dessutom utreds barnens och personalens olika sätt att fungera. Man analyserar den s.k. sagoteringsmetod (sadutus-menetelmä) som utvecklats för att göra barnen mer delaktiga och vuxna mer lyhörda. Metoden har visat sig vara ett effektivt instrument när det gäller att utveckla det professionella arbetet med barn.
I projektet Sagofärden (eller Satukeikka), deltog tusentals barn i åldern 8 månader till 15 år samt hundratals personer som arbetar med barn inom olika institutioner: dagvården, skolan, specialundervisningen, barnhem, rådgivningen, ungdomsbyråer, biblioteken och fritidsverksamheten.
Det visade sig att dessa yrkesmänniskor ansåg att sagoteringsmetoden är ett utmärkt hjälpmedel i arbetet. Den var enligt dem lätt att använda och att tillämpa i olika situationer. Metoden hade flera olika följdeffekter, trots att den i grund och botten är mycket enkel. Enligt undersökningen förbättrade sagoteringsmetoden barnens förmåga att ta initiativ och att delta vid planeringen och förverkligandet av den dagliga verksamheten. Genom att barnen själva fick berätta lärde de sig automatiskt flera saker, t.ex. att läsa och skriva. Det uppstod en dialog mellan barnen och de vuxna. De vuxna fick även information om de barn de arbetade med, vilket ledde till att de ändrade sin uppfattning om sitt eget arbete, vilket i sin tur ledde till att barnens ställning inom institutionen förändrades.
Sagoteringsmetoden handlar också om barnens inbördes kommunikation, på barnens egna villkor. Sagokorrespondensen skapade förutsättningar för ett utbyte av tankar mellan barnen. De upprätthöll kontakter också med barn de inte kände från förut, t.o.m. utanför landets gränser.
Sagofärds-projektet dokumenterade barnens egen kultur. Det här gäller också de mindre barnen, om vilka vi hittills vetat mycket litet. Projektet bidrog till att barnens kultur lyftes fram i offentligheten, i yrkeskårens eget medvetande och inom forskningen. Ungefär 5 000 av barnens berättelser finns arkiverade. Exempel på denna barnens kultur finns dokumenterade i form av böcker, tidningar, video och en TV-serie. Projektet har fått stor publicitet och resulterat i ett tiotal forskningsrapporter både i Finland och det övriga Norden.
Sagoteringsmetoden utvecklades som ett resultat av arbetet inom det professionella nätverket Kullerbyttafärden (Kuperkeikkakyyti). Det uppstod år 1992, och har numera vuxit till ett nät av utvecklingscentra på 15 orter. Varje centrum har sitt eget nätverk som ofta omspänner flera kommuner, ibland också utanför landets gränser. Man samarbetar dessutom med olika universitet. Varje centrum arbetar på sitt eget sätt. Bland tyngdpunkterna kan man nämna tvärfacklighet, kollektiv inlärning, projektinlärning och trygghetsfostran. Det som förenar alla centralerna är de gemensamma projekten, t.ex. Sagofärden, natur- och matematikprojektet för småbarn samt det internationella samarbetet.
I rapporten analyseras nätverksarbetets allmänna aspekter och jämförs olika typer av nätverk med varandra; vad är det centrala i denna nya och framgångsrika typ av samarbete, hur skall det organiseras och hur arbetar man upp kring ett gemensamt innehåll? Ett aktivt utbyte av erfarenheter och tankar mellan professionella i branschen visade sig vara oerhört viktigt när det gäller att utveckla det egna arbetet. Undersökningen visade att man genom nätverksarbetet kunde förena erfarenheten och vardagskunskapen med det teoretiska kunnandet till en unik helhet. Det här var till nytta både för verksamheten i sig och för den forskning som rör barn.
Arbetet inom det professionella nätverket Kullerbyttafärden visade sig vara oerhört betydelsefullt och nyskapande. Man har på länsnivå diskuterat möjligheterna att utsträcka nätverket till varje kommun. Nätverksarbetet förbättrade förutom barnens ställning också samarbetet med familjerna, samt det rent konkreta och tvärfackliga arbetet.
Resultaten kan tillämpas överallt där man arbetar med barn: på daghem, i skolor, på rådgivningar, på bibliotek, inom ungdomsarbetet, inom klubbverksamheten, bland inflyttade, på sjukhus, på barnhem samt inom specialundervisningen och -fostran. Dessutom gav nätverksarbetet upphov till nya arbetsmetoder och samarbetsformer, vilket är av stor betydelse när det gäller att ytterligare utveckla det arbete vi gör för barnens bästa, såväl i Finland som internationellt.

Nyckelord: synen på barn, barns initiativ, barnkultur, barns egen kultur, saga, småbarnsfostran, förskola, daghem, dagvård, elementärundervisning, skola, nätverksarbete, utveckling och organisering av nätverk, vuxenutbildning, vidareutbildning, sagoteringsmetoden

Till början av Barnen berättar sidorna


Kontaktperson: